Jag vet verkligen inte hur jag ska hantera det här. Mig själv. Just nu. Jag sköter inte hemmet, inte medicinerna, inte maten. Inte mig själv. Jag har hetsätit igen och jag mår sämre än någonsin. Helst vill jag bara ta alla tabletter som finns inom räckhåll och svälja ner hela bunten. Få ett slut på lidandet liksom. Det känns inte som att jag har någon framtid inom varken jobb eller någonting annat. Alla jag känner i min ålder har kommit så långt. De flesta har fast jobb, några har barn och några har till och med hus. Jobb. Det viktigaste för mig. Jag klarar det inte. Jag klarar inte ens av Fontänen regelbundet. Jag misslyckas gång på gång. Kroppen orkar inte med. Jag har börjat slösa pengar. Jag köper så mycket onödigt, drar på mig massor av grejer att betala varje månad. Lånar pengar. Jag är rädd för att det också ska gå för långt. Jag vill inte hamna hos fogden igen.

Vet ni var jag längtar efter mest av allt efter nu förutom att inte finnas mer? Lite amfetamin eller benzo. Det är så dumt. Jag har aldrig varit beroende och jag är inte sugen. Men jag skulle vilja komma bort från mina känslor för några timmar. Tänka på annat. Jag köpte cigaretter förut. Se. Bara det. Jag röker ju inte. Ett rakblad mot mina ben, lite annan smärta. Än så länge är det bara tankar. Det är så dumt att falla tillbaka till det destruktiva liv jag levde när jag var 20. Så himla idiotiskt. Men så förbjudet lockande. Att slippa ta ansvar för handlingarna för ett tag, eller snarare att skita i det. Det spelar liksom ingen roll. Jag blir inte som ni är. Jag blir aldrig normal. Jag kommer inte lyckas. 

Redan vid 14-års ålder hade jag tankar om att jag inte hade en framtid. Vid 16 gick jag runt och upprepade det. För jag såg ingenting. Ingen framtid alls. I vuxen ålder har jag sett det då och då. Eller inte sett, mer drömt om att bli lycklig en dag. Nu vet jag inte. Jag orkar liksom inte bry mig. Om livet ska göra så här ont så vill jag inte vara med. 

Jag har så mycket smärta inom mig. Men jag får inte ut den. Den försvinner inte. Den borrar sig bara djupare in i min själ. Som om den är där för att stanna. Följer själen med till nästa liv när man dör?

Jag är trött och lite deprimerad. Försökte sova bort ångesten förut men det gick inte så bra. Till och med djuren är jobbiga att mata, även om det bara är en skål och en vattenflaska plus två skålar mat som ska bytas ut. Men de är viktiga, så det har jag gjort. Att laga mat är jobbigt, att städa är påfrestande, att duscha känns som ett helt projekt och att ta sig ut känns omöjligt. Trots det gick jag till kiosken för att köpa jordgubbar, duschade när jag kom hem och sedan gick jag ner till faster där också farmor var. Ni som har träffat min farmor vet att hon alltid är finklädd, sminkad och fin i håret. Tänk er henne i ett badrum med handskar i full färd med att rensa ett avlopp. Lilla älskade farmor, alltid med humöret på topp. Efter en stund gick jag upp till mig igen, köttfärslimpan ligger i ugnen och jag planerar maten noga som alltid. Så lite som möjligt, men ändå så att jag fungerar. För jag vet att i nästa sekund kan suget komma och jag trillar dit igen.

Som alltid så försöker jag hitta orsakerna till mina deppiga dagar. Idag är det nog en liten blandning av GAD, Levaxinen som inte är på rätt dos och att ingen, INGEN har frågat mig någonting angående midsommar. Jag borde vara van för detta händer varje år. Missförstå mig rätt, jag älskar att umgås med familjen, men jag vill faktiskt också ha ett gäng vänner att umgås med. Jo, jag har krav angående att jag inte vill sova borta just nu. Men en liten fråga kanske? Jag vill inte verka för bitter, jag är bara lite ledsen. Nu är det i alla fall bestämt att jag åker till mamma och pappa. Vi ska ha det myspys och jag hoppas att min bror och hans fina fästmö kommer att ta en paus i packandet inför flytten och vara med en stund.

