Egentligen ska jag inte ens tänka tanken, för det löser sig säkert även om det inte känns så just nu. Jag gick motvilligt till fontänen idag med brist på motivation och självkänsla. Med en inre stress som gör att jag aldrig kan ta initiativ, med skyhöga krav på mig själv som leder till att ångesten kommer och jag rusar ut utan att säga hej då. Jag flyr, som jag alltid har gjort och som jag kanske alltid kommer att göra. "Möt ångesten" - säger min kloka älskade mamma, men mamma. Det är så svårt, nej det är jobbigt för jag är rädd. Feg och ibland chanslös mot mina egna känslor. Jag vill vara frisk, må bra, ha ett jobb med en bra inkomst. Men för att komma dit så måste jag gå igenom det här först. För även om jag bara vill slänga mig in i arbetslivet så inser jag att det inte fungerar. Varje gång har jag misslyckats hittills, det är döden för en döende självkänsla.

Jag försöker få mig själv att strukturera upp min träning också. Att bara jogga/powerwalka 2-3 gånger i veckan och träna musklerna lika många gånger, dock utspritt så att muskelgrupperna får vila. Jag får inte träna för mycket och jag måste äta mer egentligen. Fast maten går faktiskt framåt för de senaste dagarna har jag ätit varje mål och mellanmål. Kalorisnålt, men jag har ätit i alla fall. Jag vill ha en fin kropp till sommaren och det ska jag se till att få.

Och tanken då. Vad var den? Det är den eviga "jag-orkar-inte-jag-vill-bara-ge-upp" känslan. Jag vill bara lägga mig ner och blunda bort allt, eller ta en eventuell överdos. Ja, det hände att tanken dyker upp när det blir för mycket. Men det är egentligen ingen utväg. För jag ska kämpa. Måndag, onsdag och fredag är det fontänen som gäller. I alla fall att ta mig dit, och INTE stanna mer än två timmar. 

Höjdpunkten på dagen var när jag visade min lilla undulat att rinnande vatten existerade, han blev helt till sig när han kom på att han kunde bada/duscha. Åh, min älskling. Vad jag älskar dig!

Idag har jag bara ägnat all tid åt mig själv. H kom och hämtade sin juvel nästan exakt klockan 12 och sedan dess har jag i princip bara legat i soffan. Igår slängde jag i mig både det ena och det andra varav 2 hela semlor på kvällen. Dum som jag är så ställer jag mig på vågen och sedan försöker jag att spy upp skiten. Efter dåligt samvete och ett sår i halsen gav jag upp, jag måste hantera ångesten efter en sådan "frossarkväll" på ett bättre sätt än att spy upp det. Så, i stället för att strypa hela matintaget dagen efter, så åt jag som jag skulle. Om än lite nyttigare i form av kesella och massor av frukter till mellanmål. Senare kom N med en tack för hjälpen present eftersom att jag har passat hans marsvin, två sorter av tryffel och en trisslott. Och den här gången har jag faktiskt kunnat äta de här delikata tryfflarna med måtta. (Och ingen vinst!!!) ;)

Tog mig en joggingrunda varvat med powerwalk nu på kvällen innan min kvällsmat, den blev dock inte så lång eftersom jag insåg att det är lördag kväll och massa konstigheter kan hända ute då. Tog bara de belysta vägarna i villaområden, ca 2.5km En sak jag är riktigt stolt över idag är hur jag faktiskt vågar springa där det är stor chans att jag träffar på människor utan att känna mig allt för löjlig. Jag sprang till och med på gården, bland alla lägenheter. Såklart så mötte jag på ett tonårsgäng, och vi vet ju alla hur de kan vara. Jag har inte riktigt kommit över min högstadietid än så pikar brukar såra rätt mycket. MEN! Jag hade hörlurarna på mig och i stället för att stanna och gå förbi så ökade jag takten utan att titta dem i ögonen. Jag flåsade som en jäkla idiot, men det var så värt det!! Framsteg!!

På måndag ska jag tillbaka till fontänen. Dags att skapa rutiner igen antar jag.

Jag önskar att jag bodde i ett litet hus tillsammans med min älskling. Bara ett litet. Inte helt ute på landet, men ändå så att grannarna inte är allt för långt bort. Huset ska bestå av en källare där vi har en kamin som vi eldar i på vintern när vi känner oss lite frusna. Tomten är liten och jag har satt upp några fågelholkar som på våren fylls med små fågelungar som skriker efter mat. Trädgården pryds med fina växter, blommor och träd  samt en självgående gräsklippare. Jag mår bra, för min medicinering är perfekt och jag har gått igenom en terapi. Jag jobbar med ungdomar/unga vuxna som på något sätt hamnat snett i livet. Kanske på ett behandlingshem eller på en psykiatrisk avdelning. Vi har en hund och en undulat, kanske också en lite större fågel att ta hand om. Inga barn då min bipolära sjukdom är ärftlig och jag vill inte att någon ska vara med om det jag har gått igenom. Dessutom kan jag knappt ta hand om mig själv när jag hamnar i ett skov och även om jag medicinerar så kan jag inte säga att det aldrig kommer att hända. Jag vill helt enkelt inte, inte heller vill min pojkvän så vi är överrens på det planet. Jag får leva på kärleken till djuren, min älskling, hela min familj och förhoppningsvis mina fastrars barn som blir mina kusiner.

