Det gör mig så ont att tänka på om jag hade kunnat rädda mig själv tidigare, eller vad som hade hänt om BUP hade fångat upp mig i tid i stället för socialtjänsten. Det gör så ont att veta att jag blev sjuk för så många år sedan och om jag hade fått rätt behandling från början så hade jag kanske inte suttit i samma sits som jag gör nu. Jag kanske hade haft ett jobb till och med. Ett riktigt liv. Det känns som att folk misstror mig, som att det "bara är att ta tag i allt". Det känns som om folk tror att jag överdriver. Och visst. Jag lämnar ut mig själv mycket på internet, men jag anser att jag har rätt att uttrycka mig även om jag ganska ofta är negativ och inte mår bra. Varför måste man alltid framstå som om livet är glatt? Ingen är glad hela tiden, INGEN. Jag har i alla fall gjort valet att slänga upp det mesta här och på instagram. Mest här då, för att folk ska ha ett val. Vill man läsa så gör man det, vill man inte så låter man bli. Jag har sagt det förut, att jag aldrig tänker hålla tyst om min psykiska ohälsa. Det är ingenting att skämmas för och det är ingenting jag har valt in i mitt liv med flit. I framtiden, om jag överlever, så ska jag kunna hjälpa andra som då är i min situation och dessutom får _jag_ mycket stöd från människor jag inte ens känner bara genom att öppna mig här och på instagram. Har ni en aning om vad det betyder för mig? Att även om jag inte önskar min värsta fiende samma sak som jag går igenom så är jag ändå glad över att jag inte är ensam. Att det finns folk som förstår. Och jag försöker stödja dem så gott det går. Alla fina ord tar jag till mig, ALLA.

Men även om jag inte skäms, så önskar jag på ett sätt att jag vore "frisk". Jag vet att om jag klarar det här så kommer det något gott ur det hela och det får göra hur jävla ont som helst. Bara det blir bra. Helst vill jag bara bli stabil NU. Men det går inte fort, det går aldrig fort. Fan vad jag har förstört mig själv egentligen. Och vilka risker jag har tagit i mitt liv. Jag kunde lika gärna varit död, eller blivit sjuk på ett annat sätt än vad jag är nu. Samtidigt är jag så jävla glad över att K kom in i mitt liv 2007, och drog upp mig. Han räddade mig verkligen från det värsta som kunde ha hänt. Även om du inte läser det här så hoppas jag du vet att jag är dig evigt tacksam. Jag slängde i mig tabletter, jag tog droger, jag drack kopiösa mängder med alkohol, jag träffade okända killar, jag betalade inga räkningar, jag tänkte inte. Idag förstår jag inte hur jag kunde vara så dum.

Det kanske är därför det känns som att jag aldrig har mått sämre i dagens läge. För nu är jag verkligen närvarande på ett annat sätt. Det finns inga substanser som blockerar mina känslor och jag dricker knappt alkohol. Jag känner känslor, det gjorde jag inte då. Inte på samma sätt. 

Jag talade om för mina fastrar att jag ville göra revolt nu när jag var singel.

"DU, du har väl aaaaldrig gjort revolt?"

Och nej. Det är nog ingen idé. Jag har redan gjort min revolt. Den började när jag var 15 år och slutade när jag var 25 ungefär. Det får räcka, det får vara nog så. 

Jag är beredd att satsa på kärleken igen. Det känns så annorlunda. Det skulle ju inte ske nu, jag skulle ju vänta. Men det känns så. Rätt. När man minst anar det så finns han där. Sakta men säkert växer det något inom mig. Jag vet inte om det är lycka, men det är något jag tänker ta reda på. I mitt mörker gör han mig så glad.

Kanske det kan bli något av mig i alla fall? Kanske jag kan få känna av det riktiga livet också? Är det min tur snart, eller får jag vänta några år till innan jag blir helt frisk? Så frisk som jag kan bli. 

Det känns som att jag bara vill lägga mig ner och gråta idag. Ändå mår jag annorlunda mot förra veckan då jag bara ville skära sönder mina armar. Jag undrar. Är jag tillåten att känna glädje och lycka? Jag älskar att vara glad, men det känns som att jag aldrig får vara glad en längre tid. Måste jag kämpa mer? Jag tycker inte att jag gör annat än att kämpa. Vad mer kan jag göra för att bevisa för världen att jag kan, bara jag får lite mer tid? Är mer tid för mycket begärt? 

Jag skakar och mår illa. Tryckte i mig ungefär 350g godis för en stund sedan, allt på en gång. Sedan tänkte jag spy men insåg att det var en dålig idé. Efter en stund gör jag misstaget att ställa mig på vågen, då var det försent för att spy så jag tog fram en påse inolaxol i stället. Varför ska jag vara så löjligt bulimi:ig så jag "måste" slänga i mig laxermedel för att jag ska må bättre när jag inser att jag inte alls blir gladare av det. Inte heller kommer vågen visa annat än viktuppgång i morgon. Dumma, dumma, dumma. *Slår mig själv i huvudet* Varför ska jag falla varenda jäkla gång? Jag är yr och ledsen. Klockan är bara 15 så jag kan inte sova än och jag kan inte gå någonstans på grund av inolaxoen. (Läs: träna) Det blir ingen mer mat idag i alla fall. Där tänker jag vara hård. Kanske ett knäckebröd ikväll, sedan tar jag min seroquel tidigt och sover bort all skit och hoppas på en bättre morgondag.

Mitt hjärta slår hårt och fort, dumma ångest. Dumma mig. Jag orkar inte mer. Jag har inget liv. När jag är glad så är jag så glad att jag spricker och när jag är ledsen vill jag bara dö från allt. Och jo, jag FÅR skylla på bulimihelvetet. För hade jag inte haft den skiten så hade livet varit enklare. Den bipolära biten är så jävla mycket lättare att kontrollera med mediciner och den har jag lärt mig mer om. Jag har till och med tillåtelsen att ändra min dos seroquel så att den stämmer med mitt humör. Och GAD:en. Ja den finns där. Men bulimin. Den inte bara finns där, den visar sig varje dag. Den står över de andra diagnoserna och den har kontrollen över mig och mitt liv i perioder. Den är lömsk. Varenda jäkla dag brottas jag med den skiten. Träningen, att jag väger maten, att jag hetsäter, att jag laxerar, motionerar och spyr efteråt för att kompensera, att jag har koll på kalorier, att jag ständigt planerar mina matintag. DET är bulimi. Jag loggar till och med min vardagsmotion för att jag ska tillåtas äta lite mer till lunch/middag. 

Fram till igår kände jag mig så pigg och pepp på livet, sedan svängde det. Jag sov nästan hela dagen och motivationen var ju inte på topp precis. Som tur är har jag en söt granne som föreslog att vi skulle laga middag ihop, dessutom lånade jag hans tvättmaskin. Mycket välbehövigt då jag knappt orkade röra mig över huvud taget. Får gottgöra det där! ;) Idag är jag lite piggare, men långt ifrån så pigg jag vill vara och motivationen är noll. Jag måste verkligen ta mig ner till centrum och hämta ut nya mediciner, har helt slut på fluoxetin. Jag vill bara vara normal, slippa mediciner och kunna jobba och leva som en normal människa. Jag hatar mig själv när det blir så här och jag känner mig så dålig för att jag inte kan ta ig själv i kragen och resa mig upp.

Dumma självförtroende!

Och städa måste jag göra. Fan. Jag får börja med apoteket om en stund och sedan ta dagen som den kommer...