Sedan blev det nog lite för mycket för mig i helgen. Jag hade det jättebra med möbelmålning, lite träning, gott umgänge, shopping med mera. Men det är inte alltid så lätt för mig att förklara min trötthet, det är inte heller lätt för andra att förstå. Jag vet att om jag hade förklarat det bättre så hade lite vila varit okej, men jag känner mig så lat och dum. Felet här ligger hos mig. Jag vill gärna köra på, visa mig stark och pigg. Följderna blir dock en mycket trött J och det håller i sig ett tag. MEN. Det var ändå värt det, för den helgen kände jag även samhörighet och glädje. Jag fick vara med! En i gänget liksom. Och min bästa vän, all tid med henne är guld. Synd att vår andra bästa väninna inte hade allt för många minuter över när vi kom och drack kaffe. Men det var också guld. <3

Så. Till er jag inte ringer och till er som ringer utan att få något svar. Ni vet varför. <3

Jag vände lite på dygnet i helgen, somnade senare och sov sedan mycket på dagarna. Så att stiga upp idag efter 6 timmars sömn var lite kasst. Kände mig illamående av trötthet på buss och spårvagn men när jag kom till Fontänen bet jag ihop och sedan var det över på en liten stund. Kom dit vid 9:30 idag och klampade rätt in i morgonmötet vilket jag brukar undvika. Jag gillar liksom inte när fokus ligger på mig. Men det gick bra. Sedan bakade jag en morotskaka som blev smaskens enligt mig, tror den kommer att uppskattas av de andra också! Lite tunn blev den, men nu vet jag det till nästa gång. 

Jag gjorde faktiskt mina övningar i morse och kan inte riktigt ta in att jag ska vila i morgon. Haha. 30 situps, (ska göra fler ikväll) en ryggövning som jag såg att Lofsan visade i Nyhetsmorgon igår och sedan 60 squats. Nu har jag äntligen börjat med utmaningen som "alla andra" också håller på med:

Får hoppas att jag klarar det. Just nu känns det bra i alla fall!

Snart ska jag ner till faster igen. Har kollat upp lite abonnemang åt henne som jag ska redovisa och förbarmar mig själv över att jag förlängde mitt dyra i stället för att byta till Telenor Small för 299:- i månaden i stället. Dumt gjort, men det är bara att gå vidare. Det var ju tur att jag inte fick lånet på datorn jag ville ha. Herregud vad jag är impulsiv ibland. Tur att jag kan inse det också. Fast när jag väl är i det stadiet så märker jag tyvärr inte av det. Jag kan bli jätteförtvivlad, arg och ledsen om inget går som jag vill just då. Och det kan vara de löjligaste sakerna som att jag vill ha en ny dator, fast att jag redan har två. Det kan handla om abonnemang, prylar över huvud taget. Egentligen är jag en person som inte vill ha allt nytt i hela världen, jag är så nöjd med det jag har. Men när min adhd/bipolär-impulsivitet slår in så kan jag inte tänka. Det som inte förstår vad det handlar om kan tycka att jag är riktigt löjlig som lipar över att jag måste vänta tills jag får mina pengar innan jag kan köpa just den saken jag har kikat in, men så är det. Efter någon timma eller till och med dagar så landar jag lite och förstår att jag inte ens är i behov av saken i fråga. 

Därför är det bra att ha en läkare som kan skriva intyg på att man får lämna tillbaka saker man köpt i sin sjukdom, som man kanske inte hade köpt annars. Som förstört ekonomin. Nu har jag inte nyttjat detta för än (peppar peppar) har det inte behövts, men det känns skönt att ha möjligheten.

I alla fall! Jag och min kära faster kanske åker en sväng till IKEA ikväll, dessutom ska jag ta fram ett recept på något nyttigt jag kan baka i morgon. Jag måste nog äta lite middag innan också. Har slutat räkna kalorier då jag inte vill veta av att kroppen hamnar i "sparläge" när jag får i mig "för lite" som alla säger. Jag äter hur lite jag vill! Jag orkar faktiskt inte bry mig om att jag måste få i mig si och så många kalorier. Jag vill gå ner i vikt och det till varje pris! Appen är dum och påminner mig om att jag har missat si och så många kalorier och det stör mig. Jag blir stressad av den. Detta blir skitbra! :)

