Jag går görbi den vackra kyrkogården där jag vet att jag en gång vill begravas. Kyrkogården som tillhör den kyrka jag en gång döptes i. Kyrkan där min begravningsgudstjänst ska ske. För Gud, om du hör mina tankar nu så ber jag dig att lyssna. När jag satte mig ner på huk framför min pappas farmor och farfars grav och rensade den på lite löv så tänkte jag: "Låt mig aldrig, aldrig överleva alla dem som lever nu och dem som betyder så mycket för mig." Jag skulle inte orka det. Låt mig dö först, det blir lättast så. Jag vill aldrig bära på sorgen över att någon i min familj eller nära vän försvinner iväg från mig för alltid. Jag må låta självisk, men samtidigt kan jag inte se mig själv stå där om 10 år, lyckligt gift med 2 ungar och ett trivsamt jobb. Jag kan inte det. Jag vill inte leva mitt liv som bipolär, jag vill inte leva mitt liv med en ätstörning, jag kan inte leva mitt liv i ständig oro. Gud, om du existerar, varför satte du mig i detta lidande? Varför valde du just mig? För att jag ska framstå som stark? Jag är inte stark. Jag skulle så gärna vilja höra din version på VARFÖR JUST JAG fick ta emot det här.

Jag har alltid levt mitt liv genom att förtränga i stället för att bearbeta. Jag minns episoder ur mitt liv när jag var 2 år och fram till jag var 14 kanske. Där slocknar det mesta. Hur jag än försöker så finns det inte mycket att minnas och det jag minns är jag inte ens säker på om det var verklighet eller bara en dröm. Vissa saker smyger sig på ibland och är det dumma minnen så tvingar jag mig själv till att förtränga igen. Det är ganska skönt att ha den egenskapen, men jag har hört att man mår bättre av att bearbeta och minnas sitt liv. 

Okej Gud. Ge mig nu en bra förklaring till det helvete du satt mig i. För mina krafter är inte med så länge till. Amen.

Det är tungt nu. Inte bara psykiskt, utan fysiskt också. Jag vet inte om det beror på att jag känner mig krasslig eller om det beror på att kalori-intaget har legat på ca 1100 de senaste dagarna. Kanske både och. Det känns som om jag och mina dumma ÄS-tankar kämpar mot varandra just nu och att jag kommer in i en svältperiod. Jag kunde inte äta upp den mat som jag själv har kontrollerat och lagat nyss. Det sa bara stopp. Mina ben vill inte häga med, de darrar och det känns som att jag håller på att ramla ihop. Gick ner till affären förut men var tvungen att ta bussen hem, för min kropp orkade inte. Igår sov jag näst intill hela dagen, sedan lade jag mig för natten vid 21:00 och sov till 8:00 idag. Ändå är jag trött.

Jag tänker på saker som nästan får mig att spy. Pizza, om egentligen är så gott men som jag inte vågar äta. Godis, som jag älskar men som jag absolut inte köper just ju. Min glass ligger till och med orörd i frysen sedan i söndags. Fattar ni? Jag har glass, men jag äter den inte.

Jag har det senaste seriöst funderat på att flytta utomlands för att stärka mig själv psykiskt. Genom att tvinga mig själv till att göra saker jag aldrig skulle gjort annars. Prata Engelska till exempel. Men jag kan inte nu, jag är för skör. Och mina mediciner, hur ska jag få tag på dem? Och vilket land skulle jag välja? Kanske skulle jag sluta med alla piller igen, nu när ljuset faller på och se om jag kan klara mig utan. Först då kanske jag kan ta steget till en ev flytt.

Jag mår illa och vill bara spy. Jag vill vara smal och fin. Jag vill leva, inte bara överleva. 

Jag avundas alla som kan ha en natulig och hälsosam syn på mat. Som kan "synda" utan att få ångest och som kan träna regenbundet. "Det handlar om vilja!" Nej, inte bara vilja. Det handlar om att må bra också. Jag vill täna men jag orkar inte. Jag vill också må bra.

