Idag gick jag motvilligt till min SSK på öppenvården. Tog dock en lite längre promenad då våghelvetet visade för mycket i morse. Tyvärr känns det som om jag har gått upp flera kilo och min mage har blivit större. Inte alls lika platt som jag vill ha den. Jag åt för mycket igår. Eller inte för mycket egentligen, men det mesta samlades på kvällen och jag små-åt lite under dagen. INTE OKEJ! Märkte lite att jag planerar mitt liv efter maten. Ringde mamma och undrade om hon skulle äta lunch innan hon kommer hit. För om hon gör det så gör jag det också, annars hade jag varit tvungen att äta två gånger. Hon pratade om att hon skulle ta med någon "nyttig" müsli. I mina ögon är ingen müsli nyttig. Så jag bestämde mig för att ta en smörgås nu för att sedan tvinga i mig lite av det hon har med sig sedan. Skickade även sms till min kp på fontänen och hörde efter lite om eftermiddagen. Jag fick veta att vi skulle äta lite korv med bröd innan bion och då bestämde jag helt enkelt att det blir min middag och att jag äter lite kvällsmat när jag kommer hem, om det inte blir för sent. Dumma mat, måste verkligen jobba på att acceptera mig själv som jag är!

Min pippi väsnas och springer fram och tillbaka på pinnen. Ibland flaxar han till gallret och tittar ner på mig. Jag vet precis vad han vill, men jag släpper inte ut honom förrän mamma kommer hit. Han kan vara väldigt jobbig att släppa in ibland (läs: för det mesta) för att han har så roligt ute helt enkelt. :) Dessutom vet jag att mamma älskar sitt lilla "barnbarn" och mer än gärna låter honom vara ute när hon är här. Så detta gynnar oss alla tre!

Att få sina korrekta diagnoser kan för många vara en stor sorg beroende på vad det är och vem människan är. För mig var det igår en stor lättnad att veta varför jag fungerar som jag gör och detta kan även hjälpa mig till rätt behandling. Bipolär 2 visste jag redan om, men att läkaren redan år 2002 frågade sig om så kunde vara fallet var en överraskning. GAD, visst, jag hade mina misstankar då jag alltid varit orolig och känt ångest samt social och agora fobi. MEN! Bulimi var nästan den största lättnaden då det förklarar ungefär 10 år av matproplem från och till, även kroppsfixering.

En tanke jag har haft länge nu är att jag ofta kan titta på ett par byxor i storlek S och tänka hur små de är. De här kommer jag aldrig att få på mig! Igår insåg jag att om jag går ner fler kilon så måste jag ha skärp på de byxorna. Det är helt stört! För när jag ser mig själv i spegeln så ser jag bara en stor valross. Eller ja. En stl M/38 i alla fall. Varje gång blir jag lika förvånad. (Och lite rädd faktiskt.)

De senaste dagarna har varit rätt jobbiga. Vetskapen om att jag alltid kommer att behöva tänka på hur jag lever gör mig ledsen. Nu handlar det inte längre om diagnosen bipolär sjukdom kommer att ställas, det handlar om vilken av alla 5 (?) typer jag har. Jag kämpar, tro inget annat. Men just nu behöver jag bara ta en liten paus. Bara idag, och igår. Ätstörningen tilltar i samband med mitt humör, såklart. Häver i mig för att sedan lova mig själv att aldrig mer göra samma sak igen. Om jag bara hade orkat träna igen. Det kommer.

Jag har svårt med koncentrationen. Jag har svårt med allt för tillfället. Vill inte läsa, inte spela. Egentligen vill jag bara sova. Fast det är ju dumt. I morgon ska jag försöka ta mig tillbaka till jobbet och på torsdag har jag läkartid.

Djuren ger mig tröst och pojkvännen visar att han verkligen finns hos mig när jag behöver honom. Han var så söt igår. Jag förklarade för honom hur jag var tvungen att leva för att må så bra som möjligt. Alltså, helt olikt det liv han vill leva. Jag vill få det att fungera ändå, det vill han också. Vi är olika, men jag älskar honom så. Igår fick han mig att skratta, även om dagen hade varit pest och pina. <3

Orkar inte skrva mer....

