Jag känner mer och mer att det här beslutet var helt rätt. Jag har börjat tänka i nya banor och försöker vidga mina vyer. Jag vill inte glömma det vi en gång hade, men det var inte rätt. Mitt humör har blivit så mycket bättre och jag är mycket gladare. Den ilskan jag bar på innombords är borta och jag kan se mig själv med nya ögon. Igår när jag tittade på "Familjen Annorlunda" insåg jag en viktig sak. De pratade om kärlek, djup kärlek och respekt för varandra. Vi hade aldrig det, inte på det sättet. Jag kom fram till att någon gång i ska jag hitta mannen i mitt liv, men det ska ske långsamt och jag ska inte leta aktivt. Speciellt inte via internet. Jag har också ändrat mig angående barn. Herregud, vad man kan påverkas av andra. Nu när jag är singel och tänker på hur jag verkligen vill ha det så inser jag att jag hade kunnat tänka mig att bli mamma i framtiden. Jag vet att jag skulle klara det, tillsammans med en man jag älskar och som älskar mig precis som jag är. Ingen sjukdom ska få bestämma över mig!

Just nu är mannen i mitt liv min fågel. Jag vet inte vad jag skulle göra utan honom. Varje morgon vaknar jag upp av hans härliga kvitter. Jag tar ut honon, pussar lite på honom och berättar för honom hur viktig han är för mig.

Jag behövde det här uppbrottet, för nu kan jag lära känna mig själv. Jag är inte deprimerad, jag är gladare nu än på flera år och jag börjar tycka om livet. Jag börjar se framåt. Det kommer att vara så här några år nu, det är det jag vill. Jag ska upptäcka nya saker och nya sidor hos mig själv. Jag ska kunna arbeta och försörja mig och jag vet att det blir så. 

Jag ska också försöka att inte påverkas av någon annan. Det jag tycker och vill, det ska jag stå fast vid men jag ska också respektera vad andra människor har för åsikter. 

Nu börjar mitt liv. Jag ska ta igen alla år av smärta och inte låta mig tryckas ner. Jag är stark och jag ska förbli stark. Jag ska bli minst 120 år, gammal och vis med många barnbarnsbarn. <3

Idag känns allt så mycket bättre. Har dock varit illamående i korta perioder och magen känns fortfarande knas. Men jag har inte gråtit mig till spänningshuvudvärk, utan jag har faktiskt försökt acceptera läget som det är. Det är jag och Pipen nu. Jag kan börja bygga mitt liv, umgås med vänner och kanske träffa nya vänner. Jag ska satsa på fontänen, att komma upp i arbetstid och börja jobba när jag är redo. Dessutom ska jag satsa på träningen! Måste börja äta bättre igen, för om jag fortsätter så här blir det inte bra. Nästa vecka, nästa vecka. 

Jag har pratat med underbara S och K som förgyller min vardag lite extra mycket. Mina fina tjejer, vad skulle jag göra utan er? <3

Har inte orkat kika in på några bloggar men jag ska göra det när allt har lagt sig lite. :) 

Nu: Hoppa in i duschen.

Jag har fått tillbaka min magkatarr. Matlusten är noll, jag har ont i magen, mår illa och hjärtat dunkar hårt och snabbt. Ångest. Jag och P bestämde oss igår för att gå isär, mer än så är onödigt att skriva om men vi är vänner. All min oro har nog med framtiden att göra. Jag har ju knappt varit singel i vuxen ålder utan hoppat från förhållande till förhållande. Mitt näst sista var 4 år och det här varade nästan 2 år.

Jag ska lära känna mig själv nu. Ägna tiden till det och till mina vänner, familj och fågel. Det är smärtsamt men jag klarar det här också. Jag dog inte av det här heller. Jag har faktiskt klarat av det hela förvånansvärt bra. Är det för att jag har blivit starkare i mig själv? Jag vet inte. Eller jo, det är nog en del i det hela. Vi hatar inte varandra. Vi kan prata och kramas. Ändå känns det såklart tungt även om det här var bäst för oss.

Framtiden var det ja. Det är väl klart att jag klarar mig, men det blir svårt i början. Och den här gången tänker jag inte kasta mig in i ett nytt förhållande. För jag vill inte ersätta, inte glömma. Men framförallt vill jag vara själv, jag vill vara singel. Länge. Bygga upp mitt eget liv.

