Jag vågar knappt säga det, men det verkar som att det går framåt igen. Jag måste bara vara beredd på att jag garanterat kommer att ta några steg bakåt igen, flera gånger. Men jag reser mig tydligen alltid upp, hur jobbigt det än är. I fredags var jag hos läkaren och fick höjt min Ergenyl ytterligare. Oj, vad jag längtar tills jag har de perfekta doserna så att jag kan vara den glada, spralliga J hela tiden! Herregud, jag är snart 26 år och har precis hittat mig själv och min personlighet. Självförtoendet blir faktiskt bättre och bättre! Jag kan förstå er som blir lite lätt förvirrade när ni ena stunden läser att jag mår utmärkt för att några dagar senare klaga över en depression som aldrig går över. Det är okej, jag blir lika förvirrad själv för jag VILL må bra hela tiden. Svägningarna är en del av min sjukdom och kommer gå över eller bli mildare med tiden i takt med att jag får lära känna mig själv mer, justera medicinerna och skapa mig ett ännu starkare socialt närverk. Tills dess kommer det gå upp och ner!

Jag hade en förträffligt bra helg i Dalarna tillsammans med killens familj. Dagarna innan var jag lite nere och funderade på om jag skulle stanna hemma eftersom jag absolut inte vill förstöra någonting, men att åka upp var det bästa beslutet jag kunde ta. Mitt humör var STABILT hela tiden, även om jag var jätte trött sista dagen. Jag var social och glad på riktigt. Maten gick också bra! Har gått upp 2kg, men det är bara lite semesterhull och det går jag snabbt ner på några dagar. Idag tog jag en 5km lång promenad och sedan åt jag pyttipanna och ägg I STÄLLET för ett knäckebröd. Vi får se hur länge det håller, men jag ska kämpa. 

Sådana här dagar älskar jag livet. Jag gjorde verkligen rätt i att stanna hemma idag för min kropp behövde det. Jag längar tills den orkar så mycket mer och det kommer. Tänk så här: På snart 10 år har min kropp kämpat och på något sätt överbelastats psykiskt: Utredningshem, behandlingshem, HVB-hem, alkohol, droger, självskada i många olika former. Är det då konstigt att det tar tid att komma tillbaka? Dessutom skötte jag inte min medicinering på ett bra sätt förrän i våras. Fan, jag har klättrat upp från botten. Har jag klarat det så här långt så klarar jag lite till. Jag klarar ta mig fan ALLT! Ingenting är försent, de flesta som möter mig idag inom rehab och vård klargör för mig att de verkligen tror på mig, till och med min pojkvän sa helt allvarligt till mig igår att han är övertygad om att jag kommer att kunna fungera som alla andra i livet. Och vet ni vad? Jag börjar tro på det själv, jag känner en inre styrka som jag inte riktigt kan förklara. 2013 blir mitt år, jag vet det. I behandlingssyfte har slutet av 2012 varit på min sida. Jag är på rätt spår. Nästa år ska jag få ljusterapi, förhoppningsvis annan terapi och den 1:a februari ska jag sluta med min antidepressiva! Jag ska få fortsätta på affektiva, som är den bästa enhet jag någonsin har varit på och jag ska kämpa mig upp så långt jag kan komma.

Sakta går det mot bättre tider igen. *Peppar peppar* Efter många om och men tog jag mig till fontänen. Deprimerad och nära till gråten många gånger. Jag tänkte stanna 1 timma, men det slutade med att jag gick efter 3 timmar i stället. Det här stället är verkligen guld värt för mig. Jag får träffa människor varje dag, jobba i min egen takt och utvecklas. Min sjuksköterska ringde upp mig, jag fick en tid till henne på torsdag och tills dess äter jag Seroquel 200mg i stället för 100mg. Jag har även en läkartid på fredag så det känns rätt skönt att inte vara bortglömd.

Efter jobbet tog jag mig till min vän i Mölndal. Vi handlade och spenderade 3 timmar i mitt kök med att baka julgodis. Herregud vad mycket sötsaker jag har hemma nu. Men jag har bestämt mig för att motionera varje dag samt försöka äta mat. På fredag åker jag och min fina älskling iväg över helgen och då vill jag känna mig någorlunda fin samt kanske kunna äta en pizza...

Måste sova nu. Måste, måste, måste!

