En ny familjemedlem har anlänt. Lilla Daisy 7 veckor är en liten söt undulatfröken. Men stackars flicka, matte måste ha glömt att lära Pipen om hur man raggar och lär känna nya fåglar. Han blev ju upp över öronen förälskad i fröken Daisy och försökte para sig med henne direkt. Lillen blev så rädd att hon satte sig upp och ner på pinnen. De verkar komma bra överrens i övrigt, inga slagsmål förrutom att Daisy såklart säger ifrån när Pipen blir för mycket för henne, vilket jag tycker är bra. Han ger ju aldrig upp! Vi får se hur det artar sig! :)

Jag gör verkligen allt i min makt för att det bipolära inte ska ta över mig helt, men ibland misslyckas jag. Vissa dagar är jag svagare psykiskt och har ingen ork att kämpa emot. Idag är en sådan dag. Den psykiska tröttheten tar över min kropp och det påverkar mig också fysiskt. Träningen blir inte som jag vill att den ska bli och de vardagliga sysslorna blir jobbigare att genomföra. Att jag ändå har gått 3km, tömt diskmaskinen, plockat upp saker från golvet och ätit lunch är en stor bedrift även om det för er kommer helt självklart. 

Jag är ingen dålig människa bara för att jag har några psykiska diagnoser men jag ber er ändå att ha överseende med mina handlingar som tillkommer med hela min situation. Att jag ibland ligger i sängen och inte kan, vill eller orkar ta mig upp är inget val jag gör. Att min lägenhet ibland ser ut som ett slagfält är ingenting jag kan hjälpa. Att jag är hemma från Fontänen ganska ofta är ingenting jag är stolt över. Jag är inte hemma av lathet även om ni kanske tror det.

Jag vill inget hellre än att kunna jobba och försörja mig på egen hand, jag vill inget hellre än att ha ett fungerande socialt liv, jag vill inget hellre än att bli frisk. Men jag blir aldrig frisk. Inte från min bipolära sjukdom, den är kronisk. Däremot kan jag göra det bästa av situationen, men att få allt jag strävar efter tar kanske lite längre tid än för er andra. Bara det är med att gå in i en relation känns jobbigt för mig. Hur ska jag kunna förklara att jag inte fungerar som alla andra, att jag måste äta mediciner livet ut, att en graviditet måste vara planerad till punkt och pricka på grund av skadorna mina mediciner kan ge och att jag faktiskt vill dö ibland? Hur ska jag kunna förklara det här utan att bidra med en stor rädsla hos personen i fråga? 

Hur ska jag i framtiden skydda min familj mot mig själv? Hur ska jag kunna skydda mina barn så att de inte får tag på mina mediciner? Hur ska jag kunna skydda dem mot verkligheten? Hur ska jag kunna skydda dem mot den onda världen? Hur ska jag kunna skydda dem mot psykiska sjukdomar? Hur ska jag tala om för min dotter eller son att hen har ärvt sin bipolära sjukdom från mig? 

Idag är en dag av tankar. Jag håller mig inne, borta från telefonen och borta från människor. Idag är jag svag men i morgon är jag kanske starkare. Idag är idag och i morgon är en annan dag.

Igår kväll tröttnade jag på att inte kunna sova så jag stoppade i mig 2 seroquel. Två. Det hade räckt med en, för när jag vaknade kände jag mig som en misshandlad zombie. Klockan TOLV gick jag upp. Det är SEX TIMMAR senare än vad jag har vant mig vid. Dåsigheten har hållt i sig hela dagen men jag har försökt att sysselsätta mig i alla fall. Jag tvingade mig in i duschen, tvingade mig själv att städa, tvingade mig själv att laga mat, tvingade mig själv ner till apoteket. Allt har gått trögt, men jag vet att det blir värre om jag bara lägger mig ner och låtsas som ingenting och flyr in i sömnens värld. Då tar det ännu längre tid för mig att komma tillbaka. 

Fick nästan en hetsätningsattack förut också. Men eftersom jag använder mig av ShapeUp igen så såg jag att jag hade fått i mig på tok för lite kalorier och förstod att det var orsaken, kroppen sade alltså ifrån. Lite vaniljyoghurt och Pauluns sockerfria kanelflingor och sedan vänta ut suget fungerade bra. Ingen skada skedd. Yay! Har lite kalorier kvar att utnyttja så det får bli en god kvällsmat så att sötsuget inte kommer tillbaka.

Ingen träning idag, bara en cykeltur till och från centrum. Kroppen måste få vila och jag är fortfarande riktigt dåsig efter seroquelen. Så nu har jag bestämt mig för att inte ta fler sådana. Hellre att sova dåligt och vara pigg än att sova för länge och vara trött.

