Idag kom jag på det. Att "ge upp" inte längre är ett alternativ. Jag tog mig tillbaka, den här gången på bara några dagar. Om det är maten, att jag tillåter mig att vila, min nya aktivitet på Göteborgsfontänen, viljan att hjälpa andra eller bara en kombinationen av allt har jag ingen aning om. Det slog mig bara att, när jag tvingade mig ut på en lång promenad, jag ska klara det här. Inga motgångar i världen ska stoppa mig. Jag har lyckats vända nästan varenda en negativ tanke till något positivt de senaste dagarna och det är en STOR bedrift då jag de senaste åren nästan enbart har haft destruktiva tankar när jag varit deprimerad. Jag vet att jag kommer falla många gånger i mitt liv, men jag vet också att jag kan klättra upp igen och även om dalarna blir djupare för varje depression, så blir jag starkare för varje gång jag tvingas brottas med mörkret. 

Jag ska, i framtiden använda min 100.000-kroners utbildning till något bra, inte kasta bort den som jag har tänkt rätt länge. Jag ska ta mig dit och bli den undersköterskan jag en gång hoppades på att bli, förhoppningsvis inom psykiatrin för där är det inte många som kan säga: "Du vet inte hur det känns!". Jag ska göra allt för att samhället ska kunna lära sig mer om den psykiska ohälsan som vem som helst kan drabbas av. Hur? Det vet jag inte än, jag vet bara att jag ska kämpa mig dit. Allt får ta den tid det tar. Jag är ung och har många år på mig att rehabiliteras så att jag kan nå mina mål och drömmar som inte bara består av jobb. 

Jag ska stärka mig själv mer och mer, för varje dag som går. Jag ska visa den där bipolära sjukdomen var skåpet ska stå och fajtas för att bli så stabil det går genom medicinering, rehabilitering, terapi och rutiner. Jag ska visa att jag vill, kan och vågar stå upp för mig själv och bli sjävständig! För, gott folk, självständig kan man vara på flera sätt och det kan man vara även om man har en partner, är sambo eller gift.