Vi bara ligger här, ångesten och jag. En oförklarlig oro som trycker i bröstet på mig. Hjärtat dunkar, jag mår illa. Dygnet runt. Ögonen känns tunga som bly, jag vill sova men lyckas aldrig komma till ro. När jag efter många om och men somnar på nätterna så vaknar jag flera gånger, ibland helt svettig. På dagarna är det omöjligt att falla i sömn även om jag så gärna vill. Jag försöker spela men det slutar med att jag loggar in och ut, in och ut. Jag läser några sidor ur min bok men måste snart sluta igen. Tankarna flyger genom huvudet och pulsen slår hårt.

Idag kom jag ut på en liten promenad i alla fall. Jag vill verkligen ut igen men kroppen säger stopp. Middag. Vad är det? Jag orkar inte.

Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att ha ett stabilt humör en längre tid. Jag undrar när depressionerna ska försvinna. I år har jag haft fler än vad jag brukar ha, fler och kortare men värre än någonsin. Det svänger mer än vad jag vill erkänna för mig själv så snälla, må de hitta rätt medicinering snart. Jag går under annars, jag överlever inte så länge till.

Skrivlusten finns här hela tiden. Ständigt kommer jag på nya saker som jag bara vill skriva en hel bok om. Men det finns ett problem, ett väldigt stort problem. Jag har ingen energi, inte ens litegrann. Och när jag väl tänker: NU ska jag sätta mig, så har jag glömt av vad det var jag tänkte skriva ner. 

En sak ska jag tala om för er; Tala aldrig, ALDRIG om för mig att jag har gått upp i vikt. Aldrig någonsin. Om ni tycker det så kan ni hålla det för er själva för annars kan jag gå och grubbla på det i evigheter och min ätstörning kan även bli värre. Till saken hör den att jag faktiskt bara har lagt på mig 1,5kg som jag nu de senaste dagarna har kämpat för att gå ner. Jag ligger nästan under 59kg sträcket igen och det känns bra. Det som känns värre är nog att den här orkeslösheten beror på att jag, under flera månader, har varit väldigt dålig på att äta som jag ska. Jag försöker, tro inget annat! Men bland har jag veckor då matintaget består av frukost och lite middag. Just idag är en dag då jag verkligen måste tänka till. När jag kom hem efter en promenad så kunde jag knappt stå på benen, kroppen och händerna skakade och jag höll på att svimma. När hungern kom med full kraft så förstod jag att det här inte är bra alls. Jag gick direkt in till köket för att bre mig ett knäckebröd medans jag kallsvettades och försökte stå upp och att inte skaka för mycket så att jag kunde få i mig maten så fort som möjligt.

Så när någon påpekar för mig att jag ser större ut än förra gången, då tar jag det hårt. Riktigt HÅRT!

En sak som jag också har tänkt lite på är att jag skäms aning över att tala om vilken storlek jag har och hur mycket jag väger. Jag är stolt över att ha tappat mycket, men samtidigt är det som att det inte ens syns. När jag hade storlek 38 berättade jag för min jobbcoach att nästa mål var att få komma i ett par byxor i stl 36 varav hon kontrade med: Vad får dig att tro att du kommer i ett par byxor i den storleken? Jag blev inte bara ledsen, jag blev också fundersam. Syns det inte på mig att jag har gått ner i vikt? Håller jag upp ett par byxor i st 36 kan jag tycka att de ser så små ut, men när jag tar på mig dem så märker jag att jag snart får ta till skärpet igen. Jag får alltså för mig att folk tänker: Hon kan verkligen inte ha så små kläder! Hon ljuger bara. 

Är det bara mina hjärnspöken som är igång, eller kan jag läsa andra människors tankar om mig?

(Och nu oroar jag för att ni ska tänka: Hur kan hon ha storlek 36 när hon väger 59kg? Dessutom ser hon ut att väga mycket, mycket mer!) Hej, GAD och Bulimi....

Jag vill att den här depressionen ska försvinna men som vanligt vägrar jag ta kontakt med min läkare och prata med honom förrän jag har tid om 2 veckor. Antingen har detta då gått över eller så har det blivit värre. Det är de alternativen som finns och jag är dum nog att chansa på att det går över när jag vet vad jag kan vara kapabel till när det blir som värst. Jag tänker redan på att jag inte är värd det här livet, att jag är korkad, tjock, tråkig och ful. Då förväntar jag mig att alla andra tycker som jag. Trots att jag är nere så kan jag fortfarande skratta och se ljusa stunder ibland, även om jag vid de stunderna anser att jag inte är värd en enda sekund av lycka.

