Persiennerna är nere, alla lampor och värmeljus är tända och jag sitter med en kopp te i handen. Men för att ta dagen från början:

Jag steg upp och vägde mig, det såg bra ut. Sedan åt jag frukost som såg lite annorlunda ut idag. Jag har nämnligen lagt på lite kalorier genom att byta ut ett knäckebröd av två mot 80g havregryn i stället för 40g. Jag har alltså dubblat gröten. På det sättet får jag i min lite mer och håller mig kanske mätt längre på förmiddagen. I morgon ska jag slänga i lite russin också. Målet är att jag inte ska äta mitt sista mål om dagen runt 18 på kvällen så att jag hinner smälta maten innan jag somnar. 

Efter frukosten sov jag faktiskt en timma till, men sedan var det bara att hasa sig upp för en snabb dusch och sedan masa sig iväg till Fontänen. Jag ville gå från Korsvägen till Järntorget som vanligt men blev för toanödig (dumma kaffe!) så jag fick ta vagnen från Avenyn. Sedan var jag där i 2 timmar men jag ville bara inte göra någonting, för jag har haft ångest 3 dagar i rad och kunde inte koncentrera mig på något. Jag visste också att om jag skulle "misslyckas" med något eller bara få en snäll pik så skulle självförtroendet sjunka ännu mer så fram till 11:30 gjorde jag ingenting utan jag bara "var". Det är okej. För jag var där i alla fall. Sedan rev jag i alla fall lite morötter, och det är ju något i alla fall. 

När jag slutade ville jag som planerat ta en PW från Järntorget till Mölndal men jag var ärlig talat så trött så jag kom bara en bit förbi Korsvägen. Där sprang jag in på Netto och handlade nödvändigheter jag behövde tills jag får in pengar igen, sedan tog jag vagnen en(!) hållplats och sedan hoppade jag på bussen hem.

Jag sov några timmar för att sedan gå upp och laga lite mat, för det behövs ju också. Nu känner jag mig mycket piggare efter lite städande och träningsövningar hemma. Får se om jag orkar med gymmet i morgon eller om jag promenerar lite. 5 kilometer blev det idag, men det är bättre än inget!

Nu ska jag göra en budget för nästa månad. 

Ena natten drömmer jag om att jag drabbas av cancer, en tumör i buken och jag minns att läkaren sa det latinska namnet på sjukdomen, men jag kan bara inte komma ihåg vad det var. Jag kände förtvivlan och hopplöshet även om läkaren talade om för mig att den inte var dödlig men att den var obotlig. Chocken jag kände kan jag nästan ta på så här 3 dagar senare. 

Andra natten drömmer jag om att jag har fått Hepatit B, en sjukdom som i verkligheten smittar via blod men som i min dröm smittades bara genom att dricka ur samma glas som en som hade sjukdomen. Också där fanns en stor förtvivlan men jag minns inte mer än så.

Jag har försökt tolka drömmarna så gott det går och tillslut var jag tvungen att titta på andra sökresultat än de svenska då det fanns så få svar. Tydligen kan "dreams of illnes and sickness" bero på att någonting är fel i livet och att det är dags att fixa problemen och sluta tycka synd om sig själv. Det kan även betyda "lycka och ett långt liv" men jag väljer att tro på det förstnämnda då det skrivs mer om det och dessutom finns det verkligen saker i mitt liv som jag måste reparera. Det största problemet är mig själv. Min själ är trasig och jag blundar ofta för det, därför att det är lättast så. Det är lättare att bara skjuta undan problemen och försöka tränga bort dem än att ta den "jobbiga vägen" och lösa dem.

Jag känner mig så tom idag. Nästan apatisk. Jag kom även på att jag inte är redo för ett förhållande, jag är verkligen inte det. Jag måste få leva ensam och det var ju synd att jag kom på det nu och inte för två, tre dagar sedan. Men samtidigt var det bra att det inte tog 2 månader.

Jag vill vara själv i mig sorg. För jag sörjer. Jag sörjer ett liv jag kunde haft, ett liv jag kan få men som jag inte orkar ta tag i. Jag sörjer motivationen jag ibland kan ha och jag sörjer allt jag aldrig kommer lyckas med. Jag sörjer människor jag inte orkar umgås med, jag sörjer att jag inte kan ta mig ur den nedåtriktande spiral jag har suttit fast i så länge och jag sörjer för att jag aldrig kommer bli frisk. Jag vet det nu, för jag har slutat kämpa. Jag ser ingen mening med det, för jag misslyckas ändå varje gång. Jag kan inte längre tränga bort alla känslor, något jag alltid har kunnat innan. Jag kan se glad ut när jag träffar er, jag kan skratta, jag kan låtsas att jag nästan är frisk, att saker är roligt. Men det ni inte ser, det ni aldrig kommer att se är när jag ligger i soffan och knappt orkar röra mig. Med tankar om död, med tankar om hur dålig jag är, hur värdelös jag känner mig. Jag ligger och spånar på vilka sätt som är de mest effektiva, sedan förbarmar jag mig själv för att jag är så jävla feg och för att jag innerst inne så gärna vill vara lycklig. 