Jag försöker verkligen att ändra min tankegång och på vissa plan har jag lyckats. För bara 1 år sedan tänkte jag konstant i negativa banor och föreställde mig alla elaka saker jag kunde säga till människor. För i mitt huvud blev ingen sårad av det jag tänkte. Sådana tankar har jag nästan helt blivit av med, men de som fortfarande sitter kvar i min hjärna är alla negativa tankar om mig själv. För utan att alltid lägga märke till dem så påminner såklart min kära pojkvän mig om att jag trycker ner mig själv näst intill hela tiden. "Sluta med tänka sådär om dig själv hela tiden, sluta upp med att trycka ner dig själv!" Jag blir förbannad när han säger så. Fast mest förbannad på mig själv, att jag inte kommer bort från den där onda cirkeln. Hur gjorde jag förra gången? Jag kan inte minnas att jag någonsin har haft någon som helst självkänsla eller självförtroende. Inte när jag var 12 år, inte när jag var 16 år, inte då och inte nu.

Kanske när jag bakar. När jag skapar fina bakverk och goda måltider. Kanske då, när någon berömmer mig för utséende och smak. Kanske växer jag lite då. 

Idag blir det i alla fall vila. Min lilla pippi flyger runt i lägenheten bakom min rygg. Jag litar på honom och är inte lika mycket hönsmamma längre. När han inte flyger hör jag ljuden han ger ifrån sig och när han mot all förmodan har något fuffens på gång, det vill säga när han inte pratar, så tittar jag till honom lite. För det mesta sitter han då bara och kikar ut genom fönstret. Konstigt att man kan lära känna en fågel på det sättet. Han är verkligen mitt allt och jag älskar honom så mycket. Min lilla pippi.   

Nu ska jag nog ta en långsam promanad till affären. Fast först ska jag försöka fånga in buspippin. Det kan bli en utmaning, för han vill aldrig in i buren igen.. :)  

Dagen har väl varit sådär. Det var en massa människor (från någon fontänhögskola?) på fontänen som jobbade tillsammans med oss idag och jag kände direkt att det kanske inte var det ultimata för min del då jag är väldigt folkskygg och inte klarar av så många nya ansikten på en gång. Ångest. Jag försökte i alla fall, jag gjorde mitt bästa även om jag gick ut med gråten i halsen och en känska av misslyckande efter bara 40 minuter. Jag antar att detta är ännu en sak att arbeta med. Jag vet att det inte finns några som helst krav på fontänen, men jag sätter upp krav i mitt huvud. Jag kan inte vara så social och trevlig som jag vill vara mot så många på en gång. Jag är inte den som går runt och hälsar på alla och jag kan tyckas vara nonchalant, men det är jag inte. Jag är bara osäker. Så är det. Bättre lycka nästa gång antar jag. 

Jag gick sakta in mot Nordstan från Järntorget, tog några omvägar och funderade på om jag skulle skita i träningen eller inte. Jag var ledsen, men ville inte bli mer ledsen genom ett till misslyckande. Jag satte mig först på ett fik och åt en kycklingsallad, för lunch var jag ju tvungen att ha. Annars blir träningen lite jobbig. Sedan gick jag mot Centralstationen och därifrån vidare till Svingeln där gymmet ligger. När jag kom in var det proppfullt och ett helt gäng småtjejer hade lagt beslag på konditionsmaskinerna inne på tjejgymmet. Som tur var hade jag bestämt sedan innan att jag inte alltid kan paxa löpbandet och stå där en timma, vilket förmodligen dessa tjejer hade lagt märke till många gånger. Så jag tog en cykel och cyklade bort massor av kalorier i stället. De flinade och tittade på mig, dock vet jag inte vad de sa då jag inte kan deras språk. Men jag brydde mig inte så mycket. Jag tittade lite när de tittade på mig och fortsatte med mitt. 15,33 km blev det. Jag märkte också att de höll maskinerna åt varandra, men inte ens där orkade jag bry mig särskilt mycket. Det var skönt att inte vara förbannad och blänga elakt som jag i normala fall skulle ha gjort, självisk som jag kan vara ibland. Jag ska nog fortsätta vara snäll och obrydd över småsaker. Promenera kan jag göra var och när jag vill. Cykla också i och för sig.. 

I morgon blir det en total vilodag. Jag har promenerat varje dag i över en vecka så minsta steg känns riktigt tungt nu. Musklerna måste få vila.

Även om jag är trött så blir jag lätt rastlös. Då kommer min rutiga kokbok väl till pass. Idag blev det vallmogifflar och genom min ShapeUp räknade jag ut kaloriantalet per giffel. Och jag kan äta några stycken nu på kvällen då jag har massor av kalorier till godo. Eller.. Jag har redan ätit två.. :)

Här kommer en bild:

1. Gifflarna jag bakade idag

2 och 3. Budapestrullarna som jag och A bakade i måndags. (De blev tydligen succe bland fontänarna!!)

Ha en bra kväll!

