"Just say I doooo"

-Ja, vem i helvete skulle säga det till mig.

Jag sitter utanför min lägenhet, det är mitt i natten och min faster hämtade mig i stan. Trubbel som vanligt. Jag ser blodet droppa från fyra nygjorda sår på min arm. Känner den ljuvliga smärtan från det jag nyss orsakat. Jag tål inte alkohol. Tänkte att jag gjorde det, men tydligen inte. Själen är tom. Funderar på att svälja många seroquel. Funderar på om det är värt besväret. Kanske är det bättre att lida lite till. Fast smärtan är ganska skön. Vi får se

Det har varit fina dagar på bästkusten. Jag börjar få in rutiner igen och har inte hetsätit på 3 dagar. Jag har faktiskt skrivit upp lite mål, med tanke på att jag vill ut och röra på mig igen. Ett mål är såklart viktnedgång, men jag har ingen hets över att gå ner si och så mycket under en viss tid då det bara stressar mig och gör mig besviken då jag brukar sätta upp orealistiska mål och delmål. Nej jag har några fler mål och jag tar dagarna som de kommer, samt vecka för vecka. 

*Undvika depressioner

*Få bättre kondition

*Vara glad

*Vara pigg

*Undvika bipolära skov

*Bli frisk(are) från min bulimi

Delmålen har jag lagt upp vecka för vecka och är inte mer än att jag ska:

*Undvika att hetsäta

*Göra 5 motionspass i veckan. Alla sorters pass är bra oavsett tid och brända kalorier.

Jag skriver även vikt- och matdagbok, vilket hjälper mig att att inte hetsäta. För jag vill ju inte ha 2 kilo extra helt plötsligt, och jag vill inte se hur mycket sötsaker det kan bli! Eller hur?!

Även om jag inte räknar kalorier så tänker jag på vad jag äter och hur mycket jag äter. Kalla det fixering eller vad ni vill, men får jag i mig rätt mängd mat per dag så håller sig mitt blodsocker stabilt och även där kan jag undvika hetsätning. Jag försöker att inte äta onyttiga saker och godis, dels för att jag triggar belöningssystemet i hjärnan och smaklökarna. Det slutar ALLTID med att jag hetsäter efter det.

Jag använder tuggummi och frukt för att få bort suget, igår gick jag 1,4 mil och dagarna innan dess gjorde jag ytterligare två träningspass. Jag tycker om att cykla, det är bland annat så jag tänker få upp min kondition.

Idag har jag varit ute på en härlig havstur med mina föräldrar och nu ska jag sätta mig i soffan och se om det är något skoj på TV. John Blund dyker nog upp snart, skulle jag tro. Han är så välkommen!

Vet ni vad jag önskar mig mest av allt i hela världen, förrutom att bli frisk? Jag skulle vilja leva ett helt vanligt familjeliv med en man, en bunt ungar, djur, kanske ett hus och ett jobb att ta semester ifrån på sommaren. Då man umgås med nära och kära, hittar på saker tillsammans.

Nu, nu lever jag mer eller mindre i ensamhet i hopp om att finna han med stort H. Kommer min önskan att slå in?
Kommer jag att hinna ge upp innan dess?

Med tandmärken på handen och lite rosslig hals kan jag meddela att jag inte är gjord för det här med hetsätning. (Vem som nu skulle vara det) En vecka tog det den här gången och numera kan jag inte ens spy då mina kräkreflexer säkerligen har vant sig. Helvete. 2,5 kilo gick jag ner på en vecka. Och nu? Jag vågar inte ens spekulera om när jag kan gå ner till min målvikt. Inte om det ska hålla på så här. Jag känner mig så ensam. Så ensam. En tanke om att svälja alla piller. En tanke om att skada mig igen. Men jag har inte gjort det och kommer säkert inte att göra det heller. Jag är för feg. Feg, feg, feg! Som vanligt. 

