Ena natten drömmer jag om att jag drabbas av cancer, en tumör i buken och jag minns att läkaren sa det latinska namnet på sjukdomen, men jag kan bara inte komma ihåg vad det var. Jag kände förtvivlan och hopplöshet även om läkaren talade om för mig att den inte var dödlig men att den var obotlig. Chocken jag kände kan jag nästan ta på så här 3 dagar senare. 

Andra natten drömmer jag om att jag har fått Hepatit B, en sjukdom som i verkligheten smittar via blod men som i min dröm smittades bara genom att dricka ur samma glas som en som hade sjukdomen. Också där fanns en stor förtvivlan men jag minns inte mer än så.

Jag har försökt tolka drömmarna så gott det går och tillslut var jag tvungen att titta på andra sökresultat än de svenska då det fanns så få svar. Tydligen kan "dreams of illnes and sickness" bero på att någonting är fel i livet och att det är dags att fixa problemen och sluta tycka synd om sig själv. Det kan även betyda "lycka och ett långt liv" men jag väljer att tro på det förstnämnda då det skrivs mer om det och dessutom finns det verkligen saker i mitt liv som jag måste reparera. Det största problemet är mig själv. Min själ är trasig och jag blundar ofta för det, därför att det är lättast så. Det är lättare att bara skjuta undan problemen och försöka tränga bort dem än att ta den "jobbiga vägen" och lösa dem.

Jag känner mig så tom idag. Nästan apatisk. Jag kom även på att jag inte är redo för ett förhållande, jag är verkligen inte det. Jag måste få leva ensam och det var ju synd att jag kom på det nu och inte för två, tre dagar sedan. Men samtidigt var det bra att det inte tog 2 månader.

Jag vill vara själv i mig sorg. För jag sörjer. Jag sörjer ett liv jag kunde haft, ett liv jag kan få men som jag inte orkar ta tag i. Jag sörjer motivationen jag ibland kan ha och jag sörjer allt jag aldrig kommer lyckas med. Jag sörjer människor jag inte orkar umgås med, jag sörjer att jag inte kan ta mig ur den nedåtriktande spiral jag har suttit fast i så länge och jag sörjer för att jag aldrig kommer bli frisk. Jag vet det nu, för jag har slutat kämpa. Jag ser ingen mening med det, för jag misslyckas ändå varje gång. Jag kan inte längre tränga bort alla känslor, något jag alltid har kunnat innan. Jag kan se glad ut när jag träffar er, jag kan skratta, jag kan låtsas att jag nästan är frisk, att saker är roligt. Men det ni inte ser, det ni aldrig kommer att se är när jag ligger i soffan och knappt orkar röra mig. Med tankar om död, med tankar om hur dålig jag är, hur värdelös jag känner mig. Jag ligger och spånar på vilka sätt som är de mest effektiva, sedan förbarmar jag mig själv för att jag är så jävla feg och för att jag innerst inne så gärna vill vara lycklig.