Tusan. Försökte att uppdatera via mobilen igår, med bild och allt sådant krafs. Dock försvann allt och jag orkade bara inte skriva om. Jag var så sjukt trött när jag kom hem efter gårdagen att jag knappt kunde stå på benen. Först var jag på fontänen mellan 10 och 13, stannade en extra timma för att äta lunch så att jag skulle orka med gymmet och dessutom var jag ju tvungen att baka fördigt A's och min Budapestrulle. Fast det blev ju två.. :) ....Och de blev lite modifierade för att vi inte hade alla ingredienser. Dagen var bra, och jag är väldigt nöjd. Efterår stack jag till gymmet och tränade på löpbandet en hel timma. Också nöjd. Men helt slut.

Idag spenderar jag halva dagen i tvättstugan. Skönt att få allt tvättat!! 

"Det bipolära har vi under kontroll, det är det psykologiska som är problemet nu och du är inte riktigt redo för att börja bearbeta det än. Du behöver bli starkare i dig själv först." 

För att vara redo för terapi måste man veta att man klarar av det utan att falla isär totalt. Att vara stark innebär inte att man är "frisk", det innebär att överleva. Jag ska ha samtal varannan vecka tillsammans med min duktiga sjuksköterska på Affektiva. Jag måste stärkas och det ska vi jobba på. (Så som jag förstår det) Starkare blir jag även på fontänen. Jag vet inte hur, men det stället har en positiv inverkan på mig. Kanske är det sättet vi jobbar på, tillsammans. Kanske är det också jag själv som växer. Det är så svårt att förklara, med jag blir kvar där väldigt länge i alla fall. För det här tar tid. Jag har bara börjat, det är nu jag måste lägga in en extra växel. Jag måste bli stark så att jag kan börja bearbeta. Vad jag behöver bearbeta, det vet jag inte heller just nu. Jag vet bara att det är en jävla massa och det ska gå. Utan att jag dör. För än vet jag inte om jag överlever, jag vet bara att jag vill försöka. Utan att misslyckas.

Jag försökte även mjölka henne på lite information. Jag sa till henne att ätstörningen inte alls behövde heta Bulimi, utan att det faktiskt kunde vara UNS. (Ospecifierad) Vilket innebär både Anorexi och Bulimi. Jag fick inte ut någonting. Hon och läkaren hade ännu inte diskuterat färdigt så jag får snällt vänta till den 4:e april.

Och hetsätit har jag gjort idag. Heja mig. Not. Jag ska ta en joggingrunda i morgon efter frukost, någon gång på förmiddagen. På kvällen ska jag till Heaven 23 med en vän. (Vet inte om hon vill benämnas varken här eller på Facebook, så jag låter bli för tillfället.) 

Mitt hjärta slår jobbigt också. Som en början på en panikångestattack. När jag tänker på det så lugnar sig slagen, för jag vet då att det inte är farligt. Har haft så i flera dagar, och jag har även haft mycket ångest det senaste. Det löser sig. Nu ska fokusera på att överleva, det tycker jag låter som en bra idé.

Jag trodde att jag skulle få min/a diagnos/er i morgon men min läkare bestämde sig för att något annat var viktigare, vilket jag faktiskt förstår samtidigt som jag ändå har väntat på det här mötet. Min sjuksköterska ringde förut och ville ändå att jag och hon skulle träffas vilket jag verkligen behöver. Jag tjatade lite på henne om att hon kan ge mig dem, men jag vet ju att det är en läkare som måste meddela. "Men vi vet ju att det är en bipolär sjukdom och om du kommer att få en inbakad diagnos eller några stycken, det vet vi inte än." -sa hon. Så jag får nöja mig med det svaret och vänta över en månad på nästa inbokade möte.

Träningen har kommit igång och jag ska ha 3 vilodagar nu. Jag har ändå tränat tre gånger den här veckan och mitt kort gäller inte på helgerna. Dessutom hinner jag inte i morgon. Jag började dagen med 30 minuter PW efter frukosten, sedan åkte jag till gymmet eftet en god lunch. Jag körde 20 minuter på crosstrainern och 50 minuter på löpbandet. Jag har bränt en hel del kalorier och slagit PB på löpbandet. Trodde aldrig att jag skulle orka så snabbt och intensivt. Jag är otroligt chockad och nöjd. Mycket träning innebär att jag belönar mig med mycket mat så att kroppen inte hamnar i svältläge och så att jag orkar. Jag tycker också att jag fördelar maten bra under dagen och planerar bra i förväg, helst på morgonen.

Ska styrketräna någon dag också, men jag gillar konditionspassen så himla mycket och tar ut mig så att jag inte orkar fast att jag egentligen planerade in det. ;)

Uppdaterade via mobilen och få blir det tyvärr inga styckeindelningar vilket jag ogillar.