Jag går görbi den vackra kyrkogården där jag vet att jag en gång vill begravas. Kyrkogården som tillhör den kyrka jag en gång döptes i. Kyrkan där min begravningsgudstjänst ska ske. För Gud, om du hör mina tankar nu så ber jag dig att lyssna. När jag satte mig ner på huk framför min pappas farmor och farfars grav och rensade den på lite löv så tänkte jag: "Låt mig aldrig, aldrig överleva alla dem som lever nu och dem som betyder så mycket för mig." Jag skulle inte orka det. Låt mig dö först, det blir lättast så. Jag vill aldrig bära på sorgen över att någon i min familj eller nära vän försvinner iväg från mig för alltid. Jag må låta självisk, men samtidigt kan jag inte se mig själv stå där om 10 år, lyckligt gift med 2 ungar och ett trivsamt jobb. Jag kan inte det. Jag vill inte leva mitt liv som bipolär, jag vill inte leva mitt liv med en ätstörning, jag kan inte leva mitt liv i ständig oro. Gud, om du existerar, varför satte du mig i detta lidande? Varför valde du just mig? För att jag ska framstå som stark? Jag är inte stark. Jag skulle så gärna vilja höra din version på VARFÖR JUST JAG fick ta emot det här.

Jag har alltid levt mitt liv genom att förtränga i stället för att bearbeta. Jag minns episoder ur mitt liv när jag var 2 år och fram till jag var 14 kanske. Där slocknar det mesta. Hur jag än försöker så finns det inte mycket att minnas och det jag minns är jag inte ens säker på om det var verklighet eller bara en dröm. Vissa saker smyger sig på ibland och är det dumma minnen så tvingar jag mig själv till att förtränga igen. Det är ganska skönt att ha den egenskapen, men jag har hört att man mår bättre av att bearbeta och minnas sitt liv. 

Okej Gud. Ge mig nu en bra förklaring till det helvete du satt mig i. För mina krafter är inte med så länge till. Amen.

Det är tungt nu. Inte bara psykiskt, utan fysiskt också. Jag vet inte om det beror på att jag känner mig krasslig eller om det beror på att kalori-intaget har legat på ca 1100 de senaste dagarna. Kanske både och. Det känns som om jag och mina dumma ÄS-tankar kämpar mot varandra just nu och att jag kommer in i en svältperiod. Jag kunde inte äta upp den mat som jag själv har kontrollerat och lagat nyss. Det sa bara stopp. Mina ben vill inte häga med, de darrar och det känns som att jag håller på att ramla ihop. Gick ner till affären förut men var tvungen att ta bussen hem, för min kropp orkade inte. Igår sov jag näst intill hela dagen, sedan lade jag mig för natten vid 21:00 och sov till 8:00 idag. Ändå är jag trött.

Jag tänker på saker som nästan får mig att spy. Pizza, om egentligen är så gott men som jag inte vågar äta. Godis, som jag älskar men som jag absolut inte köper just ju. Min glass ligger till och med orörd i frysen sedan i söndags. Fattar ni? Jag har glass, men jag äter den inte.

Jag har det senaste seriöst funderat på att flytta utomlands för att stärka mig själv psykiskt. Genom att tvinga mig själv till att göra saker jag aldrig skulle gjort annars. Prata Engelska till exempel. Men jag kan inte nu, jag är för skör. Och mina mediciner, hur ska jag få tag på dem? Och vilket land skulle jag välja? Kanske skulle jag sluta med alla piller igen, nu när ljuset faller på och se om jag kan klara mig utan. Först då kanske jag kan ta steget till en ev flytt.

Jag mår illa och vill bara spy. Jag vill vara smal och fin. Jag vill leva, inte bara överleva. 

Jag avundas alla som kan ha en natulig och hälsosam syn på mat. Som kan "synda" utan att få ångest och som kan träna regenbundet. "Det handlar om vilja!" Nej, inte bara vilja. Det handlar om att må bra också. Jag vill täna men jag orkar inte. Jag vill också må bra.