Jag har nu definitivt bestämt mig för att flytta och söker lägenheter lite här och var. mest i den här kommunen men också inne i Göteborg. Jag är kräsen så det får ta den tid det tar för jag har egentligen inte bråttom. Det är mest att jag inte riktigt trivs här i området men jag är såklart jätteglad över att ha en så fin lägenhet som jag faktiskt har. Vi får se när det händer! Jag och mina fina små djur ska hitta det perfekta stället för oss.

Jag vill slå ett slag för kontaktpunkten, dit man ringer om man vill få tag på sin läkare, psykolog, sjuksköterska m.m Eller om man bara behöver en receptförnyelse. Och receptförnyelse behövde jag så det är bara det jag kan uttala mig om. Jag ringde ganska sent, för jag visste att jag eventuellt inte hade något recept kvar redan för några dagar sedan. Jag borde alltså ha varit nere på apoteket i veckan i stället för i morse, dessutom hade jag kunnat ringa tidigare än 14:30 idag. Ja, så blir det när jag skjuter upp saker. I alla fall så ringde jag och kom fram nästan ditekt, ingen kö med andra ord. Jag berättade att jag har Fluoxetin kvar till på söndag och hon skulle meddela sjuksköterskorna där men kunde inte lova att de hann med idag. 10, TIO minuter senare ringer en SSK upp och säger att det kan ta upp till 48 timmar (arbetsdagar) innan receptet finns men att hon skulle sätta det som "akut" samtidigt som jag skäms lite och ursäktar mig för att jag var så sent ute. Jag är nöjd.

Idag har jag bara tagit hand om mig själv. Gick en morgonpromenad på 6km i morse, tvättat, städat och tagit en kaffe med faster. Jag planerar en cykeltur senare när det har svalnat lite ute så fram tills dess ska jag läsa min bok som jag lånade på biblioteket: "Sankta Psyko" - Av Johan Theorin. Det är så bra att jag knappt vill slita mig ifrån den och det är så skönt att jag kan koncentrera mig lite igen! Idag är en J-dag och det betyder att jag bara ska ta det lugnt, göra allt i min egen takt och bara försöka slappna av. Jag sov lite bättre i natt. Hade svårt att somna men vaknade bara en gång vid 03.30, nästa gång jag vaknade var kl 06.30 och då steg jag upp, hungrig som vanligt! Åt min gröt och försökte somna om, men det var omöjligt så då tog jag min promenad!

I morgon åker jag, brorsan och svägerskan till stranden. Det ska bli 29 grader fast det ska också åska. Vädret är lurigt! Får väl hoppas att jag kan ta årets första dopp i alla fall. Jag är säker på att det hade skett tidigare om jag inte hade spenderat en vecka på MAVA och dårhuset, men och andra sidan behövdes det. Jag kämpar fortfarande varje dag och kommer att få göra det hela livet. Även om planer om självmord är borta så finns ändå självmordstankarna lite då och då. Framför allt när ensamheten smyger sig på och när jag tänker på det liv jag har jämfört med andra. Jag är avundsjuk, men samtidigt kan jag inte göra någonting mer än att kämpa tills jag får det jag vill ha ut av livet. Inget går på en sekund. Jag har börjat tänka så, om jag känner mig otränad till exempel: Så här ser jag ut nu, jag kan förändra det men det tar tid. Det är inget som kommer att ske över en natt och det finns ingen anledning över att ha ångest över gårdagen eller allt som har varit. Jag kan inte vrida tillbaka tiden, jag kan bara kämpa NU och varje dag framöver. Jag kommer att ta steg bakåt men jag kommer också att ta många steg framåt. Man kan inte låta någon annan göra jobbet och man kan inte heller bara förlita sig på medicinerna. Jag som bipolär måste ha rutiner. Mat, sömn, motion, sysselsättning m.m Jag måste fungera som Skalman med sin mat-och sovklocka.

Den man som väljer att leva med mig måste acceptera att jag inte kan frångå det här. Jag har provat många gånger men jag vet att jag mår bäst av rutiner. Mitt ex (sorry om du läser det här men jag måste) sa ofta till mig att jag var så tråkig som vill gå och lägga mig tidigt, flera gånger i veckan fick jag höra det och han förstod inte riktigt varför det här var viktigt för mig, hur mycket jag än försökte förklara. Ofta slutade våra diskussioner med storgräl och jag fick nervsammanbrott och grät hejdlöst för att jag var så ledsen över att han inte ville förstå. Efter att vi gjorde slut har jag fått ETT utbrott och det var när jag låg inne nu senast. ETT på 5 månader jämfört med flera i veckan. Vi mådde inte bra tillsammans och jag ville bli singel. I sommar har jag haft lite flörtar men ingenting som har lett till något jag vill ha. I vissa fall har det dött ut, i vissa fall inser man att det inte kommer att fungera och varje gång jag ens tänker mig in i ett förhållande så blir jag livrädd. LIVRÄDD. Jag ska nog vara singel länge!