Jag är så jäkla lättirriterad och ensam. Ensam för att jag väljer det, för att jag stöter bort människor. Mitt hjärta är tomt och jag tar nog inte ens till mig Pipen just nu. Han irriterar mig och då flyger det dåliga samvetet in i min själ. Ska jag ha kvar honom? Ger jag honom tillräckligt med tid? Skäller jag för mycket på honom när han kvittrar högt? Stackars liten. Jag är världens sämsta matte.

Allt gör mig arg och att jag är klumpig gör inte saken bättre. Varför har jag valt att leva 6 år med två olika killar som har tryckt ner min självkänsla på två olika sätt, var av den första nog bara ville väl? Jag tittar på killar som går förbi mig, men ingen intresserar mig. Jag registrerade mig på en sida, bara för att titta lite, men jag läser inga av de mail jag får, jag öppnar de inte ens. Inga intresserar mig och det gör mig ännu mer säker på att jag bara vill leva som singel. Bara för att jag gick med i någon jäkla sida på internet behöver inte det betyda att jag letar och vill ha en kille. Jag får komplimanger och inviter av människor jag redan känner, och visst är det lockande. Men jag vill inte. Jag hade bara fått dåligt samvete. Och komplimangerna? De kan jag inte ens ta till mig, de bara rinner av. 

Att jag inte ens vill träffa mina vänner gör det hela väldigt komplicerat. Jag älskar dem, och vill EGENTLIGEN. Men det känns som att allt och alla i hela världen gör mig bara mer och med irriterad och arg. Jag kan inte ens prata med mina föräldrar utan att jag blir arg över att de "tjatar". Men jag vet ju att de bara menar väl.

Och det här med hur jag väljer att leva med träning och mat. Låt mig bara få göra det. Ha inga invändningar, jag orkar inte! Kan inte jag bara få leva hur jag vill? Jag ÄR otränad just för att jag HAR tränat oregelbundet och kanske inte fullt ut. Kan inte jag bara få komma i form så att jag känner att jag trivs med mig själv? 

Jag vill bara få ett bra liv och uppfylla mina drömmar. Vad är det då som stoppar mig? Min jävla psyke. Mitt äckliga, dumma psyke sätter stopp för allt. Det brer ut sig likt en lång jävla mur mellan mig själv och min framtid. Och jag har ingenting som kan krossa den. Ingenting.

Jag är inte glad, och jag kommer aldrig att bli glad. 1 steg fram och 3 steg bak. Ingen kommer att orka leva med mig och jag kommer aldrig att våga mig in i ett förhållande igen. 

Jag vet att jag har gått på massor av olika "dieter" och jag vet att jag har sagt att man "ska äta normalt" för att må bra. Det NI vet är att jag hela tiden ändrar mig. Alla är olika, alla har olika förutsättningar och även matvanor är olika för olika individer. Dock vill jag nog understryka att ALLA kroppar mår bättre av regelbundenhet, hur mycket man än förnekar det. Sedan vilken "metod" som fungerar bäst är så himla olika. Vissa kör på GI andra LCHF. Det finns vegetarianer och veganer, det finns allergiker som _måste_ avstå från vissa produkter och det finns de som går efter en vanlig och hederlig tallriksmodell. Som jag har försökt med nu de senaste åren när jag inte har svält mig själv. Ett samlingsord som låter bättre än "metod" är nog "livsstil". För man behöver inte banta (eller gå upp i vikt) bara för att man har valt att leva på ett visst sätt. Kroppen ska må bra, det är huvudsaken.

Jag tänker slänga mig in i GI nu. Dels för att förlora de sista kilona men framför allt för att må bra. Min sjuksköterska har rekommenderat det innan, att det är bra för min bipolära sjukdom. Man ska tydligen bli stabilare i humöret och dessutom hade jag ett samtal med en vän om detta igår. Han talade om för mig att han känner sig mer koncentrerad, alltså mer fokuserad på det han håller på med och rastlösheten har minskat. Kort förklarat. Dessutom påpekar han att godissuget är helt borta och det är verkligen någonting jag behöver bli av med. För jag tror ni vet hur jag fungerar med godis vid det här laget. Jag äter tills jag spyr, sedan kommer helvetesångesten.

Det finns alltså många bra anledningar som väger upp mitt beslut. Dessutom tycker jag inte ens om pasta till exempel. Jag tror att det här kan bli bra, jag ska ge det en ärlig chans. Jag måste såklart öka fetthalten lite och avstå från lightprodukter, vilket kan bli en utmaning för mig. Men jag tycker ändå att det är okej. Även om jag har undvikit det så kan jag inte sticka under stol med att jag älskar feta såser på burk och ost till exempel. Jag tycker också om 85% choklad, vilket jag faktiskt kan äta som lördagsgott! Jag kommer kanske sakna min älskade havregrynsgröt på morgonen, men en god omelett väger faktiskt upp det kanska bra. 