Idag kom jag på det. Att "ge upp" inte längre är ett alternativ. Jag tog mig tillbaka, den här gången på bara några dagar. Om det är maten, att jag tillåter mig att vila, min nya aktivitet på Göteborgsfontänen, viljan att hjälpa andra eller bara en kombinationen av allt har jag ingen aning om. Det slog mig bara att, när jag tvingade mig ut på en lång promenad, jag ska klara det här. Inga motgångar i världen ska stoppa mig. Jag har lyckats vända nästan varenda en negativ tanke till något positivt de senaste dagarna och det är en STOR bedrift då jag de senaste åren nästan enbart har haft destruktiva tankar när jag varit deprimerad. Jag vet att jag kommer falla många gånger i mitt liv, men jag vet också att jag kan klättra upp igen och även om dalarna blir djupare för varje depression, så blir jag starkare för varje gång jag tvingas brottas med mörkret. 

Jag ska, i framtiden använda min 100.000-kroners utbildning till något bra, inte kasta bort den som jag har tänkt rätt länge. Jag ska ta mig dit och bli den undersköterskan jag en gång hoppades på att bli, förhoppningsvis inom psykiatrin för där är det inte många som kan säga: "Du vet inte hur det känns!". Jag ska göra allt för att samhället ska kunna lära sig mer om den psykiska ohälsan som vem som helst kan drabbas av. Hur? Det vet jag inte än, jag vet bara att jag ska kämpa mig dit. Allt får ta den tid det tar. Jag är ung och har många år på mig att rehabiliteras så att jag kan nå mina mål och drömmar som inte bara består av jobb. 

Jag ska stärka mig själv mer och mer, för varje dag som går. Jag ska visa den där bipolära sjukdomen var skåpet ska stå och fajtas för att bli så stabil det går genom medicinering, rehabilitering, terapi och rutiner. Jag ska visa att jag vill, kan och vågar stå upp för mig själv och bli sjävständig! För, gott folk, självständig kan man vara på flera sätt och det kan man vara även om man har en partner, är sambo eller gift. 

Idag känner jag mig ganska dyster. Har egentligen haft underbara dagar i en veckas tid, men jag vet ju också att det går upp och ner. Därför tänker jag försöka göra det bästa av situationen, dvs att INTE ställa in planerade möten med vänner. Kämpa, kämpa, kämpa och åter KÄMPA! Tvingade mig själv att plocka in disken, handtvätta en tröja och jag fick även, hur konstigt det än låter, TVINGA mig själv att byta tidningspapper för min lilla flax. Det som egentligen borde vara det mest naturliga i världen, att ta hand om ett litet djur gick till att helt plötsligt bli jobbigt. Okej. Det här är bara en liten period, det vet jag ju. Snart kommer jag att vara glad igen och riktigt så illa är det inte än så att jag bara sitter helt apatisk och inte gör någonting. 

I eftermiddag ska jag träffa en kompis. Vi ska gå på Sköfartsmuseet eftersom att vi ändå går in gratis! Sedan ska jag hem och njuta av alla lampor som förhoppningsvis fungerar ikväll, haha! Det var ju strömavbrott igår från 14:30 till 01:45 så mamma och pappa fick låna ut spisen, vilket var mysigt! <3

I onsdags hade jag en upp och ner dag då jag svängde ganska mycket, efter det har dagarna varit bra. Fram till nu. Jag förstår inte hur min hjärna fungerar, men jag antar att mycket är på grund av medicinändringen. Igår vilade jag upp mig totalt, låg i soffan hela dagen och när jag vaknade i morse kände jag att jag hade fått ny energi. Jag bakade ut frallorna som fått jäsa över natten, åt frukost och åkte sedan in till stan. Orkade inte sitta på bussen hela vägen utan hoppade av vid Avenyn för att sedan gå till Nordstan i stället för att åka ända till Brunnsparken. Hittade en väska för 149:- som jag köpte. (Har ju ändå letat länge...!) Sedan kände jag hur tröttheten började bli allt mer påtaglig. Hem, laga mat som bestod av Bulgursallad (bulgur, kikärtor, salladsblad, gurka, avokado och rödbetor) och sedan blev jag så trött och omotiverad att jag bara vill spy på mig själv. Nu har jag funderat på att spela i över 2 timmar men har inte ens loggat in, jag orkar inte ens sätta på tv:n. VAD hände där? 

