Jag vet inte när mina rädslor förvandlades till paranoia. Jag har inte direkt pratat med någon om det under åren då jag skämdes en aning. Att titta i alla garderober, i köket och under sängen flera gånger innan man går och lägger sig när man är 18 år? Är det normalt? Förföljelsenojan kom nog när jag bodde på Villa Sunnerö. Jag kommer ihåg att jag på allvar trodde att människor spionerade på mig. Att den personen som satt i bilen vid macken ringde ett samtal till sin kollega för att förbereda honom att jag gick åt vänster och att han skulle hålla koll. Men jag talade nog aldrig om det för någon. Var det ett tecken på att jag utvecklade min sjukdom? Eller var jag bara löjlig? 

Har en ganske tung dag idag. Sover mycket, men det behövs.