Bulimi-bibeln, Jag lånade den här boken på biblioteket idag. Jag har ju egentligen bara läst om Bulimi på internet och faktiskt inte fått överdrivet med information om min nyställda diagnos mer än att jag har haft den i många år och att den har eskalerat nu. Det är vad jag känner själv. Jag har hetsätit, eller känsloätit som jag säger, i ungefär 7 år men har haft en ansträngd relation till maten sedan tonåren. Att detta handlar om mer än bara äta och "kompensera" så som att spy, ta laxermedel och/eller att träna efteråt har jag inte tänkt så mycket på. Jag har heller inte tänkt på i vilken situation detta uppstod för första gången. Att jag nu i efterhand kommer på att båda mina senaste ex har försökt "hjälpa" mig genom att på något sätt pika och "förbjuda" mig sötsaker gör att jag förstår varför jag många gånger åt i hemlighet. Även skammen blev starkare ju mer de sade åt mig: "Ät nu inte upp allt på en gång, du vet hur du mår efteråt." "Vad var det jag sa!" "Nej, du ska inte ha något godis för jag får bara höra ditt klagande efteråt." För jag hade aldrig förstått att det hela tiden har handlat om Bulimi om de inte agerat som de gjorde, även om det har gjort fruktansvärt ont att höra det just då. Eller jo, med mitt senaste ex visste vi båda två vad det handlade om, men det är först nu när jag har läst boken som jag känner att jag inte är ensam och att jag vet lite mer vad Bulimi innebär.

Jag inser också att för att kunna bli frisk från det här så måste jag kämpa i, kanske, flera år. Och även om jag blir frisk så kommer ätstörningen alltid att ligga kvar, vilande i bakhuvudet. Alla dieter varvat med att stå böjd över toaletten, överträning, och hetsätning. Alla impulser och allt googlande om att bli smal och vältränad, alla nya "fitnessrecept", alla nya handlingslistor som ska göras. Tänk att få slippa det. För jag vill bli frisk! Alla känslor om misslyckanden, alla känslor om att "Jag kunde ha varit smal nu om jag hade hållt igång träningen". Mitt ex ord ekandes i öronen. "Vad var det jag sa!" -Varje gång jag hade hetsätit och fick ångest. Men han kunde ju inte veta. Hur ska han veta hur han ska hantera mig när jag själv inte visste. Men orden sårar. 

Tänk att kunna ha en dag då jag slapp tänka på mat och träning och allt vad det innebär. Att jag bara kan ta en hamburgare, pizza eller chokladbit utan att tänka på vilken skada det gör. Utan att det triggar igång känslorna: "Äh, har jag ätit detta så kan jag lika gärna äta lite till...." Att vara nöjd. Det skulle jag vilja vara. Men varenda eviga dag, tar fixeringen upp en stor de av min tid och hjärna. Jag tänker på det nästan konstant.

Jag har både fysiska och psykiska symtom av Bulimin, framför allt de psykiska som kan vara riktigt jobbiga och då blir ju även de fysiska besvärliga också. Vi kan gå så djupt inpå mig själv som att tarmarna (Jo, där blev jag lite väl personlig. Men det är sant!) blir i obalans i takt med att jag ofta byter dieter och matvanor, det kan många gånger göra att jag stannar inne och isolerar mig från omvärden. Nu är ju jag en människa som tycker om att vara ensam, men kanske inte "ofrivilligt ensam". 

Jag har redan nu när jag skriver börjat grunna på vad det kan vara för känslor, eller vilka händelser som gjorde att jag började "känsloäta". Det finns så mycket i mitt liv som har varit och är katastrof. Framför allt min tonårstid fram till nu. Nu när jag ändå har gjort ett aktivt val av att leva själv och för första gången trivs med det. Men under de här, kanske 10-13 åren har det hänt så mycket så jag själv inte har hängt med. Jag får ta mig tid att tänka mer ingående på det, men jag ska inte tänka ihjäl mig. För huvudsaken är att jag stannar upp och tar reda på vilka känslor jag har idag och i samband med vilka av dem blir min Bulimi värre?

Tack för den här boken, 38 sidor in och jag är redan fast. Jag läser nog ut den ikväll.

Och nej, jag är INTE min sjukdom!

Usch, min vikt är inte bra nu på kvällen, även om jag har varit ganska duktig med mat och motion idag. Det kanske visar sig på morgonvikten i stället. Så länge den visar lägre än vad den gjorde idag så är jag nöjd. Jag vill ner till 58kg igen och jag bryr mig inte ett skit om vad folk tycker om det. Håll bara tyst och låt mig väga vad jag vill. Om jag trivs där, då ska jag ligga där. Jag blir väl för tusan lika ledsen när ni påstår att jag är för smal som när folk påstår att man är för tjock. Varför ska folk ens kommentera ens vikt? Jag vet att jag pratar mycket om just min vikt och jag må vara ytlig även om jag har ett självförtroende i botten, men låt mig. Ni behöver varken säga bu eller bä.

