Jag undrar verkligen varför jag fortsätter att vräka i mig socker och mycket mat fast jag har bestämt mig för att gå ner de kilona jag lagt på mig på väldigt kort tid. Får jag skylla på den förbannade ätstörningen? Jag mår riktigt dåligt över hur jag ser ut just nu och måste verkligen ta tag i hela mig. Jag gämför mig ständigt med andra tjejer, inte nödvändigtvis smala utan mer de som utstrålar självsäkerhet. Man blir vacker då. Men jag. Hela jag är så osäker. På mig själv och vad andra tycker om mig. När jag pratar så överanalyserar jag personernas reaktion på det jag säger och ofta känns det som om jag säger och gör fel saker. Jag jämför mig med andra som har drabbats av psykisk ohälsa och jag är verkligen avundsjuk på de som har kommit så långt med sig själva. Jag tror mig kunna bli ambassadör för Hjärnkoll, men om jag tänker efter så vet jac att jag aldrig skulle klara av det. Nej. Jag kommer aldrig kunna hjälpa någon anna eller stå upp för någonting. Men jag ler utåt.

Helgen är lugn för min del. Igår bestämde jag mig för att bara ligga i soffan hela dagen och se på film. Jag måste slappna av för stressen har gjort att jag har lagt på mig några kilon och det mår jag såklart inte bra över. Så jag måste låta kroppen slappna av då och då. Dock bestämde jag mig för att städa köket, grundligt. Jag spenderade i stort sett hela dagen där och pausade bara för lunch och för att gå ner i tvättstugan. Ändå blev det inte klart så jag funderar på att ta det sista om en stund. Det kändes som att flyttstäda, fast jag ska ju bo kvar såklart. Skönt att få det rent!

Jag gick upp tidigt idag, på grund av huvudvärk som vanligt. Åt frukost, tittade på Nyhetsmorgon och somnade om i 2 timmar. Jag har precis ätit räkor, tonfisk, kokta grönsaker, ägg och en mörk fralla till lunch efer att ha tränat i 1 timma och 15 minuter. Utöver städningen ska jag nog ta en tupplur och kanske släktforska lite. 

Jag mår ganska bra för tillfället, när jag inte väger mig. Igår bestämde jag mig för att jag inte ska ställa mig på vågen förrän nästa helg, på Lördag, efter att jag har kommit hem från Stockholm. För om jag väger mig dagen innan och siffrorna visar på tok för fel så kommer nog inte resan att gå lika bra som jag hoppas och jag kommer att tänka mer på vad jag stoppar i mig. På ett negativt sätt. Så första delmålet: Att inte väga mig på en vecka! Jag vet inte när det hände senast.

(Och fluoxetinen som jag slutade med i fredags har fortfarande inte gett några utsättningssymtom! *Peppar peppar*)

Och så var det med den saken. Ett problem mindre. Stressmoment kanske är ett bättre ord. Avklarat. Pustar ut.

Veckan har varit minst sagt svajig, humöret har inte varit på min sida men det börjar bli bättre och jag hoppas på ett gott och lugnt avslut på söndag. För nästa vecka, hörrni, nästa vecka gör jag huvudstaden osäker. Fast där överdrev jag lite. Det ska bli skönt att komma iväg, att se något annat, att träffa andra människor. Egentligen tycker jag att resan ska bli apläskig, men jag försöker se positivt på det hela. 

I morgon är det även den stora dagen. Dagen då jag ska sluta äta Fluoxetin och jag hoppas verkligen att det här går smidigt. På ett sätt är jag sjukt orolig, fast på ett annat sätt vet jag att det kommer gå bra med tanke på att ju egentligen inte har någon depressions-diagnos, utan att jag hamnar i bipolära despressioner utan stämningsstabiliserande medicinering. Anledningen till att jag för ett tag sedan fick antidepressiva var för att jag skulle komma ur den djupa depressionen jag drabbades av i höstas lättare och snabbare än utan och det har varit bestämt hela tiden att den här medicineringen inte ska vara långvarig. Ska se om det finns ett bättre alternativ till Seroquel också. Det är så himla tråkigt att somna tidigt på kvällen, även om det är himla skönt iband.

