Jag vet verkligen inte hur jag ska hantera det här. Mig själv. Just nu. Jag sköter inte hemmet, inte medicinerna, inte maten. Inte mig själv. Jag har hetsätit igen och jag mår sämre än någonsin. Helst vill jag bara ta alla tabletter som finns inom räckhåll och svälja ner hela bunten. Få ett slut på lidandet liksom. Det känns inte som att jag har någon framtid inom varken jobb eller någonting annat. Alla jag känner i min ålder har kommit så långt. De flesta har fast jobb, några har barn och några har till och med hus. Jobb. Det viktigaste för mig. Jag klarar det inte. Jag klarar inte ens av Fontänen regelbundet. Jag misslyckas gång på gång. Kroppen orkar inte med. Jag har börjat slösa pengar. Jag köper så mycket onödigt, drar på mig massor av grejer att betala varje månad. Lånar pengar. Jag är rädd för att det också ska gå för långt. Jag vill inte hamna hos fogden igen.

Vet ni var jag längtar efter mest av allt efter nu förutom att inte finnas mer? Lite amfetamin eller benzo. Det är så dumt. Jag har aldrig varit beroende och jag är inte sugen. Men jag skulle vilja komma bort från mina känslor för några timmar. Tänka på annat. Jag köpte cigaretter förut. Se. Bara det. Jag röker ju inte. Ett rakblad mot mina ben, lite annan smärta. Än så länge är det bara tankar. Det är så dumt att falla tillbaka till det destruktiva liv jag levde när jag var 20. Så himla idiotiskt. Men så förbjudet lockande. Att slippa ta ansvar för handlingarna för ett tag, eller snarare att skita i det. Det spelar liksom ingen roll. Jag blir inte som ni är. Jag blir aldrig normal. Jag kommer inte lyckas. 

Redan vid 14-års ålder hade jag tankar om att jag inte hade en framtid. Vid 16 gick jag runt och upprepade det. För jag såg ingenting. Ingen framtid alls. I vuxen ålder har jag sett det då och då. Eller inte sett, mer drömt om att bli lycklig en dag. Nu vet jag inte. Jag orkar liksom inte bry mig. Om livet ska göra så här ont så vill jag inte vara med. 

Jag har så mycket smärta inom mig. Men jag får inte ut den. Den försvinner inte. Den borrar sig bara djupare in i min själ. Som om den är där för att stanna. Följer själen med till nästa liv när man dör?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är dags för mig att gå vidare, här finns inte lägre något att hämta. Jag är i en tillfrisknandefas och jag känner det med hela hjärtat. Det som står i den här bloggen är inte längre jag, den här bloggen tillhör mitt förflutna och dit vill jag ald...

Okej. Så här är det: Jag har ingen aning om hur jag ska lägga upp bloggen längre så det får väl bli att jag skriver då och då i stället tills jag har en aning om hur jag vill göra. Jag fick ett förslag om att starta en bak/mat-blogg, vilket jag for...

"Du var ju väldigt sjuk under en längre tid i somras." Jag tittar på mamma, håller med på ytan men på insidan kan jag inte riktigt ta in det. Jag förtränger, det har jag alltid gjort och det är för det mesta en bra lösning för stunden. När depressi...

Jag har snart varit (hyfsat) stabil och pigg i 3 veckor. *Peppar peppar* Det är helt underbart att vakna upp i princip varenda morgon utan ångest och utan att känna de där värdelöshetskänslorna i kroppen. Förra veckan var jag hos min arbetsterapeut...

Jag lever! Lite mycket just nu bara. Vänner, boendestödjare, Bipolärcentrum, IKEA, vänner, vänner, boendestödjare, WoW, läka mig själv, m.m   Återkommer kanske i morgon.      ...