Så kan det vara. Var ute på två PW:s idag och ironiskt nog blev det sammanlagt 9,98 kilometer. Pfft, några ynka meter till så hade jag fått milen. Strunt samma. Min SSK ringde förut och undrade var jag hade tagit vägen och jag förklarade som det var för henne. Det blir en lugn vecka, i morgon i stort sett samma som idag. Några PW:s, kanske gymmet också. Jag får se om jag kommer iväg till fontänen eller inte.

Nu är jag trött. Ska läsa igenom detta och se om det är något för mig. (Tydligen en bra sida om KBT, enligt mamma.) Sedan ska jag sova. 

Det blev alldeles för mycket för lilla mig i helgen. Det sunda livet jag vill leva blev som bortblåst och det blev alldeles för många små överraskningar för min hjärna. För intensivt helt enkelt. Men jag skyller inte på någon annan än mig själv och nu vet jag lite mer hur jag vill leva. Kroglivet är till exempel ingenting för mig och planering är A och O för att jag ska må bra. Dock hade jag en trevlig helg ändå, det säger jag ingenting annat om! 

Min bulimi har satt igång rejält. Det är riktigt jobbigt, men idag har jag verkligen bestämt mig för att tackla den totalt. Jag ska INTE känsloäta och jag ska vara noga med VAD jag äter. Dock ska jag inte svälta mig, utan jag ska bara äta bra mat och motionera. Få bort fettet som har satt sig på mage, lår och rumpa den senaste veckan. Inget mer än så. Dessutom gör jag det här för att det är så jag vill leva. Visst är jag fin som jag är, men jag trivs inte så som det är då jag tappar kontrollen och går upp 3kg på en vecka. Sedan så tackar jag inte nej till fika och glass såklart, bara det inte blir för mycket på en gång. Chips går totalbort nu, för det har det gjort innan. En öl i solen lite då och då kommer inte heller att vara något problem, men också där får det verkligen inte bli för mycket.

Och vem bestämmer det här? Jag såklart! Ingen annan. Bara jag. Jag vill leva ett sunt liv helt enkelt, då mår kroppen som bäst! 

Jag hatar verkligen att börja om på nytt igen, det är väl lite därför det får bli ett STOPP nu. Allt det här har fått mig att inte vilja visa mig offentligt med tanke på hur mycket jag hatar mig själv, förrutom när jag ska motionera för då känner jag att jag gör någonting åt min kropp. Jag ställde in ssk-mötet och fonänen idag också. Kalla mig löjlig om ni vill, men det är så här det blir när jag inte mår bra över hur jag ser ut. Inga kläder passar... Jag ska fan få mina 36:or att sitta bra igen! Då mår jag bra! :)

Nu blir det lite motion!

And I did it again. Lagade middag. Åt middag. Sparade en portion tills i morgon. Skulle ställa in den i kylen. Åt. Åt. Och åt. Vikten ökar, ångesten ökar. Två portioner i stället för en. Fan. Tack för de fina ord jag har fått. Här, på facebook, via telefon och sms. Det värmer mer än ni tror.

Jag var på Affektiva i förmiddags. Inget nytt, det var som de (och jag) misstänkte. Skillnade mellan nu och då är att jag får gå kvar hos dem eftersom att jag har en 2:a. Tydligen får man bara tillhöra dem om man är bipolär 1 eller 2. Det känns som att det finns oändligt många former av bipolaritet, men jag är faktiskt "glad" över det här beskedet. För jag vill inte tillbaka till den mottagningen där jag var innan, som dessutom kommer att flytta till Mölndal. På Affektivt Centrum i Göteborg har jag ändå vågat öppna mig och kunnat slappna av en aning. Jag "känner mig som hemma". 

Utöver det så fick jag en bulimi-diagnos. Hah. Det var heller inte särskilt öväntat. Lite smått skrattretande med tanke på vad som hände igår. Och idag. Han gav mig även en GAD-diagnos eftersom jag har många ångestdiagnoser; Typ agorafobi och social fobi. Det hade blivit så spretigt att sätta alla på mig så han bakade in dem, och det känns bra såklart.

Jag hade även barn-adhd som liten och det är vanligt att det går över till en bipolär sjukdom i vuxen ålder, vilket det har. Jag har lite drag kvar så om jag i framtiden vill testa med adhdmedicin igen så är han inte helt främmande för det. Men jag är.