Chipspåsen är nere, 300g senare känner jag lugnet i själen som jag har väntat på sedan suget satte igång. Jag nästan sprang ner till affären. Både på vägen dit, inne och på vägen hem var jag nära på att spy flera gånger. Suget var så enormt samtidigt som jag var så äckligt mätt efter chokladsmeten att magen värkte så jag trodde att jag var magsjuk. Jag fattar ingenting. Ska det vara så här? Allt gick över när jag var färdig med chipsen och alla tankar försvann under tiden jag åt. Hur lyckas jag ens få i mig så mycket mat och onyttigheter på en dag? Jag hatar det! Tyvärr var det nog inte sista gången heller.

Nu ska jag sova.

Jag visste det inte då, men för 10 år sedan hade jag faktiskt flyttat hemifrån för gott. Jag var 16 år och den 10:e Mars 2003 kom att bli den dagen då två socialsekreterare hämtade mig i Trollhättan och släppte av mig på Lilla Torp i Göteborg. Där började en resa som än idag inte är slut och kommer nog aldrig bli det heller. Det är Juni nu och jag räknar lite snabbt ut att jag nog bodde på Margretelunds utredning -och behandlingshem i Lidköping vid den här tiden. Det här stället var mer låst än Lilla Torp men jag var rätt busig ändå.... Jag minns inte så mycket av tiden. Smugglade in lite bensin för att sniffa, skar mig i mina armar när tillfälligheten gavs, träffade nya vänner som jag inte har kontakt med idag, rymde några gånger, var uppkäftig och gapig/bråkig mot personalen, lämnade drogtest på drogtest som var negativa, det enda testet som var positivt var det de blandade ihop mitt med den värsta missbrukaren av dem alla inne i huset så de trodde att jag hade tagit både det ena med det fjärde. Ingen ursäkt fick jag heller, bitter än idag. Jag vägrade ofta städa rummet och gick ofta upp för sent så att jag missade morgonmötet, båda resulterade i att jag fick stanna på rummet hela dagen. Det hände ganska ofta. Jag tror att jag (och de andra) ofta såg stället som en lekstuga. Vad skulle vi annars göra? Efter Lidköping flyttade jag till Villa Sunnerö i Alingsås men det är en annan historia och det skedde inte förrän i Augusti 2003.

Annars då? Jag har ett sånt fruktansvärt sug idag. Alltså riktigt jävligt. Jag har verkligen försökt att äta bra och undvika onyttigheter in i det sista, men för en stund sedan gick det inte mer. Jag var tvungen att baka chokladbollar i två omgångar, utan att baka ut dem. Jag åt bara smeten, vräkte i mig. Suget är inte borta men jag mår illa. En påse chips hade lätt gått ner. Jag hatar verkligen min äckliga Bulimi och jag önskar att jag hade styrkan att kontrollera suget när det blir för starkt. Men jag kan inte det än. Kommer förövrigt aldrig gå ner i vikt igen känns det som. Inte om jag ska hetsäta minst en gång i veckan.

Det positiva är väl att jag har blivit piggare överlag. (Tack Levaxin) Idag har jag dock varit trött men det får vara okej, det är ju alla ibland. Jag har ändå orkat tvätta kläder och städa för dådisarna.

Åh, jag blev så glad när jag var på Fontänen i tisdags. Jag har fått en alldeles egen receptpärm där jag ska samla allt jag gör. Vi pratade även framtid inom café/bageri och det var så roligt! Svävade på några små moln där ett tag, ska bara försöka visa framfötterna lite mer och våga ta egna initiativ. 

Hej! Nu är jag mycket piggare och orkar också blogga lite. Sedan sist har jag fått Levaxin utskrivet och dem har faktiskt redan börjat verka. Igår orkade jag gå 5 kilometer och idag vaknade jag upp 7:00, UTVILAD! Har till och med hunnit ta en morgonpromenad på 3,5 kilometer utan att klappa ihop av trötthet. Nu ska de här kilorna bort! Helgen har varit bra faktiskt. I torsdags träffade jag min kära svägerska och hon hjälpte mig hem med mina två små nya husdjur som jag spontanköpte. Alfred och Bosse, två ökenråttor. Så fina så! I fredags träffade jag henne igen, då gick vi ner till en brygga på stranden tillsammans med min fina faster, där vi solade en stund. Den dagen fick jag solsting, hahaha! Både i torsdags och i fredags lagade vi mat till min lillebror som hade jobbat och slitit på sitt nya jobb. Han är så duktig och jag är så stolt. <3

I lördags kände jag mig så ensam och jag hade sådan ångest att jag hetsåt 2 påsar popcorn. Efter det ringde K och mutade mig till Rävlanda där jag sov över. Vi satt uppe länge med varsitt glas vin och massa knäckebröd och goda pålägg. Vi pratade och bara mös! Igår när vi vaknade tog vi en lång frukost och sedan tog vi femkilometaren. Jag  var helt slut när jag kom hem så jag somnade tidigt! Mina små gerbiler mår utmärkt, Pipen mår prima och matte mår hur bra som helst. I morgon ska jag gå till fontänen och snart ska jag åka in till stan för att träffa B. :)

Ha en trevlig dag!

Nu var det ett tag sedan jag skrev här. Ha liksom inte orkat. Jag har varit lite piggare de senaste dagarna, igår gick jag två rundor på 5 kilometer sammanlagt. Idag är det lite värre igen och jag somnade en stund på soffan innan jag skulle hämta tvätten från tvättstugan. Min lilla pippi sitter på tangentbordet och hugger mig i fingrarna när jag skriver så eventuella slarvfel skyller jag på honom. Han har inte heller fått den tid han behöver så jag tar varje tillfälle jag orkar att i alla fall prata med honom. Idag hade jag så dåligt samvete så han fick komma ut en stund.

Många av er som läser min blogg, kanske alla, vet att jag har probem med sköldkörteln just nu och att det är därför jag är så himla trött. Idag eller i morgon ska det komma en remiss på posten så att jag kan gå iväg till vårdcentralen och ta nya och kompletterande prover. Resultatet får jag om en vecka hos min sjuksköterska och då ska min läkare försöka hinna prata med mig också om inte han har en patient, så att jag kan få medicin och bli piggelin igen! Och förlora min pålagda vikt. Sorgligt nog är det nästan det enda jag tänker på. Inte de andra besvären som kan tyckas vara jobbigare och knepigare. 

När koncentraionen finns så fyller jag dagarna med WoW-spelande och att läsa böcker. Jag motionerar när jag orkar och försöker att inte sova så mycket. Lusten för att prata i telefon och ha kontakt med andra människor är ganska liten nu även om jag ibland lyser upp lite extra när jag pratar med K, S (mina äldsta och bästa vänner) eller min familj. De vet att även om jag inte svarar, så finns jag kvar. Och det bästa med dem är att de är så förstående. De finns kvar när jag kommer tillbaka och orkar höra av mig igen.

Ja, dagarna går sakta framåt och jag längtar efter att få må bra igen. Men sommaren, den är planerad. Jag kommer nog inte hinna med allt men det finns mycket jag vill göra och blir jag bara piggare så ser jag inga hinder. Första sommaren på 6-7(?) år som singel, massa nya fina kläder och skor, vin, förhoppningsvis en bra vikt, vänner och familj. Och fontänen ska in där också såklart! Kan det bli bättre?

En mening som har gått runt i min hjärna i flera dagar är: "Jag vet inte vem jag är längre." och det är faktiskt så. Jag vet inte vem jag är och jag har aldrig någonsin vetat det. Orkar jag ens ta reda på det? Varje gång jag hämtar ut ett stort lass med mediciner på apoteket slår mig taken om att ta alla och bara avsluta skiten. Varenda gång. Varje dag undrar jag om mina tappra försök är värda någonting. Varje dag är en kamp, är det inte maten så är det tankarna om död eller tanken på att jag vet att jag inte duger. Inte i mina ögon. Inte alls. Jag vet att min dåliga självkänsla lyser igenom och jag kan inte göra något åt det. Ångesten vill inte släppa och jag är urusel på att hålla rutiner. Jag är inte värd det här. Inte livet. Jag har försökt i så många år men ändå sitter jag här. Ensam, psykstörd, "sjukskriven" och enormt olycklig. (Även om jag är mer lycklig som singel). Det finns ingen i världen som kan ändra på det och jag själv orkar snart inte försöka fler gånger. Borde sova. God natt.