Nej. Jag får väl acceptera läget och lägga mig under en filt/ett täcke, slå på tv:n och bara vara. Det hjälper inte att pressa sig själv till det yttersta utan ibland får man bara stå ut. Hej bipolär sjukdom! Hade du tänkt att stanna och göra resten av mitt liv surt för mig? Kom an då! För jag har vapen, LITHIONIT och ERGENYL. Fuck you, du ska inte få sätta stopp för mig!

Det gör lite ont faktiskt. Även om det här är någonting alla läkare har misstänkt i snart 6 års tid så kändes det som ett slag i ansiktet när jag läste orden på min medicinförpackning. "Mot bipolär sjukdom". Jag har suttit och tittat på bilden jag tog på förpackningen, försökt att ta in det. Nu är inte utredningen klar än men läkaren sa igår att det mesta tyder på att jag har en bipolär sjukdom typ 2. Allt det här med ätstörningen (Bulimi, som ha sa), svårt med kontrollen när jag dricker alkohol, ångesten, agora fobi och social fobi är väldigt vanlig bland personer som är bipolära (typ 2). 

Ibland undrar jag om allt det här bara är ett stort missförstånd, att jag kan sluta med alla tabletter och må bra. Samtidigt vet jag att jag faktiskt har haft hypomana och många depressiva perioder, även så kallad rapid cycling då det svänger fort, fort. Jag har, ända sedan tonåren haft snabba humörsvängningar. Det är skitjobbigt, rent ut sagt.

Jag försöker se det positivt, fast just idag känns det lite tungt. Men jag kämpar på för att inte hamna nere i mörkret med de där hemska självmordstankarna som blir värre och värre för varje gång jag faller ner. 

Lite medicinändringar då: 

Litionit - 42mg, 1 på morgonen och 2 på kvällen

Ergenyl - 300mg, 1 på morgonen och 2 på kvällen

Fluoxetin - 20mg, 1 på morgonen

Seroquel - 100mg, 1 till natten

Minskat på en antidepp och ökat en stämningsstabiliserande. 

Fick stränga uppmaningar till att planera en graviditet om jag nu vill ha barn då Ergenyl kan ge stora skador på fostret. Jag sa till honom att jag inte vill ha barn, i alla fall inte som läget är nu men att jag är medveten om riskerna.

Åh, vad jag vill att mitt liv ska bli normalt!

Usch. Det har hänt en del sedan sist, men ingenting jag vill ta upp här då jag anser att familjen egentligen borde få veta först. Får fundera på om jag ska prata med mamma i morgon eller inte.

Fick besked om att de även misstänker Borderline. Borderline personlighetsstörning, eller emotionell instabil personlighetsstörning och bipolär sjukdom är en farlig blandning av diagnoser och jag har för mig att dödligheten är 40%. Lägg till ätstörningar på det och försök att leva mitt liv så ska ni få se hur lätt det är. Nu är inte diagnoserna satta än, men om jag ska få spekulera så är de här diagnoserna det jag har och det har jag egentligen vetat länge.

Om jag nu får dessa diagnoser, hur kommer mitt liv att te sig då? Just nu är jag väldigt negativ och jag vet faktiskt inte om jag tar mig igenom det här. Jag känner stress inför att jag är såpass gammal och ännu inte kunnat jobba och jag känner redan nu, efter den här helgen, att ett jobb känns övermäktigt. Jag kanske bara måste ha någon sorts aktivitet att gå på nu i början, kravlöst liksom. Jag känner mig så dum, så dålig, så kass över att det har blivit så här. Att ingen fångade upp mig tidigare. Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Inte med allt det här. Jag är rädd för att dö, riktigt rädd och hade jag inte varit det så hade jag inte levt idag.

Jag vill kämpa egentligen. Men jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här.