Ångesten har hållt i sig idag men värst var det på gymmet i förmiddags. Jag och N var där i 30 minuter sedan blev det för mycket. Människor överallt, jag klarade bara inte av det. Vi bestämde oss för att gå och handla god mat till ikväll i stället och nu har jag storstädat lägenheten inför mitt finbesök. 2 glas vin har det blivit också och jag känner mig lugnare i kroppen. Mer tillfreds på något sätt. Det är inte bra att känna så i samband med alkohol, inte för min del. Bara det inte blir till en vana så ska det nog inte vara några problem.

Min middagsvägran igår gav resultat i morse också. Jag hävde ju i mig godiset efter lunch någon gång och efter det blev det två knäckebröd. Vågen visade på viktnedgång. Tack! Idag håller jag mig till nyttiga saker, dock är inte vinet det bästa om jag vill vara hälsosam men det är bara två glas. Det är jag värd efter allt städande och all ångest idag.

Egentligen mår jag inte bra i själen, men jag försöker trycka ner skiten. Jag vill inte uppleva ledsamma stunder när jag borde vara glad. När det finns saker och personer som gör mig glad. Jag ser skillnad på min mörka själ och livet. Livet är fint för det mesta, jag kämpar. Men jag är mörk innuti, egentligen hela tiden. Ibland vill jag inte finnas och då spelar det ingen roll hur bra allt är runt omkring. Min hjärna är dum, den spelar mig spratt varenda dag men jag försöker att inte lyssna allt för mycket på den. Det är svårt. Får man byta hjärna?

K och S: Förlåt för att jag aldrig ringer er eller svarar när ni ringer. Det är snurrigt, jag är snurrig. Ni vet. Ja, det vet ni. Ni har varit med förr. Jag älskar er. <3

Det gör mig så ont att tänka på om jag hade kunnat rädda mig själv tidigare, eller vad som hade hänt om BUP hade fångat upp mig i tid i stället för socialtjänsten. Det gör så ont att veta att jag blev sjuk för så många år sedan och om jag hade fått rätt behandling från början så hade jag kanske inte suttit i samma sits som jag gör nu. Jag kanske hade haft ett jobb till och med. Ett riktigt liv. Det känns som att folk misstror mig, som att det "bara är att ta tag i allt". Det känns som om folk tror att jag överdriver. Och visst. Jag lämnar ut mig själv mycket på internet, men jag anser att jag har rätt att uttrycka mig även om jag ganska ofta är negativ och inte mår bra. Varför måste man alltid framstå som om livet är glatt? Ingen är glad hela tiden, INGEN. Jag har i alla fall gjort valet att slänga upp det mesta här och på instagram. Mest här då, för att folk ska ha ett val. Vill man läsa så gör man det, vill man inte så låter man bli. Jag har sagt det förut, att jag aldrig tänker hålla tyst om min psykiska ohälsa. Det är ingenting att skämmas för och det är ingenting jag har valt in i mitt liv med flit. I framtiden, om jag överlever, så ska jag kunna hjälpa andra som då är i min situation och dessutom får _jag_ mycket stöd från människor jag inte ens känner bara genom att öppna mig här och på instagram. Har ni en aning om vad det betyder för mig? Att även om jag inte önskar min värsta fiende samma sak som jag går igenom så är jag ändå glad över att jag inte är ensam. Att det finns folk som förstår. Och jag försöker stödja dem så gott det går. Alla fina ord tar jag till mig, ALLA.

Men även om jag inte skäms, så önskar jag på ett sätt att jag vore "frisk". Jag vet att om jag klarar det här så kommer det något gott ur det hela och det får göra hur jävla ont som helst. Bara det blir bra. Helst vill jag bara bli stabil NU. Men det går inte fort, det går aldrig fort. Fan vad jag har förstört mig själv egentligen. Och vilka risker jag har tagit i mitt liv. Jag kunde lika gärna varit död, eller blivit sjuk på ett annat sätt än vad jag är nu. Samtidigt är jag så jävla glad över att K kom in i mitt liv 2007, och drog upp mig. Han räddade mig verkligen från det värsta som kunde ha hänt. Även om du inte läser det här så hoppas jag du vet att jag är dig evigt tacksam. Jag slängde i mig tabletter, jag tog droger, jag drack kopiösa mängder med alkohol, jag träffade okända killar, jag betalade inga räkningar, jag tänkte inte. Idag förstår jag inte hur jag kunde vara så dum.

Det kanske är därför det känns som att jag aldrig har mått sämre i dagens läge. För nu är jag verkligen närvarande på ett annat sätt. Det finns inga substanser som blockerar mina känslor och jag dricker knappt alkohol. Jag känner känslor, det gjorde jag inte då. Inte på samma sätt. 

Jag talade om för mina fastrar att jag ville göra revolt nu när jag var singel.

"DU, du har väl aaaaldrig gjort revolt?"

Och nej. Det är nog ingen idé. Jag har redan gjort min revolt. Den började när jag var 15 år och slutade när jag var 25 ungefär. Det får räcka, det får vara nog så. 

Jag är beredd att satsa på kärleken igen. Det känns så annorlunda. Det skulle ju inte ske nu, jag skulle ju vänta. Men det känns så. Rätt. När man minst anar det så finns han där. Sakta men säkert växer det något inom mig. Jag vet inte om det är lycka, men det är något jag tänker ta reda på. I mitt mörker gör han mig så glad.

Kanske det kan bli något av mig i alla fall? Kanske jag kan få känna av det riktiga livet också? Är det min tur snart, eller får jag vänta några år till innan jag blir helt frisk? Så frisk som jag kan bli. 

Det känns som att jag bara vill lägga mig ner och gråta idag. Ändå mår jag annorlunda mot förra veckan då jag bara ville skära sönder mina armar. Jag undrar. Är jag tillåten att känna glädje och lycka? Jag älskar att vara glad, men det känns som att jag aldrig får vara glad en längre tid. Måste jag kämpa mer? Jag tycker inte att jag gör annat än att kämpa. Vad mer kan jag göra för att bevisa för världen att jag kan, bara jag får lite mer tid? Är mer tid för mycket begärt? 

Jag skakar och mår illa. Tryckte i mig ungefär 350g godis för en stund sedan, allt på en gång. Sedan tänkte jag spy men insåg att det var en dålig idé. Efter en stund gör jag misstaget att ställa mig på vågen, då var det försent för att spy så jag tog fram en påse inolaxol i stället. Varför ska jag vara så löjligt bulimi:ig så jag "måste" slänga i mig laxermedel för att jag ska må bättre när jag inser att jag inte alls blir gladare av det. Inte heller kommer vågen visa annat än viktuppgång i morgon. Dumma, dumma, dumma. *Slår mig själv i huvudet* Varför ska jag falla varenda jäkla gång? Jag är yr och ledsen. Klockan är bara 15 så jag kan inte sova än och jag kan inte gå någonstans på grund av inolaxoen. (Läs: träna) Det blir ingen mer mat idag i alla fall. Där tänker jag vara hård. Kanske ett knäckebröd ikväll, sedan tar jag min seroquel tidigt och sover bort all skit och hoppas på en bättre morgondag.

Mitt hjärta slår hårt och fort, dumma ångest. Dumma mig. Jag orkar inte mer. Jag har inget liv. När jag är glad så är jag så glad att jag spricker och när jag är ledsen vill jag bara dö från allt. Och jo, jag FÅR skylla på bulimihelvetet. För hade jag inte haft den skiten så hade livet varit enklare. Den bipolära biten är så jävla mycket lättare att kontrollera med mediciner och den har jag lärt mig mer om. Jag har till och med tillåtelsen att ändra min dos seroquel så att den stämmer med mitt humör. Och GAD:en. Ja den finns där. Men bulimin. Den inte bara finns där, den visar sig varje dag. Den står över de andra diagnoserna och den har kontrollen över mig och mitt liv i perioder. Den är lömsk. Varenda jäkla dag brottas jag med den skiten. Träningen, att jag väger maten, att jag hetsäter, att jag laxerar, motionerar och spyr efteråt för att kompensera, att jag har koll på kalorier, att jag ständigt planerar mina matintag. DET är bulimi. Jag loggar till och med min vardagsmotion för att jag ska tillåtas äta lite mer till lunch/middag. 

Fram till igår kände jag mig så pigg och pepp på livet, sedan svängde det. Jag sov nästan hela dagen och motivationen var ju inte på topp precis. Som tur är har jag en söt granne som föreslog att vi skulle laga middag ihop, dessutom lånade jag hans tvättmaskin. Mycket välbehövigt då jag knappt orkade röra mig över huvud taget. Får gottgöra det där! ;) Idag är jag lite piggare, men långt ifrån så pigg jag vill vara och motivationen är noll. Jag måste verkligen ta mig ner till centrum och hämta ut nya mediciner, har helt slut på fluoxetin. Jag vill bara vara normal, slippa mediciner och kunna jobba och leva som en normal människa. Jag hatar mig själv när det blir så här och jag känner mig så dålig för att jag inte kan ta ig själv i kragen och resa mig upp.

Dumma självförtroende!

Och städa måste jag göra. Fan. Jag får börja med apoteket om en stund och sedan ta dagen som den kommer...

Jag går görbi den vackra kyrkogården där jag vet att jag en gång vill begravas. Kyrkogården som tillhör den kyrka jag en gång döptes i. Kyrkan där min begravningsgudstjänst ska ske. För Gud, om du hör mina tankar nu så ber jag dig att lyssna. När jag satte mig ner på huk framför min pappas farmor och farfars grav och rensade den på lite löv så tänkte jag: "Låt mig aldrig, aldrig överleva alla dem som lever nu och dem som betyder så mycket för mig." Jag skulle inte orka det. Låt mig dö först, det blir lättast så. Jag vill aldrig bära på sorgen över att någon i min familj eller nära vän försvinner iväg från mig för alltid. Jag må låta självisk, men samtidigt kan jag inte se mig själv stå där om 10 år, lyckligt gift med 2 ungar och ett trivsamt jobb. Jag kan inte det. Jag vill inte leva mitt liv som bipolär, jag vill inte leva mitt liv med en ätstörning, jag kan inte leva mitt liv i ständig oro. Gud, om du existerar, varför satte du mig i detta lidande? Varför valde du just mig? För att jag ska framstå som stark? Jag är inte stark. Jag skulle så gärna vilja höra din version på VARFÖR JUST JAG fick ta emot det här.

Jag har alltid levt mitt liv genom att förtränga i stället för att bearbeta. Jag minns episoder ur mitt liv när jag var 2 år och fram till jag var 14 kanske. Där slocknar det mesta. Hur jag än försöker så finns det inte mycket att minnas och det jag minns är jag inte ens säker på om det var verklighet eller bara en dröm. Vissa saker smyger sig på ibland och är det dumma minnen så tvingar jag mig själv till att förtränga igen. Det är ganska skönt att ha den egenskapen, men jag har hört att man mår bättre av att bearbeta och minnas sitt liv. 

Okej Gud. Ge mig nu en bra förklaring till det helvete du satt mig i. För mina krafter är inte med så länge till. Amen.

Det är tungt nu. Inte bara psykiskt, utan fysiskt också. Jag vet inte om det beror på att jag känner mig krasslig eller om det beror på att kalori-intaget har legat på ca 1100 de senaste dagarna. Kanske både och. Det känns som om jag och mina dumma ÄS-tankar kämpar mot varandra just nu och att jag kommer in i en svältperiod. Jag kunde inte äta upp den mat som jag själv har kontrollerat och lagat nyss. Det sa bara stopp. Mina ben vill inte häga med, de darrar och det känns som att jag håller på att ramla ihop. Gick ner till affären förut men var tvungen att ta bussen hem, för min kropp orkade inte. Igår sov jag näst intill hela dagen, sedan lade jag mig för natten vid 21:00 och sov till 8:00 idag. Ändå är jag trött.

Jag tänker på saker som nästan får mig att spy. Pizza, om egentligen är så gott men som jag inte vågar äta. Godis, som jag älskar men som jag absolut inte köper just ju. Min glass ligger till och med orörd i frysen sedan i söndags. Fattar ni? Jag har glass, men jag äter den inte.

Jag har det senaste seriöst funderat på att flytta utomlands för att stärka mig själv psykiskt. Genom att tvinga mig själv till att göra saker jag aldrig skulle gjort annars. Prata Engelska till exempel. Men jag kan inte nu, jag är för skör. Och mina mediciner, hur ska jag få tag på dem? Och vilket land skulle jag välja? Kanske skulle jag sluta med alla piller igen, nu när ljuset faller på och se om jag kan klara mig utan. Först då kanske jag kan ta steget till en ev flytt.

Jag mår illa och vill bara spy. Jag vill vara smal och fin. Jag vill leva, inte bara överleva. 

Jag avundas alla som kan ha en natulig och hälsosam syn på mat. Som kan "synda" utan att få ångest och som kan träna regenbundet. "Det handlar om vilja!" Nej, inte bara vilja. Det handlar om att må bra också. Jag vill täna men jag orkar inte. Jag vill också må bra.