De värsta misstagen har jag gjort i mina sjukdomstillstånd. För även om jag har en sjukdom så är jag inte sjuk hela tiden. När jag har mina skov, hypomaniska eller depressiva (de flesta gånger det sistnämnda), är jag sjuk. När jag medicinerar bort allt det där så är jag (nästan och snart) som "alla andra". Alltså de människor som inte har några diagnoser och är välfungerande i samhället. Det är viktigt för mig att se skillnad mellan att ha en sjukdom och att vara sjuk. Det är också viktigt för mig att förmedla mina kunskaper till er andra, för det är inte lätt att förstå. Det är lätt att dra alla över en kant, jag vet det. Det gör till och med jag ibland. Det är inte så att jag skyller mina handlingar på min sjukdom, absolut inte. Men ni måste också förstå att jag kanske hade reagerat annorlunda vid precis samma tillfälle om jag inte hade varit i ett skov. En sak till som jag vill att ni tar till er är att alla är olika i sina diagnoser, alla har kommit olika långt i livet och alla har haft olika livsförhållanden. 

Den mest markanta skillnaden i mina handlingar kan jag se i samband med hur jag fungerar bland andra människor. Både när jag är hypomanisk och när jag är deprimerad har jag en stor irritation inom mig som jag inte alls kan kontrollera. Det här gör att jag har förlorat många bekanta som inte riktigt vet hur de ska vara eller inte alls förstår varför jag ibland bara kapar kontakten när jag behöver vara ifred i mina depressioner. Många har jag träffat under tiden jag har varit hypoman och jag förstår att de undrar när jag helt plötsligt går från att vara social och glad till att stänga in mig hemma, sluta svara på telefonsamtal och sms. Jag förstår att det finns en rädsla hos människor som inte har så mycket kunskap om psykiska sjukdomar.

Vid ett antal tillfällen har jag blivit så arg på mänskligheten och i mina depressiva skov kan jag bli väldigt irriterad på människor som ser ut att ha det så bra. Avundsjuka, kallas det. Detta leder till att ilskan bara växer och växer inom mig, och när jag anser att ingen förstår och att jag aldrig kommer att bli frisk så blir jag bitter. Notera nu att detta enbart händer när jag är inne i en bipolär depression. Jag har kastat skit på många människor och väldigt många har också valt att förlåta mig, vilket jag är oerhört tacksam för. Min bror till exempel, det tog lång tid innan vi kom överrens igen men nu tänker jag aldrig, ALDRIG förstöra våran relation igen. Den är värdefull. Därför arbetar jag mycket med mig själv när jag är "normal", mycket för att förebygga de här förfärliga händelserna. Och min pojkvän, min familj. Många vänner. Jag förstår inte hur ni gång på gång förlåter mig. Men jag är evigt tacksam över det.

En önskan från mig är att bli accepterad även om jag berättar om min sjukdom. Jag ska inte behöva hålla tyst. Jag önskar också att man ökar kunskapen i samhället så att "vi" inte blir så missförstådda. Hur, det vet jag inte. Men i framtiden kommer jag att vara en av dem som kämpar för det här. Jag har alltid tyckt att det låter lite sådär när människor säger; "Om jag kan hjälpa en..." Men vet ni? OM JAG KAN HJÄLPA EN MÄNNISKA, OM SÅ BARA EN. DÅ ÄR JAG GLAD. Men mitt mål är att hjälpa så många jag kan. Hör ni det. SÅ MÅNGA JAG KAN!!