Jag vet inte när mina rädslor förvandlades till paranoia. Jag har inte direkt pratat med någon om det under åren då jag skämdes en aning. Att titta i alla garderober, i köket och under sängen flera gånger innan man går och lägger sig när man är 18 år? Är det normalt? Förföljelsenojan kom nog när jag bodde på Villa Sunnerö. Jag kommer ihåg att jag på allvar trodde att människor spionerade på mig. Att den personen som satt i bilen vid macken ringde ett samtal till sin kollega för att förbereda honom att jag gick åt vänster och att han skulle hålla koll. Men jag talade nog aldrig om det för någon. Var det ett tecken på att jag utvecklade min sjukdom? Eller var jag bara löjlig? 

Har en ganske tung dag idag. Sover mycket, men det behövs.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på när det hände och varför det hände. Kanske kom depressionen smygande när de jag tidigare umgicks med nästan ignorerade mig, kanske var det när min enda vän flyttade i 5:e klass. Jag grät den dagen jag visste att hon inte skulle sitta i samma klassrum som jag igen och jag minns känslan när jag helt uppskruvad av glädje tyckte att vi kunde bada på lerums vattenpalats tillsammans eftersom att hon skulle bo så nära, och hon sa: "Om vi ens kommer att hålla kontakten." När hon inte längre fanns där, även om hon bara var med mig för att ingen annan ville, så sökte jag mig mest till ensamheten. Jag vet att några verkligen försökte få med mig, men jag visste att de inte ville egentligen.

Nästa starka minne jag har är hur jag ligger i mitt rum nere i källaren med nerdragen rullgardin. Jag brydde mig inte om någonting annat än mörkret. En liten TV hade jag och maten tog jag med mig ner. Tiden fanns inte då och även om jag är helt säker på att jag var i 11-13 års åldern så kommer jag inte ihåg hur länge den tiden varade. Min depression kom tidigt, tyvärr. Jag fick inte uppleva en normal tonårstid. 

När högstadietiden kom blev jag allt mer utåtagerande. För första gången upptäckte jag hur ett rakblad kan trösta och jag gick helst med linne. Jag tror att jag ville bli accepterad, jag ville att någon skulle se mig. Allt jag gjorde blev på något sätt fel och de som faktiskt brydde sig om mig stötte jag bort. Med skärsår i underarmarna och matvägran tog jag tillslut till en annan metod. Tänk nu på att det här var undermedvetet och att jag absolut inte tänkte som jag tänker idag. Jag började chatta med killar, män. Jag lade märke till att ju mer jag tillfredställde deras behov, ju mer sedd blev jag. Vilket i och för sig var sant, för jag blev mycket omtyckt av de här människorna. Dock på helt fel sätt. Men vilket sätt det än var, dög för mig. Sorgligt men sant.

Datumet var den 10:e mars 2003, exakt en månad efter att jag firade min 16:e födelsedag. Jag hade under en längre tid misskött skolan, skaffat mig nya vänner, ändrat beteende totalt och stuckit hemifrån otaliga gånger. Jag var i Trollhättan med min första riktiga pojkvän och några fler människor. Jag tror att vi hade strosat runt hela natten. Mina föräldrar hade försökt få tag på mig i över ett dygns tid men jag vägrade svara. Nu var det ett okänt nummer som dök upp på min skärm och jag valde att svara. Det var socialtjänsten som gav mig ett alternativ; Antingen kör vi hem dig till dina föräldrar eller så åker du med oss till ett annat ställe där du kan vara ett tag. Där och då tog jag impulsivt det viktigaste beslutet i hela mitt liv. Jag valde att följa med dem. Än idag förbarmar jag mig över att jag inte åkte hem och tog mina föräldrars utskällning, lyssnat på dem och börjat sköta mig. För än idag ångrar jag det här beslutet av hela mitt hjärta. 

Färden gick till Lilla Torp och där gick det riktigt utför. Det, mina vänner, det är snart 10 år sedan.

Även det paranoida börjar komma fram, vilket jag verkligen fick erfara när jag var ute med hunden nyss. När min paranoia börjar träda fram så visar den sig genom att jag tappar tilltro till människor. Ute är jag rädd att bli mördad, jag får för mig att dem jag möter i själva verket förföljer mig, rädslan blir så djup att jag nästan springer hem och tittar om någon är efter mig, hela tiden. När jag tar mina mediciner som jag ska så är jag inte ett dugg rädd, utan tycker mer att mörkret är mysigt. När jag är paranoid så analyserar jag varenda ord, varenda min, varenda rörelse. Blickar och sättet människorna pratar på, tonläget spelar stor roll. Jag kan tolka allt väldigt fel, och tro att ingen tycker om mig. När medicinerna finns i min kropp så kan jag bara rycka på axlarna i vissa situationer. Allt blir så himla uppförstorat.

