De värsta misstagen har jag gjort i mina sjukdomstillstånd. För även om jag har en sjukdom så är jag inte sjuk hela tiden. När jag har mina skov, hypomaniska eller depressiva (de flesta gånger det sistnämnda), är jag sjuk. När jag medicinerar bort allt det där så är jag (nästan och snart) som "alla andra". Alltså de människor som inte har några diagnoser och är välfungerande i samhället. Det är viktigt för mig att se skillnad mellan att ha en sjukdom och att vara sjuk. Det är också viktigt för mig att förmedla mina kunskaper till er andra, för det är inte lätt att förstå. Det är lätt att dra alla över en kant, jag vet det. Det gör till och med jag ibland. Det är inte så att jag skyller mina handlingar på min sjukdom, absolut inte. Men ni måste också förstå att jag kanske hade reagerat annorlunda vid precis samma tillfälle om jag inte hade varit i ett skov. En sak till som jag vill att ni tar till er är att alla är olika i sina diagnoser, alla har kommit olika långt i livet och alla har haft olika livsförhållanden. 

Den mest markanta skillnaden i mina handlingar kan jag se i samband med hur jag fungerar bland andra människor. Både när jag är hypomanisk och när jag är deprimerad har jag en stor irritation inom mig som jag inte alls kan kontrollera. Det här gör att jag har förlorat många bekanta som inte riktigt vet hur de ska vara eller inte alls förstår varför jag ibland bara kapar kontakten när jag behöver vara ifred i mina depressioner. Många har jag träffat under tiden jag har varit hypoman och jag förstår att de undrar när jag helt plötsligt går från att vara social och glad till att stänga in mig hemma, sluta svara på telefonsamtal och sms. Jag förstår att det finns en rädsla hos människor som inte har så mycket kunskap om psykiska sjukdomar.

Vid ett antal tillfällen har jag blivit så arg på mänskligheten och i mina depressiva skov kan jag bli väldigt irriterad på människor som ser ut att ha det så bra. Avundsjuka, kallas det. Detta leder till att ilskan bara växer och växer inom mig, och när jag anser att ingen förstår och att jag aldrig kommer att bli frisk så blir jag bitter. Notera nu att detta enbart händer när jag är inne i en bipolär depression. Jag har kastat skit på många människor och väldigt många har också valt att förlåta mig, vilket jag är oerhört tacksam för. Min bror till exempel, det tog lång tid innan vi kom överrens igen men nu tänker jag aldrig, ALDRIG förstöra våran relation igen. Den är värdefull. Därför arbetar jag mycket med mig själv när jag är "normal", mycket för att förebygga de här förfärliga händelserna. Och min pojkvän, min familj. Många vänner. Jag förstår inte hur ni gång på gång förlåter mig. Men jag är evigt tacksam över det.

En önskan från mig är att bli accepterad även om jag berättar om min sjukdom. Jag ska inte behöva hålla tyst. Jag önskar också att man ökar kunskapen i samhället så att "vi" inte blir så missförstådda. Hur, det vet jag inte. Men i framtiden kommer jag att vara en av dem som kämpar för det här. Jag har alltid tyckt att det låter lite sådär när människor säger; "Om jag kan hjälpa en..." Men vet ni? OM JAG KAN HJÄLPA EN MÄNNISKA, OM SÅ BARA EN. DÅ ÄR JAG GLAD. Men mitt mål är att hjälpa så många jag kan. Hör ni det. SÅ MÅNGA JAG KAN!!

Jag ser drömmar som flyger iväg. Bilar, hus, jobb, inkomst, hälsa. Kvar finns jag. Bara jag. För jag är den enda som kan förändra mitt liv. Sjukdomens makt ligger och gror, den väntar tills jag är som mest sårbar. Då slår den till och trycker ner mig i botten. Jag är chanslös. Varje gång jag tror att jag lyckas, talar du om för mig att det inte är bra nog, du får mig att ge upp, du får mig att gråta. Då är du glad.

