Jag vet verkligen inte hur jag ska hantera det här. Mig själv. Just nu. Jag sköter inte hemmet, inte medicinerna, inte maten. Inte mig själv. Jag har hetsätit igen och jag mår sämre än någonsin. Helst vill jag bara ta alla tabletter som finns inom räckhåll och svälja ner hela bunten. Få ett slut på lidandet liksom. Det känns inte som att jag har någon framtid inom varken jobb eller någonting annat. Alla jag känner i min ålder har kommit så långt. De flesta har fast jobb, några har barn och några har till och med hus. Jobb. Det viktigaste för mig. Jag klarar det inte. Jag klarar inte ens av Fontänen regelbundet. Jag misslyckas gång på gång. Kroppen orkar inte med. Jag har börjat slösa pengar. Jag köper så mycket onödigt, drar på mig massor av grejer att betala varje månad. Lånar pengar. Jag är rädd för att det också ska gå för långt. Jag vill inte hamna hos fogden igen.

Vet ni var jag längtar efter mest av allt efter nu förutom att inte finnas mer? Lite amfetamin eller benzo. Det är så dumt. Jag har aldrig varit beroende och jag är inte sugen. Men jag skulle vilja komma bort från mina känslor för några timmar. Tänka på annat. Jag köpte cigaretter förut. Se. Bara det. Jag röker ju inte. Ett rakblad mot mina ben, lite annan smärta. Än så länge är det bara tankar. Det är så dumt att falla tillbaka till det destruktiva liv jag levde när jag var 20. Så himla idiotiskt. Men så förbjudet lockande. Att slippa ta ansvar för handlingarna för ett tag, eller snarare att skita i det. Det spelar liksom ingen roll. Jag blir inte som ni är. Jag blir aldrig normal. Jag kommer inte lyckas. 

Redan vid 14-års ålder hade jag tankar om att jag inte hade en framtid. Vid 16 gick jag runt och upprepade det. För jag såg ingenting. Ingen framtid alls. I vuxen ålder har jag sett det då och då. Eller inte sett, mer drömt om att bli lycklig en dag. Nu vet jag inte. Jag orkar liksom inte bry mig. Om livet ska göra så här ont så vill jag inte vara med. 

Jag har så mycket smärta inom mig. Men jag får inte ut den. Den försvinner inte. Den borrar sig bara djupare in i min själ. Som om den är där för att stanna. Följer själen med till nästa liv när man dör?

Jag är trött och lite deprimerad. Försökte sova bort ångesten förut men det gick inte så bra. Till och med djuren är jobbiga att mata, även om det bara är en skål och en vattenflaska plus två skålar mat som ska bytas ut. Men de är viktiga, så det har jag gjort. Att laga mat är jobbigt, att städa är påfrestande, att duscha känns som ett helt projekt och att ta sig ut känns omöjligt. Trots det gick jag till kiosken för att köpa jordgubbar, duschade när jag kom hem och sedan gick jag ner till faster där också farmor var. Ni som har träffat min farmor vet att hon alltid är finklädd, sminkad och fin i håret. Tänk er henne i ett badrum med handskar i full färd med att rensa ett avlopp. Lilla älskade farmor, alltid med humöret på topp. Efter en stund gick jag upp till mig igen, köttfärslimpan ligger i ugnen och jag planerar maten noga som alltid. Så lite som möjligt, men ändå så att jag fungerar. För jag vet att i nästa sekund kan suget komma och jag trillar dit igen.

Som alltid så försöker jag hitta orsakerna till mina deppiga dagar. Idag är det nog en liten blandning av GAD, Levaxinen som inte är på rätt dos och att ingen, INGEN har frågat mig någonting angående midsommar. Jag borde vara van för detta händer varje år. Missförstå mig rätt, jag älskar att umgås med familjen, men jag vill faktiskt också ha ett gäng vänner att umgås med. Jo, jag har krav angående att jag inte vill sova borta just nu. Men en liten fråga kanske? Jag vill inte verka för bitter, jag är bara lite ledsen. Nu är det i alla fall bestämt att jag åker till mamma och pappa. Vi ska ha det myspys och jag hoppas att min bror och hans fina fästmö kommer att ta en paus i packandet inför flytten och vara med en stund.

Sedan blev det nog lite för mycket för mig i helgen. Jag hade det jättebra med möbelmålning, lite träning, gott umgänge, shopping med mera. Men det är inte alltid så lätt för mig att förklara min trötthet, det är inte heller lätt för andra att förstå. Jag vet att om jag hade förklarat det bättre så hade lite vila varit okej, men jag känner mig så lat och dum. Felet här ligger hos mig. Jag vill gärna köra på, visa mig stark och pigg. Följderna blir dock en mycket trött J och det håller i sig ett tag. MEN. Det var ändå värt det, för den helgen kände jag även samhörighet och glädje. Jag fick vara med! En i gänget liksom. Och min bästa vän, all tid med henne är guld. Synd att vår andra bästa väninna inte hade allt för många minuter över när vi kom och drack kaffe. Men det var också guld. <3

Så. Till er jag inte ringer och till er som ringer utan att få något svar. Ni vet varför. <3