Idag har jag gått runt med oro och ångest i kroppen precis hela dagen. Mina rutiner har blivit konstiga igen. Jag motionerar inte som jag ska, äter inte som jag ska (mycket glass och godis) och sover inte som jag ska. Och när jag inte sover på fasta tider, typ mellan 22 och senast 8 så blir medicinintaget konstigt och då mår jag sämre. Jag måste alltså leva mitt liv "på rutin". Rutiner som helst inte ska ändras mer än någon gång då och då i extrema undantagsfall. Problemet är att jag ibland inte vill leva så här och försöker mig på att leva lite mer fritt vilket för det mesta betyder att jag hamnar helt ur balans och då tar det ett tag innan jag är på banan igen.

Jag är trött, jag har huvudvärk, jag har en molande ångestkänsla i bröstet som gör att jag har svårt att slappna av, jag är ledsen och jag vill bara stänga av telefonen och inte finnas för stunden. Det enda rätta i den här situationen är att ta en eller två extra Seroquel och somna nu, sova fram till i morgon runt 8-9 och sedan släpa mig iväg på en söndagsmiddag på Fontänen som jag just nu vill slippa men som kommer få mig på mycket bättre humör. För nej, även om livet känns som pest och pina nu så ska jag kämpa. Kämpa, kämpa, kämpa.

Nej, nej, nej! Att köpa 2 liter glass var en dålig idé! Dumma mig, dumma våg. Varför kan jag inte bara inse att jag inte ska köpa det här när jag är själv? Ångest fick jag såklart. Ingen nyhet direkt. Men jag ska försöka vara positiv i alla fall, och ändå slutföra veckan på ett bra sätt. Jag får försöka att inte tänka så mycket på mitt misslyckande utan i stället fokusera på morgondagen. Ska ju till sjuksköterskan i morgon också så det är ett bra tillfälle att prata av sig lite. Antar att det blir gym eller promenad i morgon beroende på vädret för att försöka kompensera. Usch, jag känner mig så ful och äcklig, så värdelös och misslyckad. Och andra sidan stoppade jag mig själv innan det hann bli _för_ mycket. Tittar ut, ser att vädret tillåter en promenad. Så får det bli.

Dagen har annars flytit på bra. Känner mig så uppskattad på Fontänen och från andra håll så jag blir alldeles varm i kroppen. Myser med djuren och inser att ett liv utan djur är inte ett liv. Jag älskar min pip, och jag älskar Bambi som om han vore min egna lilla gris. 

Saknar mina fastrar som borde komma hem vilken dag som helst. Ser fram emot ännu en sommar med en av mina "systrar" boendes nedanför mig och hoppas på att den andra "systern" kommer att vara i Sverige ofta! Mina älskade, finaste storasystrar som står mig så nära. Som jag ser så mycket upp till och har gjort i hela mitt liv. Jag älskar er!

Nu: Promenad!

Hej! Vilken dag, vilken BRA dag jag har haft! Vaknade lite sent och hann inte med att städa undan efter mig så det såg ut som ett bombnedslag när jag kom hem förut. Nu är dock ordningen återställd! Jag kom i tid till Fontänen, promenerade som vanligt från Korsvägen och det kändes härligt att få en morgonpromenad. Jag bakade knäckebröd och njöt lite av att vara där och känna mig behövd och uppskattad. Trivs så himla bra uppe i köket också, och på Fontänen över huvud taget såklart. När jag slutade fick jag ett ryck och åkte hem till mamma. Jag stannade där hela eftermiddagen och sedan passade jag på att sticka in på Willys i Landvetter och handla. Nu är jag helt slut i kolan. Håller på att somna. Grisen är matad, fågeln ska snart rastas så snart han har käkat klart och efter det ska jag gosa gris. Alla djur får sin tid. 

I morgon är en ny dag och hela veckan har jag faktiskt något att göra. Inte på fredag dock, vilket känns skönt. Vila är bra, det måste jag göra. Gud, ögonen går i kors, dags för fågelmys!

Kristin: Har inte Kik men hör av dig till mig på: minihopp87@gmail.com KRAM!

Idag är jag trött. Mycket trött. Men glad. Jag har haft en mysig helg! Fredagen spenderade jag ensam med god mat och något glas vin, lördagskvällen spenderade jag hemma hos N med utsökt mat, vin och två bra filmer! Riktigt lyckat! Idag vaknade jag med världens huvudvärk, som _inte_ berodde på vin då jag bara drack ett glas kvällen innan. Det berodde nog mer på att jag sov för länge eller inte äter lika mycket längre. Jag missade min tvättid men N var snäll och lånade ut sin tvättmaskin så jag kunde tvätta det viktigaste. Sedan flyttade vi hans marsvin till min lägenhet då jag ska passa lille grisen i några dagar.