Vi ska byta plats, du och jag. Jag ska vara lika listig som du, lika orättvis och elak. Jag ska sätta dig på plats, krossa din dröm om evig smärta och mörker hos mig. Du ska få lida lika mycket som jag har lidit i många år. Jag hatar dig. Ända in i själen dit du inte når. Du är ond. Du heter Bipolär sjukdom och en dag är det jag som är vinnaren.

Än en gång vaknade jag tidigt med huvudvärk men somnade om till 8 i alla fall. Frukosten är intagen och jag har surfat runt lite på Kicks efter hårvårdsprodukter. Inpackning, värmeskyddande spray och finishing spray kommer jag inom kort att införskaffa, en i taget såklart eftersom min ekonomi inte tillåter mer än så. Måste verkligen börja ta hand om mig själv lite mer och håret är någonting jag aldrig har satt i främsta rum utan det har alltid kommit sist tillsammans med sminket. Sminket kommer jag dock inte att förändra. Trivs bra med bara mascara och kanske målade ögonbryn, inte mer än så. Kläderna börjar jag komma igång med nu efter viktraset. Försöker att fynda lite då och då när jag känner att ekonomin hänger med. Nu senast var det mamma som köpte lite nytt till mig. 

Idag tänker jag dock gå till fontänen med träningsbyxor och en stor tröja, känner mig inte så vacker just för tillfället och orkar verkligen inte bry mig mer.

Pipen gör mig glad varje morgon. Hans goda humör och fina kvitter/prat gör så att "mamma"-hjärtat smälter en aning. Ibland står jag länge och talar om för honom hur mycket han betyder för mig och hur mycket jag älskar honom. Gud vad pinsamt det kommer bli när han börjar prata tydligare. 

Okej. Idag ska jag vara på fontänen mellan 12 och 14, sedan åker jag nog bara hem. Tränar lite kanske. Har upptäckt Yoga på Wii-et, och där får jag verkligen träna min balans. Det kan behövas....

Tack snälla Karin för att du kommenterar! <3

Ha en bra dag!

Jag kände mig verkligen inte på topp igår, min mage ville inte vara med mig och jag kände att om mina kortändringar och motionen inte kunde hjälpa så fanns det bara en utväg. Inolaxol. Inte vill den fungera direkt heller, nej då. Det kan ta några dagar. Men vad ska jag göra? Har jag kunnat stå ut i veckor/månader med en ofungerande mage så kan jag väl stå ut några dagar och se om det här fungerar. Jag hade ju inte direkt så många valmöjligheter då mitt lithium vägrar gå ihop med andra läkemedel. 

Varför är jag vaken nu då? Jag vaknar i princip alltid med huvudvärk tidigt på morgonen, även när jag är ledig och igår förberedde jag faktiskt kaffebryggaren då jag brukar slänga i mig en kopp och något litet ätbart för att sedan somna om igen. Idag kände jag dock att jag lika gärna kan vara vaken, jag somnade ju ändå runt 22-snåret igår kväll. 

Även mitt psyke spökade igår;

- Jag är 25 år, går på fontänhuset (SOM ÄR BRA, jag har inte sagt något annat) i stället för att ha ett heltidsjobb.

- Jag känner att det kryper i kroppen, jag är kreativ innerst inne och vill bara skapa. Men jag vet inte vad och hur!

- Mina krav på mig själv är fortfarande skyhöga och när jag inte klarar det jag tycker att jag borde klara av så sänker jag mig själv till botten. Hade jag en gnutta självförtroende innan så är det borta efter en sådan dag.

- Jag kan inte riktigt acceptera situationen jag sitter i och att det kan ta mängder av år tills jag kommer dig jag vill, om jag ens gör det. Allt måste gå så långsamt och jag hatar det.

- Gång på gång trycker jag ner mig själv mer än att berömma det jag faktiskt gör bra.

- Jag ger upp alldeles på tok för lätt. Igår skulle jag göra ett träningsschema, men bara för att jag inte hittade rätt övningar så lade jag ner det. Vad jag än gör, så sker det här. Blir det inte bra, då skiter jag i det i stället för att kämpa.