Fick även fluoxetin utskrivet efter lite tjat. Han tyckte att jag skulle prova att vara utan lite till med tanke på att jag har stått på antidepressiva från och till under 13 års tid. Men jag vill ha. NU. Annars kommer jag att fortsätta tröst- och hetsäta som jag alltid gör när jag inte mår bra.

Nu ska jag ställa mig på vågen. Se hur domen ser ut efter TVÅ portioner mat..... Urgghhh...

Jag äter, sedan spyr jag. Efter det gråter jag, hulkar. Känner mig äcklig och värdelös för att jag gör så här varenda gång jag inte mår bra. Jag får inte upp allt, försöker igen, gråter ännu mer. Jag fryser så att jag skakar. Jag hatar, hatar och hatar. Mest mig själv för att jag inte har någon kontroll. Min vikt höll på att bli bra, för att jag åt som jag skulle. Nu har jag förstört det igen och jag är förtvivlad.

Jag känner mig så ensam och övergiven. Tårarna bara forsar, på riktigt, för första gången på en månad. Det skulle ju inte bli så här. Varför har jag bara kastat bort mitt liv? Jag har tappat tron på människor, på kärleken, på mig själv, på allt. Jag orkar inte och jag vill inte mer. Men vad ska jag göra? Jag är för feg. Titta på mig. Ful, tjock, svag, äcklig. Högra handen pryds just nu av tandmärken i ett desperat försök att spy mer, få upp allt jag satte i mig. Jag mår illa, men jag lyckas inte mer än så. Värdelöst. 

Jag vill gärna visa mig stark och glad. Men jag är inte det. Jag är bara ensam och faller så lätt för frestelser. Jag vill bara känna mig uppskattad.

Dagen som började så bra, och vände till det katastrofala. Det värsta är att om jag inte går och lägger mig nu så kommer jag att fortsätta äta. Antagligen tills jag spyr igen.

I morgon ska jag till Affektiva och få diagnoserna. Jag bryr mig inte. Faktiskt. Jag bryr mig inte, för jag orkar inte.

Dumma, dumma, dumma humör. Upp och ner. När jag tror att jag är glad så händer en enda, för er liten, sak och då är det kört. Jag tror mycket har att göra med min lilla fövirring med medicinerna och att jag dessutom inte fick sova på grund av detta i lördags. Jag är känslig när det gäller sömnen.

Vi skulle ha ätit påskmiddag hos farmor och farfar igår, vilket jag hade sett fram emot sedan jag fick veta om det. Jag hade planerat in lunch och tvätt innan detta och även 2 tupplurar på grund av förlorad sömn. Lunchen åt jag, men när jag skulle ner och hämta min tvätt får jag ett telefonsamtal om att vi skulle vara där tidigare, typ 45 minuter efter detta samtalet. Jag hade precis ätit, jag var irriterad över att jag inte hade sovit och irriterad över att behöva stressa då jag inte var klar. Men jag klädde på mig, ringde mor & far och undrade när de tänkte åka, fick en tid och anpassade mig efter den då de skulle hämta upp mig. Jag älskar att gå, men jag hade tagit på mig en klänning dagen till ära och var som sagt sjukt trött. När klockan närmar sig tiden jag tror att de ska vara här och jag har stått färdig en stund får jag veta att de inte ens har åkt! NÄHÄ?! 

Jag AVSKYR när allt blir ändrat hela tiden, när saker och ting strular. Jag blir stressad i hela kroppen och väldigt förvirrad. Likt en trotsig 3-åring meddelade jag att de kunde åka ensamma och jag gick till sängs. Kan upplysa er om att jag SOV i FEM timmar. Sedan spelade jag lite bingolotto och sedan sov jag hela natten. 

Mår jag bra idag? Nej. För det tar tid för mig att komma upp igen. Jag är fortfarande fruktansvärt besviken över att jag "missade" middagen, men äligt. Jag orkar inte. 

Idag ska jag fokusera på att försöka ta mig upp. Räknar med att fontänen inte håller öppet idag, men jag orkar inte ens fråga. Jag måste dessutom städa här hemma. Och spela WoW som jag ALDRIG hittar någon tid till att göra. Jag måste få slut på fågelns skrik genom att ge honom mat, sedan blir det väl lite promenader och fika. Hoppas på att genomföra i alla fall hälften av planerna.

Och grannarna? De dundrar på musik som vanligt.