När det blir för mycket för mig så tappar jag kontrollen helt. Jag vet inte vad jag gör eller vad jag säger. Jag tänker knappt över huvudtaget. Jag skriker, gråter, förnedrar. Jag känner det som att jag är ensam i hela världen. Ångesten är total och för det mesta går tankarna om hur jag ska avsluta mitt liv så smärtfritt som möjligt. Jag skiter i hur viktig min medicindring är, igår proppade jag i mig 3 seroquel bara för att få sova och slippa känna den oändliga smärtan i själen. Den smärtan är värre än all fysisk smärta jag har känt. Många förstår inte och tycker att jag ska skärpa mig. De är personer som jag väljer bort i mitt liv.

Jag står och lagar min mat när det plötsligt slår mig. Någon gång, när som helst kan livet rinna ur mig. Jag står här, tittar ner på golvet och tänker att det kan ske nu, om två minuter, om en timma, om två år, om 80 år. Jag blir livrädd, som jag alltid blir av den här tanken. Bortsett från när jag mår sämre, då bryr jag mig inte så mycket om det. Då kan jag lika gärna bli överkörd av en lastbil bara för att jag struntar i att se mig för innan jag går över vägen. 

Vad händer när man dör? Jag tror att man föds om på nytt, till en helt ny människa. Men jag skulle föredra att få bli en liten undulat i mitt nästa liv. Fast det måste vara jobbigt att sova på ett ben, men de är ju vana. Min pip tränade som fasen på balansen ett tag. Nu är han nog full-lärd när det gäller den biten. Mattes lilla akrobat.

Vad skulle han säga om jag dog? Skulle han tro att jag övergav honom eller skulle han förstå, känna det på sig? 

Varje gång jag går förbi våran vackra kyrkogård tänker jag att det är där min kropp ska vila när tiden är inne. Jag döptes i den kyrkan, då ska jag också ha min begravning där. Men inte nu. Än är tiden inte inne, inte på långa vägar. Ändå kan jag inte låta bli att känna rädslan över att det ska ske väldigt snart bara för att jag nu har skrivit om det.

Jag känner mig tjock idag, på riktigt väldigt tjock. Uppsvällt och fet. Jag hatar verkligen den känslan. Illamåendet i samband med måltiderna kom tillbaka idag och jag skakade när jag såg hur mycket mat den fanns i den "lilla" folieformen jag tog fram ur frysen på fontänen. Hjärtat dunkade och jag undrade under en väldig lång tid varför jag lade maten på tallriken i stället för att stoppa tillbaka den i frysen. Det var längesedan jag kände så stark ångest i samband med en måltid. När jag hade värmt den micron satte jag mig bredvid underbara H. Jag förklarade för henne om min känsla och hon kom med den fenomenala idén att dela upp den. Vilket jag gjorde och tog sedan med mig resten hem. Till middag tänker jag äta flundra och wookade grönsaker. Ingen potatis, ingen sås. Bara idag. Jag känner min så äcklig.

Måste sluta.

Jag har varit nere i ungefär en veckas tid. Det börjar bli lite bättre och jag har varit på fontänen som jag ska. Tyvärr har jag hetsätit tre gånger de här dagarna och det måste bli ett stopp på det. Jag tvingar mig att träna i alla fall och jag ska se om det kan bli 1,5 timma idag. I morse lämnade jag lite blod åt forskningen för bipolär sjukdom sedan handlae jag och för en stund sedan avnjöt jag en god räksallad som jag slängde ihop.

Min hjärna vill inte tänka just ju. Uppdaterar när jag har något att komma med.

Jag orkar inte. Jag har alla tecken på att vara på väg in i en depression nu. Ändå klamrar jag mig fast och det är jäkligt tungt att hålla mig ovanför ytan.

Har varit och handlat med min fina mamma idag. Der var mysigt! Men jag var såklart sådär fruktansvärt irritetrad när jag kom innanför dörren. Lagade lunch i alla fall och tvingade mig att träna 1,5 timma. Usch vad tungt det var både fysiskt och psykiskt. Efter middagen slocknade jag och vaknade... nu. Vill sova mer men jag får vänta till kvällen.

I morgon ska jag verkligen kämpa mig iväg till fontänen. Det känns tungt redan nu.