Det svåraste lektionerna i mitt liv kommer framöver att vara att lära känna mig själv och leva. Med alla upp och nedgångar i mitt liv och ett självförtroende i botten så blir det här det svåraste någonsin eftersom jag aldrig har haft chansen att bekanta mig med mitt riktiga Jag. Men också det mest lärorika. Och med det svåraste menar jag att jag inte kan fly den här gången. Jag kan inte fly från verkligheten. Jag får bara inte stänga av, inte gå ifrån för mig svåra situationer och sedan undvika problemet så länge det går. Att sänka mina krav för att jag inte blir besviken på mig själv och känner mig värdelös, att möta eventuella konflikter på ett moget sätt. Sedan måste jag också tänka på att leva lite som en diabetiker. (Eller som någon annan med livslång behandling) I mitt fall innebär det att jag måste ta hand om mig, inte bara att jag måste ta mina mediciner regebundet utan också att motionera, äta och sova rätt. En hälsosam livsstil, fast så borde i och för sig alla leva som vill må så bra som möjligt. Det svåra ligger nog också i att möta andra människor och ibland försöka förklara saker jag inte vill/har möjligheten till som för dem är självklara. Varför dricker inte du? Vad tråkig du är! -Jag dricker inte för att det inte fungerar så bra ihop med min psykiska ohälsa. (Att jag ens ska få besvara den frågan känns så befängt) När ska ni ha barn då? -Aldrig! VA?! Varför inte? -För att jag inte vill. Min sjukdom är ärftlig och det jag har gått igenom är inte någonting jag direkt rekommenderar någon annan. Dessutom får jag inte äta mina livsviktiga mediciner under graviditet och ammning. Fast om du får barn har du nog annat att tänka på än att du är lite ledsen ibland. Då mår du nog bättre. -Nej, jag har en sjukdom som måste medicineras var 12:e timma och det finns en anledning till det. Bara för att den inte är fysisk så innebär det inte att den "försvinner" under en graviditet.

Jag har för första gången i mitt liv bestämt mig för hur jag vill leva, tillsammans med min pojkvän. Ingen styr mig, jag gör precis som jag vill och bara för att mina val inte är så självklara för er, så är dem det för mig. För oss. Dessutom kan jag aldrig veta om jag kommer att hamna i ett skov igen, gör jag det så kan jag inte ta hand om ett barn.

Så, mina vänner. Om jag inte hör av mig, vilket jag ändå är dålig på att göra, så innebär det inte att jag har glömt er. Jag kommer att ha en väldigt intensiv period med mig själv och så måste det vara. Att fly är inte lägre ett alternativ. Nu ska jag möta livet.

Jag har drömt mängder av konstiga och äckliga drömmar. När jag vaknade vid 05:30 i morse så hade jag världens huvudvärk, en sådan som bara blir värre om jag ligger ner. Dock somnade jag om igen men vid 07:30 var den outhärdlig så jag kokade kaffe och gjorde mig en smörgås, efter det slocknade jag och sov 2 timmar till. 

Vågen visade fruktansvärda siffror, men ändå ser jag mig i spegeln och tycker mig ana att kroppen är mer slimmad. Att det i själva värket är muskler och inte fett som jag har lagt på mig, vilket mycket väl kan stämma då jag har tränat rätt så regelbundet i ca 3 veckor. Jag tog mig i alla fall ut på en jogging/powerwalk-runda, ca 2.5km som vanligt men idag var det riktigt jobbigt. Alla dagar är ju inte kroppen i den form man tror att den är, dessutom så regnade det. Men jag tänkte att det inte kan gå bra alla gånger, speciellt inte i början så jag tog det med ro i alla fall.

Idag ska jag bara rå om mig själv, INTE träna mer bara för att jag är ledig och för att jag kan. Klockan 13:00 ska jag befinna mig hos min SSK på min ort och jag ser inte fram emot det. Då måste jag ta fram allt som tynger mig, allt jag för tillfället har stoppat undan för att slippa lida. Dock är det nog sista gången någonsin som jag träffar henne då jag ska fortsätta inne i stan eftersom jag nu har fått diagnosen bipolär sjukdom och då tillhör jag automatiskt dem. Det är bara bra, de är bra där och jag trivs. Ljusterapin däremot, sker nog där jag bor nu. Om jag inte skulle flytta.

Nu måste jag skynda mig. Äta lite lunch bestående av gröt med blåbär i, dessutom måste jag klä på mig.

Egentligen ska jag inte ens tänka tanken, för det löser sig säkert även om det inte känns så just nu. Jag gick motvilligt till fontänen idag med brist på motivation och självkänsla. Med en inre stress som gör att jag aldrig kan ta initiativ, med skyhöga krav på mig själv som leder till att ångesten kommer och jag rusar ut utan att säga hej då. Jag flyr, som jag alltid har gjort och som jag kanske alltid kommer att göra. "Möt ångesten" - säger min kloka älskade mamma, men mamma. Det är så svårt, nej det är jobbigt för jag är rädd. Feg och ibland chanslös mot mina egna känslor. Jag vill vara frisk, må bra, ha ett jobb med en bra inkomst. Men för att komma dit så måste jag gå igenom det här först. För även om jag bara vill slänga mig in i arbetslivet så inser jag att det inte fungerar. Varje gång har jag misslyckats hittills, det är döden för en döende självkänsla.

Jag försöker få mig själv att strukturera upp min träning också. Att bara jogga/powerwalka 2-3 gånger i veckan och träna musklerna lika många gånger, dock utspritt så att muskelgrupperna får vila. Jag får inte träna för mycket och jag måste äta mer egentligen. Fast maten går faktiskt framåt för de senaste dagarna har jag ätit varje mål och mellanmål. Kalorisnålt, men jag har ätit i alla fall. Jag vill ha en fin kropp till sommaren och det ska jag se till att få.

Och tanken då. Vad var den? Det är den eviga "jag-orkar-inte-jag-vill-bara-ge-upp" känslan. Jag vill bara lägga mig ner och blunda bort allt, eller ta en eventuell överdos. Ja, det hände att tanken dyker upp när det blir för mycket. Men det är egentligen ingen utväg. För jag ska kämpa. Måndag, onsdag och fredag är det fontänen som gäller. I alla fall att ta mig dit, och INTE stanna mer än två timmar. 

Höjdpunkten på dagen var när jag visade min lilla undulat att rinnande vatten existerade, han blev helt till sig när han kom på att han kunde bada/duscha. Åh, min älskling. Vad jag älskar dig!

Idag har jag bara ägnat all tid åt mig själv. H kom och hämtade sin juvel nästan exakt klockan 12 och sedan dess har jag i princip bara legat i soffan. Igår slängde jag i mig både det ena och det andra varav 2 hela semlor på kvällen. Dum som jag är så ställer jag mig på vågen och sedan försöker jag att spy upp skiten. Efter dåligt samvete och ett sår i halsen gav jag upp, jag måste hantera ångesten efter en sådan "frossarkväll" på ett bättre sätt än att spy upp det. Så, i stället för att strypa hela matintaget dagen efter, så åt jag som jag skulle. Om än lite nyttigare i form av kesella och massor av frukter till mellanmål. Senare kom N med en tack för hjälpen present eftersom att jag har passat hans marsvin, två sorter av tryffel och en trisslott. Och den här gången har jag faktiskt kunnat äta de här delikata tryfflarna med måtta. (Och ingen vinst!!!) ;)

Tog mig en joggingrunda varvat med powerwalk nu på kvällen innan min kvällsmat, den blev dock inte så lång eftersom jag insåg att det är lördag kväll och massa konstigheter kan hända ute då. Tog bara de belysta vägarna i villaområden, ca 2.5km En sak jag är riktigt stolt över idag är hur jag faktiskt vågar springa där det är stor chans att jag träffar på människor utan att känna mig allt för löjlig. Jag sprang till och med på gården, bland alla lägenheter. Såklart så mötte jag på ett tonårsgäng, och vi vet ju alla hur de kan vara. Jag har inte riktigt kommit över min högstadietid än så pikar brukar såra rätt mycket. MEN! Jag hade hörlurarna på mig och i stället för att stanna och gå förbi så ökade jag takten utan att titta dem i ögonen. Jag flåsade som en jäkla idiot, men det var så värt det!! Framsteg!!

På måndag ska jag tillbaka till fontänen. Dags att skapa rutiner igen antar jag.