Jag går görbi den vackra kyrkogården där jag vet att jag en gång vill begravas. Kyrkogården som tillhör den kyrka jag en gång döptes i. Kyrkan där min begravningsgudstjänst ska ske. För Gud, om du hör mina tankar nu så ber jag dig att lyssna. När jag satte mig ner på huk framför min pappas farmor och farfars grav och rensade den på lite löv så tänkte jag: "Låt mig aldrig, aldrig överleva alla dem som lever nu och dem som betyder så mycket för mig." Jag skulle inte orka det. Låt mig dö först, det blir lättast så. Jag vill aldrig bära på sorgen över att någon i min familj eller nära vän försvinner iväg från mig för alltid. Jag må låta självisk, men samtidigt kan jag inte se mig själv stå där om 10 år, lyckligt gift med 2 ungar och ett trivsamt jobb. Jag kan inte det. Jag vill inte leva mitt liv som bipolär, jag vill inte leva mitt liv med en ätstörning, jag kan inte leva mitt liv i ständig oro. Gud, om du existerar, varför satte du mig i detta lidande? Varför valde du just mig? För att jag ska framstå som stark? Jag är inte stark. Jag skulle så gärna vilja höra din version på VARFÖR JUST JAG fick ta emot det här.

Jag har alltid levt mitt liv genom att förtränga i stället för att bearbeta. Jag minns episoder ur mitt liv när jag var 2 år och fram till jag var 14 kanske. Där slocknar det mesta. Hur jag än försöker så finns det inte mycket att minnas och det jag minns är jag inte ens säker på om det var verklighet eller bara en dröm. Vissa saker smyger sig på ibland och är det dumma minnen så tvingar jag mig själv till att förtränga igen. Det är ganska skönt att ha den egenskapen, men jag har hört att man mår bättre av att bearbeta och minnas sitt liv. 

Okej Gud. Ge mig nu en bra förklaring till det helvete du satt mig i. För mina krafter är inte med så länge till. Amen.

 

Kristin

5 maj 2013 20:06

Tänker ofta på dig ska du veta♥.
Livet är verkligen tufft för oss båda, men vi kommer lära oss att leva med det. Accepterar vi hur vi är och hur vi tänker, så kan vi säkert leva ett bra liv, både du och jag. Försöka bli "vän" med ångesten, försöka planera och strukurera upp livet, så vi inte utsätter oss för så hög stress, finna något samtalsstöd som vi alltid har att bolla våra tankar med och få våra nära och kära att tycka om oss som vi är.
Det är en resa dit, men vi kommer nå dit. Nu kämpar vi. kompis♥♥♥

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är dags för mig att gå vidare, här finns inte lägre något att hämta. Jag är i en tillfrisknandefas och jag känner det med hela hjärtat. Det som står i den här bloggen är inte längre jag, den här bloggen tillhör mitt förflutna och dit vill jag ald...

Okej. Så här är det: Jag har ingen aning om hur jag ska lägga upp bloggen längre så det får väl bli att jag skriver då och då i stället tills jag har en aning om hur jag vill göra. Jag fick ett förslag om att starta en bak/mat-blogg, vilket jag for...

"Du var ju väldigt sjuk under en längre tid i somras." Jag tittar på mamma, håller med på ytan men på insidan kan jag inte riktigt ta in det. Jag förtränger, det har jag alltid gjort och det är för det mesta en bra lösning för stunden. När depressi...

Jag har snart varit (hyfsat) stabil och pigg i 3 veckor. *Peppar peppar* Det är helt underbart att vakna upp i princip varenda morgon utan ångest och utan att känna de där värdelöshetskänslorna i kroppen. Förra veckan var jag hos min arbetsterapeut...

Jag lever! Lite mycket just nu bara. Vänner, boendestödjare, Bipolärcentrum, IKEA, vänner, vänner, boendestödjare, WoW, läka mig själv, m.m   Återkommer kanske i morgon.      ...