Jag önskar att jag bodde i ett litet hus tillsammans med min älskling. Bara ett litet. Inte helt ute på landet, men ändå så att grannarna inte är allt för långt bort. Huset ska bestå av en källare där vi har en kamin som vi eldar i på vintern när vi känner oss lite frusna. Tomten är liten och jag har satt upp några fågelholkar som på våren fylls med små fågelungar som skriker efter mat. Trädgården pryds med fina växter, blommor och träd  samt en självgående gräsklippare. Jag mår bra, för min medicinering är perfekt och jag har gått igenom en terapi. Jag jobbar med ungdomar/unga vuxna som på något sätt hamnat snett i livet. Kanske på ett behandlingshem eller på en psykiatrisk avdelning. Vi har en hund och en undulat, kanske också en lite större fågel att ta hand om. Inga barn då min bipolära sjukdom är ärftlig och jag vill inte att någon ska vara med om det jag har gått igenom. Dessutom kan jag knappt ta hand om mig själv när jag hamnar i ett skov och även om jag medicinerar så kan jag inte säga att det aldrig kommer att hända. Jag vill helt enkelt inte, inte heller vill min pojkvän så vi är överrens på det planet. Jag får leva på kärleken till djuren, min älskling, hela min familj och förhoppningsvis mina fastrars barn som blir mina kusiner.