Jag vet att allt det här beror på min sjukdom och jag vet att det blir så här när jag missar att tajma min medicin flera dagar i rad, ändå känner jag den äckliga rädslan varje gång. Även om det händer sällan. Tack för det! Må det försvinna inom några dagar!

Det är okej att slarva med medicinerna en gång, men inte två eller möjligtvis tre gånger. Jag är ganska känslig när det gäller det här med att ta tabletterna regelbundet även om jag för det mesta vägrar erkänna det. Och som jag nämnt förut så är mitt lithium dödsviktigt att ta var 12:e timma. (plus - minus 1tim) Nu råkar det vara så att jag faktiskt har slarvat ett par dagar, inte så att jag inte har tagit dem eller att jag har missat med flit, jag har bara glömt av helt enkelt. Redan igår kändes det en aning tungt och även då slarvade jag. Som ni kanske kan räkna ut så är livet lite mer komplicerat just idag även om det inte är så att jag inte vill vara med längre. Jag tvingar mig ut på promenader med den lånade jycken, och jag försöker att inte sova så mycket. Fast egentligen sitter jag mest i soffan och tittar på Netflix. Och så får det vara tills orken vågar sig tillbaka. Tar jag mina piller som jag ska nu och kämpar emot det tunga inombords så ska det inte ta så himla lång tid.

Nu ska jag tillbaka till Netflix och se vad jag kan hitta för skoj.

Idag är det nyårsafton och då pratas det mycket om nyårslöften hit och dit. Jag har inga. Däremot lovar jag hela tiden mig själv att aldrig, aldrig sluta kämpa. I år blir det mitt år, det ska bli mitt år. Och min älsklings. Jag kan ärligt säga att 2012 var ett av de mest lärorika åren i mitt liv. Året började på botten och mitt liv var verkligen svart. Kolsvart. Många gånger undrar jag om jag verkligen skulle sitta här nu om jag inte hade tagit kontakt med akutpsykiatrin. För det var inte lätt att gå emot min envishet om att aldrig mer bli inlagd. De valen som påverkade mitt liv mest positivt var; Jag lade in mig på en sluten psykiatrisk avdelning i våras och därefter började jag med mina livsviktiga mediciner igen. Desstom bytte jag öppenvårdsmottagning vilket visade sig vara det bästa som kunde hända.

2012 har varit ett år fullt av sorg, ilska, överglädje, raseriutbrott, dödslängtan, glädje, lycka och utmaningar. Jag har verkligen fått lära känna mig själv för första gången i hela mitt liv. Jag har kommit en bra bit på vägen även om jag är långt ifrån färdig med mig själv. Jag känner riktig lycka över att ha en sådan fin familj och sådana fina vänner. De har alltid funnits där, men det har varit för mörkt för mig att se. Om jag ska gå in på det medicinska mer så är ju höjdpunkten att jag äntligen, efter många års tjat, fick komma till Affektiva och göra min utredning som visade på att jag har en bipolär sjukdom typ 2, GAD och bulimi. Medicinerna ändras fortfarande och snart ska jag få veta vilken terapi förutom ljusterapi som jag kommer att få ta del av. Jag fick även veta att en läkare hade misstänkt bipolär sjukdom redan då jag var tonåring men i stället fick jag diagnosen ADHD, som nu är bortplockad. (Tror jag) Min läkare förklarade att många som får diagnosen bipolär i vuxen ålder faktiskt har haft barn-adhd. Som jag. 2013 kommer att bli mitt år på det personliga och det medicinska planet.

I år kommer jag att jobba mycket på det sociala och på min självkänsla, som enligt mig hör ihop ganska bra. Jag fortsätter att vara så glad och trevlig jag kan mot människor och ligga lite lågt med kontakterna i samband med att jag är i en svacka. För svackorna kommer alltid att finnas där. Jag ska bara lära mig att tackla dem. Det klarar jag! Självkänslan bygger jag upp genom att leva ett hälsosamt liv med mat, motion och styrketräning. I det sociala där självkänslan spelar stor roll vill jag försöka våga mer. GAD:en ska inte få stoppa mig och jag måste försöka ta för mig även om det är mycket folk som jag inte känner. Perfekt att öva på där jag arbetstränar! 

Ekonomiskt tror jag inte att jag kan göra så mycket mer än att sluta småhandla och spara mer pengar. Mitt mål 2013 är inte att få ett jobb utan det är att bli så bra som möjligt. Om det gör att jag kan börja jobba så är det bara ett stort jäkla PLUS! Strukturen måste bli bättre först, men det är ju ännu en sak att arbeta med i år.

I kärlek har jag allt jag kan önska, vi har det bra tillsammans jag och min älskling. Min familj mår bra och kärleken till er alla är oändlig. Mer behöver jag inte säga.

2013 blir mitt år. Jag känner det. Jag är redo för nya utmaningar!

Jag har inga nyårslöften, bara önskningar.

Ett löfte är såklart att ALDRIG MER sluta med mina mediciner om jag vill fortsätta leva! (Men det är ju inget nyårslöfte, utan ett evigt löfte...)