Idag känns det bra att ställa fram klockan. Jag menar, det känns lättare att gå upp frivilligt och veta att klockan är 06 och inte 05. ;) Skämt och sido. Jag har knappt fått en blund i natt. Jag satt som vanligt och inväntade tröttheten i samband med min seroquel, men den infann sig liksom inte så jag kröp ner i sängen runt 00:30. Somnade jag? Nja. Inte direkt. Tillslut måste jag ha slumrat lite för jag minns att jag drömde om Instagram.... (!) Är man skadad då?

Dagarna sedan tisdags har i stort sett bara förbättrats. Jag och bästisen skulle ha åkt till Ikea i torsdags, men jag hade inte råd så vi skippade det. Jag åkte i stället till den andra bästisen och hälsade på henne, följt av ett besök hos föräldrarna på vägen hem. Middag är aldrig fel. Senare på kvällen ringde mamma och undrade om jag ville hänga på till Ullared dagen efter, en långfredag. EN LÅNGFREDAG, tänkte jag. Mycket folk men jag sa ingenting. Javisst! Ullared är aldrig fel och till skillnad från Ikea dit man kan åka i princip när man vill så är ju detta ett ypperligt tillfälle att åka med. Det visade sig vara både bra och dåligt.

Dåligt på grund av att det var långfredag, vilket innebär ledighet för de flesta, OCH löning dessutom. "Dåligt" är en mild beskrivning. "Döden" för mig. Ångest och stress. Det gick ta mig fan inte att komma fram med vagnhelvetet och mitt tålamod fick prövas både en och två och hundra gånger. Vid 2 eller 3 tillfällen fick jag faktiskt utbrott på okända människor (rysligt farligt det där, det kan gå illa) som utlöstes av stress och press, samt irritationen över att bli påkörd bakifrån, framifrån och från sidorna. Ibland samtidigt.

Bra var det på grund av ett uppvaknande. De klänningar jag provade satt så jävla fint och den bikinin jag köpte satt underbart om man jämför med tidigare år. Jag KAN ju faktiskt ha bikini och jag TYCKER att jag ser fin ut. Nu såg jag i och för sig inte alla bristningar som kommer fram i ljuset med jag skiter ärlig talat i dem. Jag har gjort ett jättejobb med mig själv och min kropp att jag har kommit till den punkten att jag faktiskt är stolt och nöjd. Inte nöjd som i att jag kommer att sluta träna. Mer nöjd som i att: Jag kan se ut så här utan en massa förbannade dieter och matdagböcker. Jag kan se ut så här med vardaglig motion och träning som passar mig på mina villkor. Jag älskar att promenera! En powerwalk då och då, några gånger i veckan är aldrig fel. För jag mår bra av det. Två gånger den här veckan har jag gjort milen tex. Utan pressen över att bli smal. Mer: Jag har tråkigt, jag vill ha bra kondition och muskler. (=Snygg/are rumpa) Sedan jag slutade logga måltider och kalorier har jag slappnat av och jag mår bättre i huvudet. Jag tycker om mat, jag vill inte vara begränsad. Jag vill äta det jag vill, när jag vill. Med måtta såklart. Jag vill ha en sund inställning till mat och vikt. Det får jag inte om jag hela tiden ska behöva tänka på att jag inte duger och behöver förlora kilon.

Jag har gått upp i vikt. (Jodå, med sannorlikhet på grund av godiset och det kommer att fixa till sig om några dagar.) Men jag struntar ganska mycket i det. Inte helt än. Men till 99%. Och det är bra. Har jag en sund inställning till mig själv, så har andra det också. Den som inte tycker att jag duger som jag är, den personen är inget att ha. 

Den som inte accepterar mina fel och brister, den som talar om för mig vad jag måste ändra på och vilka saker som gör mig till en dålig människa, den personen kan fara och flyga. Alla är olika och så länge det jag gör inte påverkar någon annan på ett sjukligt och ett allt för negativt sätt, tycker inte jag att jag måste ändra på mig för att den andra personen ska bli nöjd. Att jag glömmer stänga lådor och skåp ibland, att jag inte alltid dammsuger upp alla fjädrar direkt, att jag går upp tidigt på morgonen ibland, att jag kan vara ostabil i perioder, att jag är den klumpigaste människan på jorden, att jag alltid måste låsa dörren även när jag är hemma, att jag tycker det är respektlöst att prata i telefonen fyrahundrafemtioåtta timmar om dagen, att jag väger mig ofta (mindre nu dock, yeeeey!!), att jag vill ha långa diskussioner som inte må leda någon vart men som har ett värde i sig, att jag hela tiden vill berätta vad jag gör, att jag faktiskt håller kontakten med de flesta på facebook OCH att det INTE är något fel, att inte acceptera saker jag inte vill göra, att jag anser att det är okej att tycka olika, att jag inte är översocial, att jag inte tycker det är okej med lögner, att jag INTE vill höra, "Du måste lära dig" hela tiden. Att jag är jag och ingen annan. Tycker inte du om det här, eller vänta. Accepterar inte du det här hos mig, då är du ingen att ha i mitt liv. 