Det känns som att alla tittar på mig och tänker: "Vad gör hon här? Hon borde vara hemma när hon är ledsen" "Varför gör hon ingenting, vad tråkig hon är!" "Men hur ser hon ut!?" "Vad hon pratar konstigt och rör sig underligt!" "Varför tittar hon så?" "Varför sa hon så?"
-Har du ingenting att göra? "Hon bara går där, hon är lat och är nog inte ens här frivilligt."

Med ens inser jag att även om jag är helt säker på att jag vet vad människor tänker så finns det här bara i mitt eget huvud. Jag drar ner mig själv gång på gång genom att tänka förbjudna tankar.

Symtom som orkeslöshet, brist på motivation, irritation, självmordstankar och tappad matlust ger sig tillkänna. Den ständiga ångesten finns dygnet runt. Jag har svårt att slappna av, sömnen är rubbad och hjärtat bankar hårt hela tiden. Så hårt att jag tror att jag ska dö ibland. Osäkerheten påminner mig ständig och att ta initiativ är näst intill omöjligt. Jag är omöjlig. När ska det bli bra?

Jag har velat skriva i flera dagar men inte kommit mig för det. Min kropp är slut, likaså mitt psyke. I måndags hade jag en uppåtdag som jag tror började efter mötet med min SSK. Jag som ofta är blyg, klampade in på fontänhuset, hejade på alla, stannade upp och pratade helt frivilligt. Vid 12 sprang jag hem. Det kändes så i alla fall. Hela världen var för långsam för mig, spårvagnen gick långsamt, JAG var långsam även om jag gick så fort jag kunde. Tankarna rusade människor tyckte att jag pratade mycket och någon frågade om jag var manisk. Energin var hög, jag städade fort fort vilket resulterade i klumpighet och jag välte ner saker som var i vägen för mig. Jag minns inte samtalsämnen och jag minns knappt vad jag har sagt. 

På tisdagen hade det släppt och jag blev så trött. Först trodde jag att jag var trött på grund av att jag hade jobbat dagen innan, men den här fruktansvärda orkeslösheten har verkligen hållt i sig och sitter fortfarande kvar. Gick till jobbet i onsdags men var inte där lika länge som jag skulle ha varit. Motivationen fanns inte där, jag fanns inte där. Det gick bara inte. Jag har varit hemma sedan dess. Kroppen är tom, jag är tom. Varje gång jag reser mig upp svartnar det framför ögonen, benen skakar när jag ska gå upp och ner för trappor, ögonen vill gå igen men jag vill vara vaken. Min kropp kan inte slappna av och tankarna är mer negativa än positiva. Jag vet att det går över, jag vet bara inte när. Det är så svårt att kämpa när motivationen och orken för en liten promenad bara tryter. Det är så svårt att tänka positivt när det känns som att ingenting någonsin kommer att lösa sig. 

Min älskling finns verkligen här för mig, tröstar, skojar, uppmuntrar utan att tjata, berättar för mig att han ser hur jag kämpar, att han tror på mig. Han är verkligen det bästa stödet. Ändå kan jag inte se mig själv med ett välbetalt jobb som jag går till varje dag. Jag kan inte se mig själv med en egenköpt villa eller lägenhet, inte heller ser jag att jag någonsin lyckas ta mig ur det här. Jag försöker, jag försöker hela tiden. Men när jag inte ens orkar vara motiverad på jobbet, eller ens att gå dit 3 dagar i veckan och 2-3 ynka timmar per tillfälle, då tvivlar jag ännu mer på mig själv. Alla jag träffar säger att jag kommer att klara av den här rehabiliteringen fortare än vad jag tror. Men jag litar inte alls på att de dem säger är sant, för jag ser mig själv som ett misslyckande. Eller är det samhället som har misslyckats med mig? Om de hade lyckats fånga upp mig betydligt tidigare hade jag kanske inte befunnit mig i den här situationen.

Vem vill ha mig? Vem vill jobba tillsammans med mig? Jag är inte ens värd den här chansen. Jag vill bara vara frisk. Jag vill att någon ska göra mig frisk. Jag vill att medicinerna ska bota, inte bara ta bort symtom. Jag hade gått igenom vad som helst i behandlingsväg, bara jag fick bli frisk och slippa det här. Jag vill inte leva med det här. Jag vill inte leva med vetskapen om att humöret kan svänga lite hur det vill om jag inte tar mina mediciner som jag ska, om jag inte sköter sömnen och alla andra viktiga rutiner. Och även om jag tar medicinen regelbundet så finns fortfarande risken att jag kan hamna i ett skov, om än väldigt liten.

