Jag kan inte låta bli att tänka på andra i min ålder, hur långt de har kommit i livet. Herregud, jag är 26 år och hoppar upp och ner på samma jädra ställe. Ibland får jag till och med börja om, och inte fan går det framåt mer än när jag tar mig upp från ett bakslag. När ska jag jobba? När kommer jag att KUNNA jobba? Hur ser mitt liv ut om 2 år? Står jag fortfarande och stampar på samma plats? Eller har jag gått ner mig totalt? Jag kan verka ointresserad av saker och ting, men så är det inte. Jag har bara inte modet att ta initiativen som behövs. Jag är så himla rädd för att misslyckas så det finns inte. Rädslan är nog min största fiende i livet, kanske är det också den som har fått mig att överleva all skit jag gått igenom. Hade jag inte varit rädd för att förlora mitt ex och bli gripen igen så hade jag kanske inte spolat ner det sista amfetaminet i toaletten och tagit det avstånd från skiten som jag faktiskt har gjort. Jag inser hur annorlunda mitt liv antagligen sett ut då, om jag ens hade levt idag.

Jag vill engagera mig i saker och ting, men jag kan inte. Kanske är jag inte redo. Kanske är jag så rädd för att andra ska tycka det jag gör och säger är konstigt, fult och förvirrande. Är det självförtroendet som sviker? Hänger självförtroende och rädsla ihop? Är det samma sak? Varför kan jag inte prata inför en grupp människor? Och varför har jag aldrig tagit tag i den här rädslan? Jag vill så gärna brinna för någonting. Jag vill att det ska synas på hela mig att jag älskar det jag gör, vad det nu kan vara. Jag vill kunna diskutera, hålla i diskussioner. Jag vill finnas där för människor som behöver en hjälpande hand, visa att jag är mänsklig. Men jag kan inte. Någonting håller mig tillbaka. Rädslan för att misslyckas, att inte vara omtyckt.

Jag vill bara att människor ska se mig, samtidigt som att jag vill vara osynlig. Jag vill känna mig behövd. Jag vill ha ett liv. Jag vill hitta den där livsgnistan som jag ser hos så många andra. Jag vill bara.. Jag vet inte vad jag vill.

 

http://ahealthytry.bloggplatsen.se

7 mars 2013 11:52

Hej igen!! Jag läser med stort intresse :). Du har ju lyckats med hur mycket som helst, damn du har ju slutat med droger och valt ett rent liv som kanske inte alltid är så lätt. Att vara sjuk i bipolärsjukdom är verkligen ingen lek och att orka med och kämpa vidare borde räknas som en jävligt mycket större kamp och framsteg än att vara frisk och göra karriär. Alla som lever med psykisk sjukdom är starka, för det är så himla jobbigt och tungt. Det finns många som fastnar i drog träsket, men inte du! Det är ju verkligen något som du kan vara stolt över. Du tränar och är bra på att baka, jag är kass på att träna och har aldrig ens bakat en socker kaka t.ex Jag önskar att jag orkade träna som du och kunde baka, men det är helt enkelt inte jag och jag är nöjd ändå. Jag tror att du har massa mer egenskaper än vad du själv ser. Och det bästa vi kan göra är att inte jämföra oss med andra som är friska. Allt är ju så mycket lättare om man är frisk. Du är ju grym som kämpar! Och jag tror att du kommer att komma till ett stadium där du känner dig nöjd precis som du är, och kan släppa tankar på vad andra tror och tycker om dig. Jag har själv alltid försökt att passa in och velat att människor ska tycka om mig, jag brydde mig vad andra tyckte. Men idag har jag kommit myckeet längre på en kortare tid än vad jag någonsin kunnat tro. Idag skiter jag nästan helt i vad andra tycker om mig. Passar det inte kan folk dra. ;). Jag tror att du kan komma dit mycket snabbare än du tror. kram c

http://ahealthytry.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är dags för mig att gå vidare, här finns inte lägre något att hämta. Jag är i en tillfrisknandefas och jag känner det med hela hjärtat. Det som står i den här bloggen är inte längre jag, den här bloggen tillhör mitt förflutna och dit vill jag ald...

Okej. Så här är det: Jag har ingen aning om hur jag ska lägga upp bloggen längre så det får väl bli att jag skriver då och då i stället tills jag har en aning om hur jag vill göra. Jag fick ett förslag om att starta en bak/mat-blogg, vilket jag for...

"Du var ju väldigt sjuk under en längre tid i somras." Jag tittar på mamma, håller med på ytan men på insidan kan jag inte riktigt ta in det. Jag förtränger, det har jag alltid gjort och det är för det mesta en bra lösning för stunden. När depressi...

Jag har snart varit (hyfsat) stabil och pigg i 3 veckor. *Peppar peppar* Det är helt underbart att vakna upp i princip varenda morgon utan ångest och utan att känna de där värdelöshetskänslorna i kroppen. Förra veckan var jag hos min arbetsterapeut...

Jag lever! Lite mycket just nu bara. Vänner, boendestödjare, Bipolärcentrum, IKEA, vänner, vänner, boendestödjare, WoW, läka mig själv, m.m   Återkommer kanske i morgon.      ...