Jag är inte lycklig längre och jag vet inte hur jag ska bli det heller. Det fattas någon/någonting i mitt liv. Men jag vet inte exakt vad. Jag kan inte längre gråta hur mycket jag än vill. För till och med i min ensamhet känns det dumt. Pinsamt och svagt. Vad har jag att gråta för? Min lägenhet som jag älskar? Mina fina djur? Min familj? Mina vänner? Det skulle möjligen vara min psykiska ohälsa, men det känns rätt meningslöst att gråta över någonting som bara skulle bli värre. Det känns så dumt att gråta över någonting jag knappt kan styra över. Jag skulle kunna gråta över att jag inte har det liv jag vill ha. Men det känns också rätt knasigt då det inte blir bättre av att jag fäller några meningslösa tårar.

Jag kan glädjas. Men ändå inte. 

När var jag lycklig senast? När jag var uppe i mitt hypomaniska blå? När jag dansade runt med mina bästa vänner en vårkväll April? När jag var hög på tjack eller berusad av vin? Kanske när jag var ihop med Kim, kanske var jag lite lycklig då. I huset? Skulle jag ha behållt honom? Eller var jag redo att ge mig av och stå på egna ben? Varför hoppade jag in i ett annat förhållande så kort efter Kim? Vi älskade varandra, jag vet det. Jag älskar honom än idag fast på ett annat sätt. Jag älskar honom för det han gjorde för mig. Jag älskar honom för att han drog mig undan det destruktiva liv jag en gång hade. Jag älskar honom för att han gjorde allt för mig och jag älskar honom för allt det vi gjorde tillsammans. Men jag älskar honom inte på det sättet att jag vill ha tillbaka honom, för det hade aldrig gått. En annan kvinna får vara hans lyckliga flickvän. Förhoppningsvis i all oändlighet. Hade jag träffat henne hade jag sagt till henne att aldrig släppa honom.

Jag ska nu återgå till mitt liv som består av att kämpa mot sjukdomar och diagnoser. Jag ska än en gång hoppas på att det finns ett ljus i tunneln och jag ska än en gång göra det jag alltid gör: Börja om på nytt. För det är nog det jag är bäst på. Det är nog därför jag aldrig har tagit mitt liv.

En av de stora anledningarna till att jag vill fortsätta hålla mig singel är att jag inte vill låta mig styras av någon. Inte anpassa mig efter en annan människa på det sättet man är tvungen till i ett förhållande. Jag äger mig själv. Ingen äger mig. En självklarhet för er kanske, men för mig är det ett stort steg. Jag slipper bli fly förbannad när någon försöker bestämma hur jag ska göra saker och ting, jag slipper få anpassa min vardag till någon annan och jag bestämmer helt själv hur jag ska leva. Jag kan tända till så jäkla lätt om någon försöker styra mig. 

Jag kan själv bestämma vad jag ska äta, när jag ska äta, hur jag äter. Jag bestämmer själv vad jag ska göra idag, utan att anpassa mina val efter en partner. Jag behöver inte checka av vad hur helgen ser ut, jag bestämmer själv. Jag sipper oroa mig för om min partner tycker om mina djur eller inte, jag hittar helt enkelt en kille som är djurvän när den tiden är kommen. Jag tittar på tv när jag vill, jag sover när jag vill, jag spelar när jag vill. Och mycket mer.

Jag anpassar mitt liv efter mig själv och djuren. När jag är säker på mig själv och hur jag vill leva i framtiden, då kan jag börja tänka på att hitta en patner.

Den här texten riktar sig inte specifikt till något ex utan jag utgår helt från mig själv och hur jag känner just nu.

Jag har så mycket i mtt huvud, men jag får inte riktigt ner det via ord. Ibland är det svårt. 

Phu. Händelserika dagar på det psykiska platet. Jag har haft blandepisoder och pendlat väldigt snabbt, speciellt över helgen. Nu är det bättre. Jag fick en extrainsatt tid hos min sjuksköterska idag och hon framförde mina och hennes önskemål om mediciner till min läkare. Vi hade också ett jättebra samtal om vad jag skulle göra när jag var riktigt nere (Nivå 1), på bättringsvägen (Nivå 2) och "normal" (Nivå3). Mycket bra saker som jag faktiskt ska följa hur mycket det än tar emot.

