Jag kan inte låta bli att tänka på andra i min ålder, hur långt de har kommit i livet. Herregud, jag är 26 år och hoppar upp och ner på samma jädra ställe. Ibland får jag till och med börja om, och inte fan går det framåt mer än när jag tar mig upp från ett bakslag. När ska jag jobba? När kommer jag att KUNNA jobba? Hur ser mitt liv ut om 2 år? Står jag fortfarande och stampar på samma plats? Eller har jag gått ner mig totalt? Jag kan verka ointresserad av saker och ting, men så är det inte. Jag har bara inte modet att ta initiativen som behövs. Jag är så himla rädd för att misslyckas så det finns inte. Rädslan är nog min största fiende i livet, kanske är det också den som har fått mig att överleva all skit jag gått igenom. Hade jag inte varit rädd för att förlora mitt ex och bli gripen igen så hade jag kanske inte spolat ner det sista amfetaminet i toaletten och tagit det avstånd från skiten som jag faktiskt har gjort. Jag inser hur annorlunda mitt liv antagligen sett ut då, om jag ens hade levt idag.

Jag vill engagera mig i saker och ting, men jag kan inte. Kanske är jag inte redo. Kanske är jag så rädd för att andra ska tycka det jag gör och säger är konstigt, fult och förvirrande. Är det självförtroendet som sviker? Hänger självförtroende och rädsla ihop? Är det samma sak? Varför kan jag inte prata inför en grupp människor? Och varför har jag aldrig tagit tag i den här rädslan? Jag vill så gärna brinna för någonting. Jag vill att det ska synas på hela mig att jag älskar det jag gör, vad det nu kan vara. Jag vill kunna diskutera, hålla i diskussioner. Jag vill finnas där för människor som behöver en hjälpande hand, visa att jag är mänsklig. Men jag kan inte. Någonting håller mig tillbaka. Rädslan för att misslyckas, att inte vara omtyckt.

Jag vill bara att människor ska se mig, samtidigt som att jag vill vara osynlig. Jag vill känna mig behövd. Jag vill ha ett liv. Jag vill hitta den där livsgnistan som jag ser hos så många andra. Jag vill bara.. Jag vet inte vad jag vill.