Det här med rutiner är inte riktigt min grej, men jag försöker så gott det går. Jag tror att förra veckans besvär var psykiska även om de satte sig fysiskt. Hela tiden försöker jag att på något sätt överträffa mig själv och att lägga på fler timmar eller fler dagar bara två veckor in på en ca 3 år lång rehabilitering var riktigt korkat. Jag SKA vara ledig tisdagar och torsdagar och det finns en anledning till det. Jag SKA inte göra mer än 2-3 timmar per arbetstillfälle, för jag kraschar annars. Många av oss som är bipolära vill gärna ut i arbetslivet för snabbt vilket i de flesta fall leder till "misslyckande" och ännu fler sjukskrivningar. Det är bättre att skynda långsamt även om det suger.

Idag är jag helt slut. Min hjärna tänker att jag ska ta en promenad och sedan baka bröd. Min kropp säger att jag ska ligga där jag ligger, i soffan, hela dagen. Det är frustrerande att inte ens orka starta datorn. (Mobilbloggar nu) Men dagen var underbar igår. Vi åkte först hem och firade pappa, åt lite god mat och bara njöt. Hela familjen samlad. Mamma, pappa, lillebror, hans festmö, jag och min älskade pojkvän som gör mig så lycklig. Efter det handlade vi gott och åkte hem, sedan kom min bästa vän på besök och stannade ett bra tag. När hon sedan åkte så var jag och söt uppe till 01(!) och myste. Jag brukar annars stensomna runt 22:30.

I morgon väntar en intensiv dag så att jag bara vilar idag gör nog bara gott! 8:30 ska jag vara hos ssk på affektiva och sedan måste jag vara på jobbet lite innan 10 för då får jag besök. Jag slutar 12 och sedan ska jag tvätta på eftermiddagen.

Det är så skönt att medicinerna börjar verka nu. Litium tar ju ett år ungefär, det är först då man verkligen märker skillnad och jag har ju höjt min Ergenyl så humöret är både glädjande och stabilt. Det svänger fortfarande men inte lika kraftigt. Jag har ju många andra svårigheter i vardagen, men dem är lättare att jobba med nu när humöret är bättre. Egentligen har jag fortfarande inte accepterat min sjukdom, faktiskt inte. Men jag försöker tänka på att eftersom medicinerna hjälper så bra så måste jag ju ha en bipolär sjukdom, annars hade de ju inte gjort någon skillnad. Eller hur?

Jag gick inte till jobbet i onsdags. Inte heller igår eller idag. Det är av många olika anledningar och den största är att jag faktiskt inte har känt mig på topp fysiskt. Huvudvärk, orkeslös och feber lite då och då. Dock tror jag att detta förstärktes av mina psykiska besvär som denna veckan har haft mycket med min bulimi att göra. Förra helgen proppade jag i mig mycket mat och godis, magen har varit uppsvullen (tydligen bara enligt mig själv...) och vågen har visat en extrem (okej, högst 2kg) viktuppgång som jag äntligen har fått ner till under 59kg igen. Det här tar verkligen på mitt självförtroende och mina kläder sitter som klistrade på mig. Jag känner varenda söm, jag väger mig flera gånger om dagen och mår inte bra förrän siffrorna är okej igen. Men jag KÄMPAR, det gör jag. Idag har jag till och med ätit, HÖR OCH HÄPNA, 2 portioner mat på en thairesturang till lunch. Det tog emot att gå dit, det tog emot att ta mat och det tog emot som tusan att ta en till portion...!! OCH! Jag har ätit middag. Annars brukar jag utesluta det ena, om jag har ätit för mycket av det andra. Nu känner jag hur sugen jag är på att slänga i mig något gott. Men jag ska inte. Jag ska hålla mig, för om jag äter så vet jag att jag inte slutar förrän jag nästan spyr, sedan kommer jag att äta minimalt i flera dagar tills vikten är okej igen. Visst är det underbart hur hjärnan fungerar? ;)

Jag har även klippt klorna på lilla pipen, eller ja. 5 av 8 klor, jag får fixa resten i morgon då han brukar vara trött nu på kvällen (Läs: bitsk) och dessutom vill jag inte stressa upp honom mer idag för det här var verkligen inget han uppskattade! Haha. Men det var inte en dag för sent, han fastnade i nästan allt så att jag fick hjälpa honom loss. Var väl lite nervös inför detta och ville att mamma skulle fixa det men någon gång måste jag ju lära mig. Undulater kommer ju alltid att finnas i mitt liv! Det gick bra i alla fall, ingen pulpa förstörd! :)