Det gör mig så ont att tänka på om jag hade kunnat rädda mig själv tidigare, eller vad som hade hänt om BUP hade fångat upp mig i tid i stället för socialtjänsten. Det gör så ont att veta att jag blev sjuk för så många år sedan och om jag hade fått rätt behandling från början så hade jag kanske inte suttit i samma sits som jag gör nu. Jag kanske hade haft ett jobb till och med. Ett riktigt liv. Det känns som att folk misstror mig, som att det "bara är att ta tag i allt". Det känns som om folk tror att jag överdriver. Och visst. Jag lämnar ut mig själv mycket på internet, men jag anser att jag har rätt att uttrycka mig även om jag ganska ofta är negativ och inte mår bra. Varför måste man alltid framstå som om livet är glatt? Ingen är glad hela tiden, INGEN. Jag har i alla fall gjort valet att slänga upp det mesta här och på instagram. Mest här då, för att folk ska ha ett val. Vill man läsa så gör man det, vill man inte så låter man bli. Jag har sagt det förut, att jag aldrig tänker hålla tyst om min psykiska ohälsa. Det är ingenting att skämmas för och det är ingenting jag har valt in i mitt liv med flit. I framtiden, om jag överlever, så ska jag kunna hjälpa andra som då är i min situation och dessutom får _jag_ mycket stöd från människor jag inte ens känner bara genom att öppna mig här och på instagram. Har ni en aning om vad det betyder för mig? Att även om jag inte önskar min värsta fiende samma sak som jag går igenom så är jag ändå glad över att jag inte är ensam. Att det finns folk som förstår. Och jag försöker stödja dem så gott det går. Alla fina ord tar jag till mig, ALLA.

Men även om jag inte skäms, så önskar jag på ett sätt att jag vore "frisk". Jag vet att om jag klarar det här så kommer det något gott ur det hela och det får göra hur jävla ont som helst. Bara det blir bra. Helst vill jag bara bli stabil NU. Men det går inte fort, det går aldrig fort. Fan vad jag har förstört mig själv egentligen. Och vilka risker jag har tagit i mitt liv. Jag kunde lika gärna varit död, eller blivit sjuk på ett annat sätt än vad jag är nu. Samtidigt är jag så jävla glad över att K kom in i mitt liv 2007, och drog upp mig. Han räddade mig verkligen från det värsta som kunde ha hänt. Även om du inte läser det här så hoppas jag du vet att jag är dig evigt tacksam. Jag slängde i mig tabletter, jag tog droger, jag drack kopiösa mängder med alkohol, jag träffade okända killar, jag betalade inga räkningar, jag tänkte inte. Idag förstår jag inte hur jag kunde vara så dum.

Det kanske är därför det känns som att jag aldrig har mått sämre i dagens läge. För nu är jag verkligen närvarande på ett annat sätt. Det finns inga substanser som blockerar mina känslor och jag dricker knappt alkohol. Jag känner känslor, det gjorde jag inte då. Inte på samma sätt. 

Jag talade om för mina fastrar att jag ville göra revolt nu när jag var singel.

"DU, du har väl aaaaldrig gjort revolt?"

Och nej. Det är nog ingen idé. Jag har redan gjort min revolt. Den började när jag var 15 år och slutade när jag var 25 ungefär. Det får räcka, det får vara nog så. 

Jag är beredd att satsa på kärleken igen. Det känns så annorlunda. Det skulle ju inte ske nu, jag skulle ju vänta. Men det känns så. Rätt. När man minst anar det så finns han där. Sakta men säkert växer det något inom mig. Jag vet inte om det är lycka, men det är något jag tänker ta reda på. I mitt mörker gör han mig så glad.

Kanske det kan bli något av mig i alla fall? Kanske jag kan få känna av det riktiga livet också? Är det min tur snart, eller får jag vänta några år till innan jag blir helt frisk? Så frisk som jag kan bli. 

Det känns som att jag bara vill lägga mig ner och gråta idag. Ändå mår jag annorlunda mot förra veckan då jag bara ville skära sönder mina armar. Jag undrar. Är jag tillåten att känna glädje och lycka? Jag älskar att vara glad, men det känns som att jag aldrig får vara glad en längre tid. Måste jag kämpa mer? Jag tycker inte att jag gör annat än att kämpa. Vad mer kan jag göra för att bevisa för världen att jag kan, bara jag får lite mer tid? Är mer tid för mycket begärt? 

 

FruBädicker

8 maj 2013 19:53

Du gör absolut rätt i att stå för och skriva om hur du mår♥. Samhället har en sån skev och förutfattad syn på oss med psykisk ohälsa. Visst är det skönt att ventilera sig och få "vänner" som har samma problem. Jag känner mig ofta väldigt ensam eftersom ingen vän eller min familj förstår hur jävlig ångesten är och den där jäkla ätstörningen som man får kämpa och kämpa med varje dag. Man vaknar med den och somnar med den. Vad får jag äta, vad är jag värd, jag är så fet och ful, jag måste träna, jag måste bli av med det jag ätit. Drömmer om att vakna en morgon och de tankarna är borta.
Ge inte upp nu♥. Tänk vilka stora framsteg du har gjort, du har ju varit långt nere i skiten. Fixade du det, så kommer du fixa detta också, men du måste ge det tid. Tålamod är jag född utan och det är jobbigt att inse att det tar sån tid. Men vi får stötta varandra. Tänker på dig och önskar att vi blir pigga snart. Massa kramar från Hjo♥

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är dags för mig att gå vidare, här finns inte lägre något att hämta. Jag är i en tillfrisknandefas och jag känner det med hela hjärtat. Det som står i den här bloggen är inte längre jag, den här bloggen tillhör mitt förflutna och dit vill jag ald...

Okej. Så här är det: Jag har ingen aning om hur jag ska lägga upp bloggen längre så det får väl bli att jag skriver då och då i stället tills jag har en aning om hur jag vill göra. Jag fick ett förslag om att starta en bak/mat-blogg, vilket jag for...

"Du var ju väldigt sjuk under en längre tid i somras." Jag tittar på mamma, håller med på ytan men på insidan kan jag inte riktigt ta in det. Jag förtränger, det har jag alltid gjort och det är för det mesta en bra lösning för stunden. När depressi...

Jag har snart varit (hyfsat) stabil och pigg i 3 veckor. *Peppar peppar* Det är helt underbart att vakna upp i princip varenda morgon utan ångest och utan att känna de där värdelöshetskänslorna i kroppen. Förra veckan var jag hos min arbetsterapeut...

Jag lever! Lite mycket just nu bara. Vänner, boendestödjare, Bipolärcentrum, IKEA, vänner, vänner, boendestödjare, WoW, läka mig själv, m.m   Återkommer kanske i morgon.      ...