Om jag tänker efter så har jag nog varit nere ett par dagar, kanske tre. Bristen på motivationen och det ökade sömnbehovet gör sig till känna och jag vill helst bara vara ifred och stänga in mig i min lilla bubbla. Det går inte, då tar det ännu längre tid innan jag blir bra igen. Jag kan fortfarande vara glad och trevlig mot människor om än väldigt korta stunder. Allt tar på mina krafter, precis allt. Ibland kan jag stå och laga världens godaste middag för att sedan inte orka ta tag i disken, vilket bara innebär att tömma och fylla diskmaskinen. Städningen är det inte tal om över huvud taget och bloggandet går segt.

Jag är lite rädd att det här ska hålla i sig då jag ska sluta med mina antidepressiva den 1:a februari men och andra sidan ska jag nog inte ens tänka på det så jag nog skulle vinna VM i oro.

Jag är också besviken på att vissa människor tar så lätt på det jag säger, att de "känner igen sig" i det jag säger. Men NEJ, ni kan omöjligt känna igen er för ni har ingen sjukdom som gång på gång ger sig till känna. NI kanske kan ta er upp ur en svacka på en timma genom att tänka "roliga tankar" men det är inte så lätt för mig. Och nej, det känns inte bättre för mig när ni säger att ni förstår, för det gör ni inte och jag märker det. Jag menar inte att låta arg, men ibland orkar jag bara inte. Nej, jag har ingen fysisk sjukdom. Men det kan väl vara nog så illa ändå. Jag menar heller inte att det är synd om mig, jag menar bara att man inte heller kan ta så lätt på psykiska sjukdomar för det är ett rent helvete att leva med. Det känns inte som om det är någon idé att föklara mer då det mest känns som att jag klagar.

Det går över. När jag har varit på fontänen på fredag kommer jag att känna mig så nöjd. Då har jag varit där som jag ska vid varje tillfälle det är meningen att vara där den här veckan. Det gör gott för självkänslan.

Herregud, jag var vaken till 01:30 igår och det är inte ofta det händer ska jag be om att få tala om. Jag hade kul, spelade Wii vilket resulterade i en hemsk träningsvärk idag. (Ändå körde jag ett förmiddagspass idag också) Nattmedicinen sköt jag upp till 00 ungefär och jag visste, VISSTE att jag skulle vara helt slut idag. Men det sket jag fullständigt i. 

När förmiddagsträningen var klar idag så låg jag mest i soffan hela dagen om man bortser från den gången jag lagade mat och den lilla promenaden till och från affären nu ikväll. 

I morgon startar vardagen igen och jag hatar det lika mycket som jag ser fram emot det. Jag hatar det för att jag för det mesta kan ta en paus från alla utmaningar på helgerna och då önskar jag att det kunde vara så här för alltid eftersom att humöret håller så bra när jag slipper känna mig värdelös. Jag vill ändå ut i det sociala, känna att jag ändå duger till något när jag gör något vettigt. Jag är spänd. För i morgon flyttar jag upp från kontoret till köket, någonting som jag ändå ser fram emot då jag efter att ha varit där ett tag kommer att göra rätt bra ifrån mig. Om jag bara tillåter mig själv att göra fel ibland och att ta emot kritik. Jag HATAR att göra fel, och jag HATAR när någon påpekar det. Jag känner mig sämst i världen. Det spelar ingen roll om det så handlar om att skära upp grönsaker. Jag måste först få veta hur alla andra gör, annars står jag där med gråten i halsen utan att kunna ta initiativet till att börja. TÄNK OM DET BLIR FEL! Jag får inte fly, JAG FÅR INTE FLY om det känns jobbigt i morgon.

Efter fontänen ska jag till min underbara sjuksköterska. Hon är. Helt fantastisk och jag önskar att jag en dag kan bli som hon, fast på mitt egna lilla vis. Jag antar att vi ska fortsätta att jobba med min ätstörning. Då kan jag stolt meddela att det får framåt för mig. Hon kommer att bli så glad. Då blir jag också det.

Nu ska jag lägga mig under täcket. Kanske äter jag en till blodapelsin innan jag somnar. Nattmedicinen ska ner och jag tror att jag somnar tidigt idag. Jag nattade pipen tidigt idag, för han var så sur. Inte konstigt. Stackarn var nog vaken till efter 00 igår, precis som sin matte. Jag hör hur han sitter och pip-pratar sig själv till sömns. Jag ska nog somna till det.