Nu: Tvätt!

Jag strävar hela tiden efter att vara perfekt, vilket jag absolut inte är. Att sträva efter perfektion och samtidigt ha självförtroendet i botten är ingen vidare bra blandning. Jag ser fel hos mig själv hela tiden och i stället för att se alla förändrigar långsiktigt så vill jag att det ska säga *poff* och sedan vara klart. Jag vet att det inte fungerar så, men märker jag ingen förändrig/förbättring så lägger jag mig ner och vägrar gå vidare likt en evis jävla åsna. Som idag:

Jag vaknar 5:00 och är helt utvilad och bombsäker på att dagen kommer att bli grymt bra. Pfft. Det börjar redan på vägen till bussen. Alla tankar om mitt senaste ex snurrar i skallen på mig, arga tankar som jag försöker att kontrollera. Jag tänker ju sällan i de banorna längre så jag blir så himla besviken när tankarna bara fortsätter att matas på i mitt huvud ÄVEN om jag sätter på hög musik i öronen.

Jag anländer till Fontänen: Tänker att jag kanske kan komma på andra tankar. Hah.. Jag tar två smörgåsar FAST ATT jag har ätit en stor frukost, sätter mig i matsalen för att komma över min sociala rädsla. Det slutar med att jag trycker i mig smörgåsarna och ilar ut i caféet i stället där jag sätter mig längst bort i min ensamhet.

Möte: Försöker att sätta mig närmre. Känner helvetesångesten i bröstet, men försöker ignorera den. Mötet tar slut och jag sticker in i köket. Jag tar på mig uppgiften att bre mackor till fikat och ställa i kylen, något som jag brukar göra. Jag blir argare och argare när jag märker hur någon plockar in ALLT jag ska ha, och plockar in ALLT jag har tagit fram för att använda. Jag biter ihop för jag vill INTE hamna i någon konflikt och framför allt inte såra någon. Ilskan växer och när smörgåshelvetet går sönder när jag ska bre på leverpastejhelvetet så får jag nog. Ut ur köket, av med förklädet och ut ur det förbannade huset.

Gråtfärdig av misslyckandekänslor sätter jag mig på 3:an in till stan. Om det ska fortsätta så här så kommer jag inte att överleva. Jag orkar inte. Jag orkar inte med att ständigt misslyckas. Jag vill så mycket, med fontänen, med träningen, med maten, med människor och med livet. Men det GÅR INTE! Jag lyckas nästan aldrig stanna kvar i två timmar, jag lyckas aldrig hålla igång träningen, jag lyckas aldrig få kontroll över maten. Och vågen. Idag har jag verkligen tappat räkningen över hur många gånger kläderna åkt av och vågen har startats. Missnöje och besvikelse varenda gång. Och det känns som att den där jävla ShapeUp-appen ljuger för mig. Kalorimängden jag får i mig känns så stor. Jag ser allt fett, alla valkar. Jag mår så jäkla dåligt över det att  jag nästan svimmar av. Det kan väl inte vara nyttigt att äta så mycket?

Jag trodde att livet skulle bli bättre, eller det är bättre på ett sätt, efter separationen. Jag saknar honom inte. Jag tänker bara elaka tankar. Och jag är besviken över att jag inte stampade ner foten för länge sedan, riktigt jävla HÅRT. Men det är över nu. Men jag känner mig ensam. Jag saknar någon, inte honom. Men jag måste reparera mig själv först, innan jag ens tänker tanken på att inleda något nytt med en ny kille. Om jag överlever. Jag måste och egentligen vill jag. Det är bara så jävla svårt. Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom detta. Det gör ont att gråta, jag gör det sällan framför människor. Det känns till och med jobbigt att sitta och lipa själv här hemma. Jag grät mycket när jag var ihop med P. Jag vet inte varför. Nu kan jag inte gråta inför någon. Knappt mig själv. Det är inte nyttigt att hålla inne på sorg. Om det nu är sorg, jag vet inte riktigt vad det är. Jag känner mig bara så värdelös, så ensam och misslyckad. Hur fan kommer det att gå för mig? 

Jag har varit så himla upptagen med att ställa om mig från att leva i ett förhållande till att vara singel, att jag helt glömt bort att jag inte är odödlig och att jag fortfarande inte klarar av allt det där "normala" som alla andra klarar av. Jag är helt slut, både mentalt och fysiskt. Om än fortfarande väldigt glad såklart och jag trivs fortfarande bra som singel. Det är lite ensamt ibland, såklart. Men än har jag inte börjat leta efter "den rätta" och det kommer att ta ett tag, det står jag fast vid. 

