Om jag tänker efter så har jag nog varit nere ett par dagar, kanske tre. Bristen på motivationen och det ökade sömnbehovet gör sig till känna och jag vill helst bara vara ifred och stänga in mig i min lilla bubbla. Det går inte, då tar det ännu längre tid innan jag blir bra igen. Jag kan fortfarande vara glad och trevlig mot människor om än väldigt korta stunder. Allt tar på mina krafter, precis allt. Ibland kan jag stå och laga världens godaste middag för att sedan inte orka ta tag i disken, vilket bara innebär att tömma och fylla diskmaskinen. Städningen är det inte tal om över huvud taget och bloggandet går segt.

Jag är lite rädd att det här ska hålla i sig då jag ska sluta med mina antidepressiva den 1:a februari men och andra sidan ska jag nog inte ens tänka på det så jag nog skulle vinna VM i oro.

Jag är också besviken på att vissa människor tar så lätt på det jag säger, att de "känner igen sig" i det jag säger. Men NEJ, ni kan omöjligt känna igen er för ni har ingen sjukdom som gång på gång ger sig till känna. NI kanske kan ta er upp ur en svacka på en timma genom att tänka "roliga tankar" men det är inte så lätt för mig. Och nej, det känns inte bättre för mig när ni säger att ni förstår, för det gör ni inte och jag märker det. Jag menar inte att låta arg, men ibland orkar jag bara inte. Nej, jag har ingen fysisk sjukdom. Men det kan väl vara nog så illa ändå. Jag menar heller inte att det är synd om mig, jag menar bara att man inte heller kan ta så lätt på psykiska sjukdomar för det är ett rent helvete att leva med. Det känns inte som om det är någon idé att föklara mer då det mest känns som att jag klagar.

Det går över. När jag har varit på fontänen på fredag kommer jag att känna mig så nöjd. Då har jag varit där som jag ska vid varje tillfälle det är meningen att vara där den här veckan. Det gör gott för självkänslan.