Jag önskar att jag bodde i ett litet hus tillsammans med min älskling. Bara ett litet. Inte helt ute på landet, men ändå så att grannarna inte är allt för långt bort. Huset ska bestå av en källare där vi har en kamin som vi eldar i på vintern när vi känner oss lite frusna. Tomten är liten och jag har satt upp några fågelholkar som på våren fylls med små fågelungar som skriker efter mat. Trädgården pryds med fina växter, blommor och träd  samt en självgående gräsklippare. Jag mår bra, för min medicinering är perfekt och jag har gått igenom en terapi. Jag jobbar med ungdomar/unga vuxna som på något sätt hamnat snett i livet. Kanske på ett behandlingshem eller på en psykiatrisk avdelning. Vi har en hund och en undulat, kanske också en lite större fågel att ta hand om. Inga barn då min bipolära sjukdom är ärftlig och jag vill inte att någon ska vara med om det jag har gått igenom. Dessutom kan jag knappt ta hand om mig själv när jag hamnar i ett skov och även om jag medicinerar så kan jag inte säga att det aldrig kommer att hända. Jag vill helt enkelt inte, inte heller vill min pojkvän så vi är överrens på det planet. Jag får leva på kärleken till djuren, min älskling, hela min familj och förhoppningsvis mina fastrars barn som blir mina kusiner.

Jag vet inte när mina rädslor förvandlades till paranoia. Jag har inte direkt pratat med någon om det under åren då jag skämdes en aning. Att titta i alla garderober, i köket och under sängen flera gånger innan man går och lägger sig när man är 18 år? Är det normalt? Förföljelsenojan kom nog när jag bodde på Villa Sunnerö. Jag kommer ihåg att jag på allvar trodde att människor spionerade på mig. Att den personen som satt i bilen vid macken ringde ett samtal till sin kollega för att förbereda honom att jag gick åt vänster och att han skulle hålla koll. Men jag talade nog aldrig om det för någon. Var det ett tecken på att jag utvecklade min sjukdom? Eller var jag bara löjlig? 

Har en ganske tung dag idag. Sover mycket, men det behövs.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på när det hände och varför det hände. Kanske kom depressionen smygande när de jag tidigare umgicks med nästan ignorerade mig, kanske var det när min enda vän flyttade i 5:e klass. Jag grät den dagen jag visste att hon inte skulle sitta i samma klassrum som jag igen och jag minns känslan när jag helt uppskruvad av glädje tyckte att vi kunde bada på lerums vattenpalats tillsammans eftersom att hon skulle bo så nära, och hon sa: "Om vi ens kommer att hålla kontakten." När hon inte längre fanns där, även om hon bara var med mig för att ingen annan ville, så sökte jag mig mest till ensamheten. Jag vet att några verkligen försökte få med mig, men jag visste att de inte ville egentligen.

Nästa starka minne jag har är hur jag ligger i mitt rum nere i källaren med nerdragen rullgardin. Jag brydde mig inte om någonting annat än mörkret. En liten TV hade jag och maten tog jag med mig ner. Tiden fanns inte då och även om jag är helt säker på att jag var i 11-13 års åldern så kommer jag inte ihåg hur länge den tiden varade. Min depression kom tidigt, tyvärr. Jag fick inte uppleva en normal tonårstid. 

När högstadietiden kom blev jag allt mer utåtagerande. För första gången upptäckte jag hur ett rakblad kan trösta och jag gick helst med linne. Jag tror att jag ville bli accepterad, jag ville att någon skulle se mig. Allt jag gjorde blev på något sätt fel och de som faktiskt brydde sig om mig stötte jag bort. Med skärsår i underarmarna och matvägran tog jag tillslut till en annan metod. Tänk nu på att det här var undermedvetet och att jag absolut inte tänkte som jag tänker idag. Jag började chatta med killar, män. Jag lade märke till att ju mer jag tillfredställde deras behov, ju mer sedd blev jag. Vilket i och för sig var sant, för jag blev mycket omtyckt av de här människorna. Dock på helt fel sätt. Men vilket sätt det än var, dög för mig. Sorgligt men sant.

Datumet var den 10:e mars 2003, exakt en månad efter att jag firade min 16:e födelsedag. Jag hade under en längre tid misskött skolan, skaffat mig nya vänner, ändrat beteende totalt och stuckit hemifrån otaliga gånger. Jag var i Trollhättan med min första riktiga pojkvän och några fler människor. Jag tror att vi hade strosat runt hela natten. Mina föräldrar hade försökt få tag på mig i över ett dygns tid men jag vägrade svara. Nu var det ett okänt nummer som dök upp på min skärm och jag valde att svara. Det var socialtjänsten som gav mig ett alternativ; Antingen kör vi hem dig till dina föräldrar eller så åker du med oss till ett annat ställe där du kan vara ett tag. Där och då tog jag impulsivt det viktigaste beslutet i hela mitt liv. Jag valde att följa med dem. Än idag förbarmar jag mig över att jag inte åkte hem och tog mina föräldrars utskällning, lyssnat på dem och börjat sköta mig. För än idag ångrar jag det här beslutet av hela mitt hjärta. 

Färden gick till Lilla Torp och där gick det riktigt utför. Det, mina vänner, det är snart 10 år sedan.

Även det paranoida börjar komma fram, vilket jag verkligen fick erfara när jag var ute med hunden nyss. När min paranoia börjar träda fram så visar den sig genom att jag tappar tilltro till människor. Ute är jag rädd att bli mördad, jag får för mig att dem jag möter i själva verket förföljer mig, rädslan blir så djup att jag nästan springer hem och tittar om någon är efter mig, hela tiden. När jag tar mina mediciner som jag ska så är jag inte ett dugg rädd, utan tycker mer att mörkret är mysigt. När jag är paranoid så analyserar jag varenda ord, varenda min, varenda rörelse. Blickar och sättet människorna pratar på, tonläget spelar stor roll. Jag kan tolka allt väldigt fel, och tro att ingen tycker om mig. När medicinerna finns i min kropp så kan jag bara rycka på axlarna i vissa situationer. Allt blir så himla uppförstorat.

Jag vet att allt det här beror på min sjukdom och jag vet att det blir så här när jag missar att tajma min medicin flera dagar i rad, ändå känner jag den äckliga rädslan varje gång. Även om det händer sällan. Tack för det! Må det försvinna inom några dagar!

Det är okej att slarva med medicinerna en gång, men inte två eller möjligtvis tre gånger. Jag är ganska känslig när det gäller det här med att ta tabletterna regelbundet även om jag för det mesta vägrar erkänna det. Och som jag nämnt förut så är mitt lithium dödsviktigt att ta var 12:e timma. (plus - minus 1tim) Nu råkar det vara så att jag faktiskt har slarvat ett par dagar, inte så att jag inte har tagit dem eller att jag har missat med flit, jag har bara glömt av helt enkelt. Redan igår kändes det en aning tungt och även då slarvade jag. Som ni kanske kan räkna ut så är livet lite mer komplicerat just idag även om det inte är så att jag inte vill vara med längre. Jag tvingar mig ut på promenader med den lånade jycken, och jag försöker att inte sova så mycket. Fast egentligen sitter jag mest i soffan och tittar på Netflix. Och så får det vara tills orken vågar sig tillbaka. Tar jag mina piller som jag ska nu och kämpar emot det tunga inombords så ska det inte ta så himla lång tid.

Nu ska jag tillbaka till Netflix och se vad jag kan hitta för skoj.