Hur mår jag då? Ganska bra. Glad, mycket tankar. Min GAD (Känns på något sätt bättre att använda ordet "GAD", då ordet "Ångest" låter så... Ångestladdat) har väl stört mig lite i helgen, men jag har stått emot dumma tankar och försökt tänka logiskt i stället för att stressa upp mig över "tänk om"-tankarna. Hjärtat har väl hoppat sådär jobbigt dubbelt ibland, men jag har lärt mig att andas mig igenom det och tänka att det inte är någon fara. Att jag inte kommer dö. Maten har också varit okej, har inte hetsätit utan ätit med gott samvete!

I morgon ska jag till fontänen igen och jag hoppas att veckan blir bra! Kanske tar mig en sväng till gymmet någon av dagarna också men det märks.

Svar till Kristin:

Först och främst vill jag tacka för alla dina fina och stöttande ord! På något sätt ät det "skönt" att någon förstår, på riktigt, vad man går igenom och jag hoppas hoppas hoppas på att din ångest ska släppa så att du också kan känna att du kan unna dig en glass nu till sommaren. Sedan vet jag att både du och jag kommer att bli friska från bulimin för det har jag bestämt! 

För att svara på din fråga så påverkar såklart GAD:en min ätstörning och det var därför jag tjatade till mig Fluoxetin igen. Funderar på om det var detta dom skedde - Ångest --> Hetsätning --> Depression. För självklart blir man ju väldigt nere av att hetsäta och då blir det lite som en ond cirkel. (Hoppas att du förstår lite) Fluoxetin fungerar ju även mot ångest och dessutom har den ingen påverkan på vikten. Jag känner att den fungerar på mig, även om jag äter lägsta dosen. Har ju en bipolär diagnos också så därför får jag inte äta för hög dos antidepressiva. Då är det bra att en låg dos faktiskt dämpar ångesten en del. 

Jag tycker absolut att du ska prata med en läkare där du går och diskutera saken. För att hela tiden tappa kontrollen är inte bra för varken kropp eller själ.

Kram! <3

Igår bestämde jag mig för att börja om på nytt. Inte första gången och det är nog inte sista gången heller. Men så länge jag försöker så tycker jag att det är bra.

Jag steg upp runt 06, åt frukost, duschade och allt vad det heter. Sedan åkte jag faktiskt iväg till fontänhuset och det var ett bra beslut. Jag kom dit och var tillbakadragen och omotiverad, sedan gick jag därifrån nöjd och med rak rygg. Som majoriteten av gångerna. Heja Göteborgsfontänen!!!

Sedan gick jag till Netto för att köpa mjöl och jäst, fick även med mig en glass som jag vade utifrån vad jag var sugen på och inte i kaloriväg. Hah! Okej jag har börjat logga mina måltider och träningspass igen, men det är för att hålla koll så att jag inte ska äta för mycket/lite i relation till träningen. "På en höft" verkade inte fungera och jag tappade kontrollen. Nu har jag lite koll och då mår jag bra. MEN. Det betyder inte att jag alltid måste följa det, utan om man inte äter hemma så behöver man ju inte logga just den maten. Och om jag verkligen vill ha den där chokladkakan eller godispåsen så peppar det ju mig ännu mer att gå ut och röra på mig eftersom jag också mår bra av det. Frisk luft samt motion. Det blir bra! Ja, det bestämmer vi.

Vad var vi nu? Jo! Sedan åkte jag hem och åt en halv kyckling med broccoli och keso, sedan bakade jag baguetter och efter det tog jag en dödens promenad på 6,7km. Ja men idag var det jobbigt! Varmt och svettigt. Men skönt. Allt som allt har jag i alla fall loggat 11km och det gör mig nöjd! :)

Och till sist, efter lite köttfärssås (MED grädde i!!!) och makaroner gick jag till kiosken tillsammans med N och vi köpte varsin glass. Vi var bara tvugna testa de nya Magumglassarna. Omnomnom!!!! Sedan satt vi och tjötade en stund och nu är jag hemma. Hemma, hemma, hemma och njuter lite extra av kvällen och för att min dag har varit så bra. Inget hetsätande än! *Peppar peppar*

God kväll!