När är det okej att skylla ("skylla") på sina sjukdomar? Jag är ostabil för tillfället och då jag är det försöker jag hela tiden hitta orsaken till det. Jag vet med mig att jag inte alls har skött min sömn på senaste tiden, igår drack jag massor av vin, och idag har jag hetsätit som tusan. Faktiskt till den grad att jag böjde mig över toaletten och försökte spy. Med andra ord: Får jag skylla min irritation på saker jag faktiskt kunde ha stoppat innan det hände? Jag hade aldrig behövt köpa det där vinet, och andra sidan är jag jävligt impulsiv för tillfället och har riktigt svårt att kontrollera mina handlingar vilket är väldigt svårt för andra att förstå. "Det är väl bara att....." Nej, det är det inte.

Jag kunde ha tagit mina seroquel tidigare så att jag däckade i tid, men det gjorde jag inte så jag får skylla mig själv att jag är ostabil. Jag VET vad som händer. Anledningen till att jag inte vill sova? Jag är rädd för att det ska bli i morgon. Jag vill inte att dagen ska ta slut för det känns som om tiden bara rinner iväg från mig. Från mitt ouppklarade liv. Jag hinner inte med längre. 

Och alla de här hetsätningarna som slutar med total ångest och ändlösa tårar. Jag behöver ju inte köpa allt onyttigt, men åter igen så är jag impulsiv. När jag väl börjar kan jag inte sluta, det är så fruktansvärt jobbigt att inte kunna ta tillbaka den där kontrollen. Jag rasar inte längre i vikt. Det är som om jag har slutat bry mig fast att jag egentligen ständigt tänker på det. Jag går upp i vikt. Och det är inte roligt. 

Jag vill bara göra något av mig själv och mitt liv. Jag orkar inte. Ärlig talat så kommer de äckliga suicidtankarna allt oftare, allt fler gånger om dagen. Tänk om jag en dag gör slag i saken? Tänk om jag faktiskt kommer till den punkten då jag faktiskt bestämmer mig för att inte orka leva mer? Jag försöker vara glad, jag försöker vara duktig, jag försöker vara omtyckt. Jag gör hela tiden mitt bästa, men det är som om det inte är bra nog. Det känns som om mina misslyckanden kommer gång på gång. Jag vill jobba, plugga, träna. Ingenting går. Och det är fruktansvärt frustrerande, speciellt när jag ständigt får höra att jag måste kämpa mer. MEN JAG GÖR INGET ANNAT ÄN ATT KÄMPA! Varje dag, varje timma, varje minut och sekund. Men INGENTING ÄR BRA NOG.

Jag vill inte ha det så här. Jag vill leva och ändå vill jag bara dö. VARFÖR kan ingen bara döda mig så att jag slipper göra det själv? Jag vill inte. För jag kommer aldrig att bli frisk nog att leva ett "normalt" liv. Jag vet det och det gör mig så satans jävla frustrerad. Jag vill bara riva av allt hår och göra mig så ful som möjligt. För ärlig talat, ingen hade sett någon skillnad ändå? Vet ni varför? FÖR JAG SYNS INTE, och har aldrig gjort det heller. Aldrig någonsin, aldrig i framtiden. För jag har ingen jävla framtid.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är dags för mig att gå vidare, här finns inte lägre något att hämta. Jag är i en tillfrisknandefas och jag känner det med hela hjärtat. Det som står i den här bloggen är inte längre jag, den här bloggen tillhör mitt förflutna och dit vill jag ald...

Okej. Så här är det: Jag har ingen aning om hur jag ska lägga upp bloggen längre så det får väl bli att jag skriver då och då i stället tills jag har en aning om hur jag vill göra. Jag fick ett förslag om att starta en bak/mat-blogg, vilket jag for...

"Du var ju väldigt sjuk under en längre tid i somras." Jag tittar på mamma, håller med på ytan men på insidan kan jag inte riktigt ta in det. Jag förtränger, det har jag alltid gjort och det är för det mesta en bra lösning för stunden. När depressi...

Jag har snart varit (hyfsat) stabil och pigg i 3 veckor. *Peppar peppar* Det är helt underbart att vakna upp i princip varenda morgon utan ångest och utan att känna de där värdelöshetskänslorna i kroppen. Förra veckan var jag hos min arbetsterapeut...

Jag lever! Lite mycket just nu bara. Vänner, boendestödjare, Bipolärcentrum, IKEA, vänner, vänner, boendestödjare, WoW, läka mig själv, m.m   Återkommer kanske i morgon.      ...