Det här är jag. Vissa saker kan jag ändra på, men jag vill inte. Det är jag. Varför ska jag vara någon annan bara för att någon stör sig? ALLA har negativa sidor, det gäller bara att acceptera dem. Man kan inte ändra på en människa, men ska inte ens försöka.

Jag trivs i alla fall bra nu. Mitt hem är verkligen min fristad då INGEN har min extranyckel och ingen tar sig in hur de vill. Okej. Mamma och pappa ska få den, för akuta fall. För jag vet att de inte tar sig in utan att fråga. Jag litar på dem till 100%. Måste komma ihåg detta idag då jag träffar dem hos farmor på påskmiddagen! Jag slappnar verkligen av och jag är inte rädd för att vara ensam, tvärt om!

Åh. Den 13:e ska jag till Danmark! Måste komma ihåg att fråga K också! Påminn mig, S! (Jag vet att du läser detta!) ;) 

Det ska bli så otroligt roligt att åka, för jag har länge velat göra just detta. Bara ta båten över, ta någon öl, umgås, spendera lite tid i korv- och ostlandet för att senare ta färjan hem igen. En resa över dagen, lite spontant sådär. Eller. S frågade mig. Jag sa att jag inte hade råd, fast det är ju rätt billigt och jag får förhoppningsvis in lite pengar innan så jag kommer att kunna unna mig detta. Det ska bli så skoj!! :D Sedan är hon rätt bra på att övertala mig för ibland säger jag nej för att jag är rädd och hon får mig att försöka övervinna det där.

Nu tog inlägget en annan vändning och blev rätt långt, så jag avslutar. 

EDIT 09:30 - Jomensåatte. Jag skulle precis ta min morgonmedicin men insåg att: Nä, det fanns inga morgonpiller i morgonfacket på dosetten. Och min seroquel, den ligger kvar i gårdagens nattfack. Jag drar slutsatsen att jag tog morgonmedicinen i stället för nattmedicinen igår kväll. Är det konstigt att jag inte kunde sova? Nej. Är det konstigt att jag kallsvettas idag? Nej. Igår blev det alltså TRE Litiumtabletter och FYRA Ergenyl på kvällen, utöver morgonmedicinen. Ja, det är väl inte världens undergång även om det låter mycket. Struntar helt enkelt i morgontabletterna idag och väntar till ikväll så att jag inte blir helt förgiftad. Haha...

Jag ÄR verkligen en ätstörd jävla idiot. Jag klarar inte det här, jag tappar kontrollen över mig själv. Antingen är jag jättestrikt eller så råkar jag ge efter lite och då är det kört. Mitt projekt (som kanske ligger på is nu, men är också i ett perfekt tillfällr att kämpa vidare) är LCHF och 30 min träning enligt ett speciellt träningsprogram hemma samt promenader varje dag - i 30 dagar för att se hur kroppen förändras. 3 dagar höll det sig. TRE dagar. Igår var jag tvungen att köpa LCHF-glass och rostade melonkärnor men det slutade med att jag glufsade i mig hela glassen. 450ml. Hej.

IDAG: Dagen har gått skitbra fram till nu. Jag tänkte ta NÅGRA melonkärnor, men glufsade nästan hela påsen som är långt över kaloriintaget för mig. Och när jag glufsar så menar jag att jag äter som om jag inte har fått mat på massor av årtionden. Jaha, tänkte jag. Då kan jag lika gärna fortsätta. Jag har ju polka och wienernougatsglass i frysen vilket INTE är LCHF-vänligt precis. Men skit i det. Har jag ätit mycket nu kan jag lika gärna fortsätta.

Och medan jag slänger mig ner på golvet och häver i mig glassen tänker jag: "Varför gör jag det här mot mig själv? Varför kan jag bara inte sluta äta? Varför ställer jag inte in glassen i frysen? Shit vad jag kommer att må apa när detta är över och i morgon" Jag får mer och mer ont i magen, för det är ju inte skonsamt att hetsäta. Magknipen blir värre och jag bestämmer mig för att sätta mig här och skriva. 

Snart 500g(!) glass senare snurrar det rejält, jag är yr, blicken går i kors och magknipen är förfärlig.

Var det någon som nämnde bulimi? I morgon ringer jag min sjuksköterska. Jag kan inte ha det så här.