Tack till er som har stöttat och funnits där även om jag har stött bort er! Tack Kristin för dina fina ord. <3

Förlåt till er som har uppfattat mig som störande när jag inte har kunnat kontrollera mig i mina olika tillstånd. Det känns fel att skylla på sjukdomen men samtidigt är det ren fakta.

Efter besöket på Affektiva i morse gick jag till Fontänen en sväng och det kändes såklart bra. Jag pratade med två av de fina handledarna om min situation och det känns bra att de inte på något sätt dömer mig. På måndag ska jag tillbaka igen och då hoppas jag att allt är som det ska med mitt lilla huvud.

Medicinerna då: Jag ville ha in en ADHD-medicin för att kunna kontrollera mina impulser, koncentrera mig och bli mer uthållig psykiskt. Läkaren ville avvakta. Jag ville ha en VB-medicin och vi pratade om Oxascand samt Stesolid. Läkaren ville att jag skulle ta en extra Seroquel när det blev för jobbigt.

Mitt Lithiumvärde var på tok för lågt så de här ändringarna blev det.
Innan: 

Lithium 1+0+2

Ergenyl 2+0+2
Fluoxetin 1+0+0

Seroquel 0+0+1 till 3 (Just nu 2)

Levaxin 1+0+0

Nu:

Lithium 2+0+2

Ergenyl 1+0+2

Fluoxetin - Ingen ändring

Seroquel - Ingen ändring

Levaxin 2+0+0

Nästa tid har jag på måndag och då ska vi diskutera hur helgen har varit. Hoppas det blir bättre!

(Och ja, jag är väldigt öppen med min psykiska (o)hälsa och mina mediciner. Jag vet att många stör sig på det, men för mig är det lika självklart som om du skulle bryta ett ben.)

Citat av min sjuksköterska (ungefär): "En människa som precis har tagit bort sitt gips från benet sätter sig inte direkt på cykeln och cyklar hem, lika så är det med dig och många andra med psykisk ohäla. Man kan inte köra på för mycket utan det krävs rehabilitering"

Nej nu tror jag att jag avlider. Ostabil som tusan. Sovit 2 timmar i natt och är uppe i varv. Ibland med små korta depressioner sedan jag kom hem. Antar att jag är inne i ett blandtillstånd för tillfället. Jag har gjort bort mig också! Det var inte alls meningen som en "flört" typ. Jag gör sådant när jag är "överglad" och jag menade inget illa. Personen i fråga tog bort mig från facebook och om det även har med alla mina jobbiga statusuppdateringar att göra så förstår jag. Tråkigt bara med tanke på att jag träffar den här personen lite då och då så det blir väl lite pinsamt nästa gång antar jag.

Jag vet ta mig tusan inte vad jag ska ta mig till. Inte alls!

Mamma hämtade mig och Pipen i torsdags, och idag kom vi hem. Ett Wii och en pappkasse ärvda kläder från bror och hans fruga. (Ja, jag ärver av min bror ibland.) Wii:et var deras gamla och jag fick det i midsommarpresent! Så glad jag blev! Tack än en gång! <3 Dock var batterierna i kontrollen slut så jag får köpa nya en annan dag. Har ingen lust att ta mig ut idag. Städade det första jag gjorde och fixade i garderoben. Jag som trodde att jag skulle stensomna. Nu sitter jag här och skakar. Trött men pigg. Glad med så ledsen. Jag vet inte vad jag ska göra. Igår var allt så bra, förrutom att jag var på tok för pigg. Idag känner jag bara sorg. Igår kändes det som om jag skulle kunna klara av alla saker i hela världen, planerade jobb och nya husdjur i min hjärna. Nya prylar jag inte har råd med. Idag känner jag bara hopplöshet. Jag kommer inte att lyckas. 

Jag vet inte om det är läge att åka till PK-Östra eller om jag bara ska avvakta. JAG VET INTE! Jag får ringa mamma.