De värsta misstagen har jag gjort i mina sjukdomstillstånd. För även om jag har en sjukdom så är jag inte sjuk hela tiden. När jag har mina skov, hypomaniska eller depressiva (de flesta gånger det sistnämnda), är jag sjuk. När jag medicinerar bort allt det där så är jag (nästan och snart) som "alla andra". Alltså de människor som inte har några diagnoser och är välfungerande i samhället. Det är viktigt för mig att se skillnad mellan att ha en sjukdom och att vara sjuk. Det är också viktigt för mig att förmedla mina kunskaper till er andra, för det är inte lätt att förstå. Det är lätt att dra alla över en kant, jag vet det. Det gör till och med jag ibland. Det är inte så att jag skyller mina handlingar på min sjukdom, absolut inte. Men ni måste också förstå att jag kanske hade reagerat annorlunda vid precis samma tillfälle om jag inte hade varit i ett skov. En sak till som jag vill att ni tar till er är att alla är olika i sina diagnoser, alla har kommit olika långt i livet och alla har haft olika livsförhållanden. 

Den mest markanta skillnaden i mina handlingar kan jag se i samband med hur jag fungerar bland andra människor. Både när jag är hypomanisk och när jag är deprimerad har jag en stor irritation inom mig som jag inte alls kan kontrollera. Det här gör att jag har förlorat många bekanta som inte riktigt vet hur de ska vara eller inte alls förstår varför jag ibland bara kapar kontakten när jag behöver vara ifred i mina depressioner. Många har jag träffat under tiden jag har varit hypoman och jag förstår att de undrar när jag helt plötsligt går från att vara social och glad till att stänga in mig hemma, sluta svara på telefonsamtal och sms. Jag förstår att det finns en rädsla hos människor som inte har så mycket kunskap om psykiska sjukdomar.

Vid ett antal tillfällen har jag blivit så arg på mänskligheten och i mina depressiva skov kan jag bli väldigt irriterad på människor som ser ut att ha det så bra. Avundsjuka, kallas det. Detta leder till att ilskan bara växer och växer inom mig, och när jag anser att ingen förstår och att jag aldrig kommer att bli frisk så blir jag bitter. Notera nu att detta enbart händer när jag är inne i en bipolär depression. Jag har kastat skit på många människor och väldigt många har också valt att förlåta mig, vilket jag är oerhört tacksam för. Min bror till exempel, det tog lång tid innan vi kom överrens igen men nu tänker jag aldrig, ALDRIG förstöra våran relation igen. Den är värdefull. Därför arbetar jag mycket med mig själv när jag är "normal", mycket för att förebygga de här förfärliga händelserna. Och min pojkvän, min familj. Många vänner. Jag förstår inte hur ni gång på gång förlåter mig. Men jag är evigt tacksam över det.

En önskan från mig är att bli accepterad även om jag berättar om min sjukdom. Jag ska inte behöva hålla tyst. Jag önskar också att man ökar kunskapen i samhället så att "vi" inte blir så missförstådda. Hur, det vet jag inte. Men i framtiden kommer jag att vara en av dem som kämpar för det här. Jag har alltid tyckt att det låter lite sådär när människor säger; "Om jag kan hjälpa en..." Men vet ni? OM JAG KAN HJÄLPA EN MÄNNISKA, OM SÅ BARA EN. DÅ ÄR JAG GLAD. Men mitt mål är att hjälpa så många jag kan. Hör ni det. SÅ MÅNGA JAG KAN!!

Jag ser drömmar som flyger iväg. Bilar, hus, jobb, inkomst, hälsa. Kvar finns jag. Bara jag. För jag är den enda som kan förändra mitt liv. Sjukdomens makt ligger och gror, den väntar tills jag är som mest sårbar. Då slår den till och trycker ner mig i botten. Jag är chanslös. Varje gång jag tror att jag lyckas, talar du om för mig att det inte är bra nog, du får mig att ge upp, du får mig att gråta. Då är du glad.

Vi ska byta plats, du och jag. Jag ska vara lika listig som du, lika orättvis och elak. Jag ska sätta dig på plats, krossa din dröm om evig smärta och mörker hos mig. Du ska få lida lika mycket som jag har lidit i många år. Jag hatar dig. Ända in i själen dit du inte når. Du är ond. Du heter Bipolär sjukdom och en dag är det jag som är vinnaren.

Än en gång vaknade jag tidigt med huvudvärk men somnade om till 8 i alla fall. Frukosten är intagen och jag har surfat runt lite på Kicks efter hårvårdsprodukter. Inpackning, värmeskyddande spray och finishing spray kommer jag inom kort att införskaffa, en i taget såklart eftersom min ekonomi inte tillåter mer än så. Måste verkligen börja ta hand om mig själv lite mer och håret är någonting jag aldrig har satt i främsta rum utan det har alltid kommit sist tillsammans med sminket. Sminket kommer jag dock inte att förändra. Trivs bra med bara mascara och kanske målade ögonbryn, inte mer än så. Kläderna börjar jag komma igång med nu efter viktraset. Försöker att fynda lite då och då när jag känner att ekonomin hänger med. Nu senast var det mamma som köpte lite nytt till mig. 

Idag tänker jag dock gå till fontänen med träningsbyxor och en stor tröja, känner mig inte så vacker just för tillfället och orkar verkligen inte bry mig mer.

Pipen gör mig glad varje morgon. Hans goda humör och fina kvitter/prat gör så att "mamma"-hjärtat smälter en aning. Ibland står jag länge och talar om för honom hur mycket han betyder för mig och hur mycket jag älskar honom. Gud vad pinsamt det kommer bli när han börjar prata tydligare. 

Okej. Idag ska jag vara på fontänen mellan 12 och 14, sedan åker jag nog bara hem. Tränar lite kanske. Har upptäckt Yoga på Wii-et, och där får jag verkligen träna min balans. Det kan behövas....

Tack snälla Karin för att du kommenterar! <3

Ha en bra dag!

Jag kände mig verkligen inte på topp igår, min mage ville inte vara med mig och jag kände att om mina kortändringar och motionen inte kunde hjälpa så fanns det bara en utväg. Inolaxol. Inte vill den fungera direkt heller, nej då. Det kan ta några dagar. Men vad ska jag göra? Har jag kunnat stå ut i veckor/månader med en ofungerande mage så kan jag väl stå ut några dagar och se om det här fungerar. Jag hade ju inte direkt så många valmöjligheter då mitt lithium vägrar gå ihop med andra läkemedel. 

Varför är jag vaken nu då? Jag vaknar i princip alltid med huvudvärk tidigt på morgonen, även när jag är ledig och igår förberedde jag faktiskt kaffebryggaren då jag brukar slänga i mig en kopp och något litet ätbart för att sedan somna om igen. Idag kände jag dock att jag lika gärna kan vara vaken, jag somnade ju ändå runt 22-snåret igår kväll. 

Även mitt psyke spökade igår;

- Jag är 25 år, går på fontänhuset (SOM ÄR BRA, jag har inte sagt något annat) i stället för att ha ett heltidsjobb.

- Jag känner att det kryper i kroppen, jag är kreativ innerst inne och vill bara skapa. Men jag vet inte vad och hur!

- Mina krav på mig själv är fortfarande skyhöga och när jag inte klarar det jag tycker att jag borde klara av så sänker jag mig själv till botten. Hade jag en gnutta självförtroende innan så är det borta efter en sådan dag.

- Jag kan inte riktigt acceptera situationen jag sitter i och att det kan ta mängder av år tills jag kommer dig jag vill, om jag ens gör det. Allt måste gå så långsamt och jag hatar det.

- Gång på gång trycker jag ner mig själv mer än att berömma det jag faktiskt gör bra.

- Jag ger upp alldeles på tok för lätt. Igår skulle jag göra ett träningsschema, men bara för att jag inte hittade rätt övningar så lade jag ner det. Vad jag än gör, så sker det här. Blir det inte bra, då skiter jag i det i stället för att kämpa.

Det svåraste lektionerna i mitt liv kommer framöver att vara att lära känna mig själv och leva. Med alla upp och nedgångar i mitt liv och ett självförtroende i botten så blir det här det svåraste någonsin eftersom jag aldrig har haft chansen att bekanta mig med mitt riktiga Jag. Men också det mest lärorika. Och med det svåraste menar jag att jag inte kan fly den här gången. Jag kan inte fly från verkligheten. Jag får bara inte stänga av, inte gå ifrån för mig svåra situationer och sedan undvika problemet så länge det går. Att sänka mina krav för att jag inte blir besviken på mig själv och känner mig värdelös, att möta eventuella konflikter på ett moget sätt. Sedan måste jag också tänka på att leva lite som en diabetiker. (Eller som någon annan med livslång behandling) I mitt fall innebär det att jag måste ta hand om mig, inte bara att jag måste ta mina mediciner regebundet utan också att motionera, äta och sova rätt. En hälsosam livsstil, fast så borde i och för sig alla leva som vill må så bra som möjligt. Det svåra ligger nog också i att möta andra människor och ibland försöka förklara saker jag inte vill/har möjligheten till som för dem är självklara. Varför dricker inte du? Vad tråkig du är! -Jag dricker inte för att det inte fungerar så bra ihop med min psykiska ohälsa. (Att jag ens ska få besvara den frågan känns så befängt) När ska ni ha barn då? -Aldrig! VA?! Varför inte? -För att jag inte vill. Min sjukdom är ärftlig och det jag har gått igenom är inte någonting jag direkt rekommenderar någon annan. Dessutom får jag inte äta mina livsviktiga mediciner under graviditet och ammning. Fast om du får barn har du nog annat att tänka på än att du är lite ledsen ibland. Då mår du nog bättre. -Nej, jag har en sjukdom som måste medicineras var 12:e timma och det finns en anledning till det. Bara för att den inte är fysisk så innebär det inte att den "försvinner" under en graviditet.

Jag har för första gången i mitt liv bestämt mig för hur jag vill leva, tillsammans med min pojkvän. Ingen styr mig, jag gör precis som jag vill och bara för att mina val inte är så självklara för er, så är dem det för mig. För oss. Dessutom kan jag aldrig veta om jag kommer att hamna i ett skov igen, gör jag det så kan jag inte ta hand om ett barn.

Så, mina vänner. Om jag inte hör av mig, vilket jag ändå är dålig på att göra, så innebär det inte att jag har glömt er. Jag kommer att ha en väldigt intensiv period med mig själv och så måste det vara. Att fly är inte lägre ett alternativ. Nu ska jag möta livet.

Jag har drömt mängder av konstiga och äckliga drömmar. När jag vaknade vid 05:30 i morse så hade jag världens huvudvärk, en sådan som bara blir värre om jag ligger ner. Dock somnade jag om igen men vid 07:30 var den outhärdlig så jag kokade kaffe och gjorde mig en smörgås, efter det slocknade jag och sov 2 timmar till. 

Vågen visade fruktansvärda siffror, men ändå ser jag mig i spegeln och tycker mig ana att kroppen är mer slimmad. Att det i själva värket är muskler och inte fett som jag har lagt på mig, vilket mycket väl kan stämma då jag har tränat rätt så regelbundet i ca 3 veckor. Jag tog mig i alla fall ut på en jogging/powerwalk-runda, ca 2.5km som vanligt men idag var det riktigt jobbigt. Alla dagar är ju inte kroppen i den form man tror att den är, dessutom så regnade det. Men jag tänkte att det inte kan gå bra alla gånger, speciellt inte i början så jag tog det med ro i alla fall.

Idag ska jag bara rå om mig själv, INTE träna mer bara för att jag är ledig och för att jag kan. Klockan 13:00 ska jag befinna mig hos min SSK på min ort och jag ser inte fram emot det. Då måste jag ta fram allt som tynger mig, allt jag för tillfället har stoppat undan för att slippa lida. Dock är det nog sista gången någonsin som jag träffar henne då jag ska fortsätta inne i stan eftersom jag nu har fått diagnosen bipolär sjukdom och då tillhör jag automatiskt dem. Det är bara bra, de är bra där och jag trivs. Ljusterapin däremot, sker nog där jag bor nu. Om jag inte skulle flytta.

Nu måste jag skynda mig. Äta lite lunch bestående av gröt med blåbär i, dessutom måste jag klä på mig.