Den ända felet jag kan se som jag har gjort efter separationen är att försöka leva ut min energi för mycket och jag har noll koll på när jag måste vila. Jag VILL INTE vila men de senaste dagarna har jag insett att jag måste försöka slappna av. Den inre stress jag har just nu har bara uppkommit på grund av att jag vägrar sitta still. Jag måste bara göra färdigt allt, jag måste bara träffa alla, jag måste bara träna, jag måste bara..... osv. Men det jag egentligen måste är att sätta mig i soffan, fnysa åt kläderna på golvet, den obäddade sängen, den skitna disken och gruset i hallen. Men det är så svårt. Jag gick upp 5:30 i morse och det är först NU jag sätter mig ner. NU vilar jag, efter dammsugningen och allt småplock. Jag orkar inte!!! Jag är HELT JÄKLA SLUT och jag HATAR att erkänna det. Hur tusan ska jag klara den här veckan? 

Och människor. Idag har verkligen varit en dag då jag, ursäkta mig, nästan enbart har träffat på jobbiga människor. Tjejen i kassan på Willys: VAD KOSTAR DEN HÄR? VILKET NUMMER SKA JAG SLÅ? 0...1... VAD VAR DET NU IGEN? OJ, JAG KUNDE VISST SCANNA IN DEN! Osv.

Och ursäkta mig, men jag ÄR INGEN JÄVLA HANDLEDARE! FRÅGA NÅGON ANNAN!!! Jag är sönderstressad mentalt som det är! (Ingen där är jobbig så, absolut inte. Alla människor är underbara på sitt sätt men idag blev det bara för mycket.)

Kanske är det bara jag som har överreagerat, för var jag än gick fann jag en och annan knasig själ. Vrålande ungar, alltså så att det skar i öronen. Ungar som sjöng en och samma monotoma melodi, gång på gång. Och för att inte tala om alla jävla resenärer! URSÄKTA MIG, MEN NÄR GÅR 611:AN? DEN SKULLE HA KOMMIT FÖR 2 MINUTER SEDAN! Busschauffören på buss 605: Hur ska jag kunna veta det? Jag kör inte den bussen. URSÄKTA MIG, GÅR DEN HÄR IN TILL STAN? (Men för i helvete, titta på tidtabellen!!!!) Osv.

Mitt stackars huvud. Stackars hela mig. Jag behöver vila. Ändå sover jag 10 timmar per natt. 

Kan jag inte bara få vara pigg? Träningen gick för övrigt skitkasst idag. Jag orkade i princip INGENTING på gymmet i morse. Jag tror att jag ska stänga in mig ett par dagar. FAN!! När ska JAG orka? Jag är så jäkla värdelös! 6 timmar i veckan. 6 jävla timmar och jag är helt jävla slut. JAG ORKAR INTE!!!!!

Idag är jag riktigt trött och en aning irriterad. Kanske mest för att jag jag inte vill vara det när jag vill vara glad. Fast jag är glad, jag måste nog bara inse att alla har dåliga dagar ibland även om man är lycklig. Man måste få tillåta sig att ha det. I morgon är en annan dag och den blir nog bättre, bara jag får vila idag. Gick en sväng till Hemköp och köpte ingredienser till mitt storkok idag som blir kycklingsoppa. Egentligen ville jag gå längre men min kropp sa faktiskt nej. 

Jag ska försöka träna på morgonen i morgon, innan fontänen. Då kan jag gå till Netto när jag har slutat och handla lite som jag behöver. Tror jag. Uhh.. Mina ögon vill gå igen. Får bli ett bättre inägg en annan gång. :)

Det är något fel på min våg. Eller det är det kanske inte, det kanske är mig det är fel på. Jag vill gärna tro på att den visar rätt men när jag ser mig själv i spegeln så tvivlar jag så jäkla starkt. Fast och andra sidan rör jag mig mycket och äter nästan inga onyttigheter. 

I morse var det riktigt jobbigt att stiga upp ur sängen, men det är bara att köra på! Gjorde alla morgonbestyr och vek ihop den tvätten som inte hade torkat i tvättstugan igår. Sedan promenerade jag till bussen, åkte buss och promenerade de 3 km det är från Korsvägen till Järntorget. Det var strålande solsken och sådär mysigt kallt! Många framtidsplaner vill gärna träda fram i mitt huvud just nu och jag tänker nå dit även om det tar tid. Det SKA gå och det kommer att gå så länge jag får ta det i min takt. Jag har redan bestämt vilka jag ska anställa i mitt konditori om X antal år och även sagt det till några av dem: " Bara så du vet så kommer du att......." Haha. Det känns helt galet! Men ett litet steg i taget, Fontänen kommer först! Där kan jag växa i mig själv!

Vid lunch åkte jag till gymmet och cyklade bort några kalorier. Körde bara 45 minuter idag eftersom jag redan hade promenerat lite på morgonen/förmiddagen och det ska ju inte bli för mycket. Jag är nöjd med min insats idag och till helgen får jag promenera ute! :)

Just det. Mamma och pappa kommer ju på besök i morgon, så ikväll tänkte jag eventuellt slänga ihop någon kaka att bjuda på. En av mina bästa vänner dyker upp på kvällen så det finns förhoppningsvis lite över till henne då också. Håller på att ragga efter en sladd som ska gå mellan datorn och TV:n så att jag kan titta på typ tv3.play och så vidare. Hittar jag ingen så får jag nöja mig med det som går på TV:n eller någon av mina "Morden i Midsomer"-filmer, men det har jag ingen större lust med idag. Kanske somnar jag efter kakbaket..... :)

Jag tror att det gick ganska så okej på fontänen idag. Det kändes bra att komma tillbaka efter allt som varit. Jag fick den finaste komplimangen jag kunde få: Godistjejen (eller om det var godisflickan), något sådant och det baserades på att jag var så himla glad och exalterad under julgodisbaket i julas. Jag älskar ju att baka och laga mat så jag blev väldigt glad. :)

Jag har varit hemma sedan kl 13 ungefär, mamma var här på en kaffe och nu känner jag mig lite rastlös. Ska snart ta lite fil och fun light, sedan ska jag dra mig mot IKEA tillsammans med en av mina bästa vänner. Vi ska strosa lite och ta en fika. Jag kanske köper lite doftljus och någon liten skål, mer har jag inte råd med idag. Det ska bara bli skönt att komma ut från lägenheten en stund och umgås! ^^

Jag är för övrigt snart nere på min "målvikt" igen. Har dock ändrat den lite sisådär, så att jag får kämpa lite till. Den här veckan har jag gått ner extremt mycket mot vad jag brukar men det har med stress att göra och att jag inte har ätit som jag ska med tanke på vad som har hänt. Min magkatarr kom tillbaka, men har nu bestämt sig att bli lite mildare i takt med att stressen släpper. Skönt! Har en chokladkaka i kylen som jag fick som tack för att ha matat N's marsvin och jag är riktigt jäkla förvånad över att jag inte slukade den på en gång. Den ligger där så fint och jag tar en bit lite då och då. Inte mer. Förvånansvärt! 

Nu måste jag förbereda mig inför IKEA. :)

Min kropp är fortfarade stressad. När jag lämnar hemmets trygga vrå, går allt i 100km/h. När jag försöker att lugna mina steg och mitt bultande hjärta får jag tänka en extra gång. "Lugna dig nu, snälla!" Efter några minuter är jag uppe i samma hastighet igen och då är det samma visa. "Lugn nu för tusan! Gå LÅNGSAMT." Det här upprepas gång på gång, men jag antar att det lägger sig. Jag är ju medveten om det. Skakade som ett asplöv när jag kom till fontänen. Saken är den att jag är trött också, även om kroppen vill vara pigg, eftersom att min sömn är rubbad igen. Ikväll ska jag nog ta 3 Seroquel i stället för 2. Känns som en bra idé då jag ska upp tidigt i morgon.

Jag kom att tänka på en sak förut. Sedan jag var 18, eller kanske 17 år har jag nog inte ens varit singel sammanlagt 1 år. Jag har alltid kastat mig in i nya relationer utan att tänka efter. Det kunde gå 3 månader, 4 månader, 2 veckor, 1 månad m.m mellan varje relation. Mellan de två senaste gick det knappt 2 veckor. Jag förstår inte vad jag har varit rädd för, hur jag har tänkt. Eller tänkt kan jag ju inte ha gjort. Vad ska jag skylla på? Måste jag skylla på något? Var jag så omogen? Var jag så sjuk? Eller var det både och? Var jag både sjuk och omogen? Det är faktiskt inte ens värt att älta, inte ens att tänka på om jag ska vara ärlig. Jag kan inte vrida tillbaka tiden. Det enda jag vet är att jag behöver vara själv ett bra tag framöver. Jag är ännu ung, och har livet på mig. Så varför inte utnyttja tiden och göra den till något bra? 

Jag var olycklig därav mig ilska. Det känns annorlunda nu och jag kan inte sluta skriva om det. Min träning känns plötsligt inte lika viktig som innan, mitt matintag får jag vara nöjd med så länge det är normalt. Hetsätning? Nej, och jag är förvånad. Livet har fått en annan mening, men jag kan inte sätta fingret på hur. Acceptans. -Jag borde ha satt ner foten för länge sedan. Visat att man faktiskt accepterar andra människor, precis som de är. Alla har ett värde. Och det är okej att tycka olika. Jag är en snäll och trevlig människa. Min ilska berodde inte på min sjukdom, min ilska berodde på att jag var olycklig. Jag är lycklig nu. 

Så här känner jag inför min framtid: