Jag ser så mycket fram emot att få tillbaka mitt närminne och sluta ECT-slöddra. Jag får knappt fram det jag ska säga. Men det börjar bli bättre! Jag tänkte berätta lite hur det känns att vara bipolär, lite sådär ytligt bara så att ni får er ett litet humm:

Tänk dig att somna utan att veta om du kommer att vakna glad, upprymd, deprimerad eller bara lite nere. Tänk att du ena stunden kan vara så glad att du nästan spicker, du flyger fram och allt är härligt för att helt plötsligt bli så deprimerad att du inte vill leva mer. Tänk att detta kan svänga utan att du kan styra över det och att du inte fungerar utan mediciner. Alla är olika i sin sjukdom och bara för att jag beskriver den på ett sätt så betyder det inte att andra bipolära känner och upplever samma sak. Vissa blir så maniska att de blir psykotiska medan andra, som jag, "bara" blir hypomaniska och i mitt fall är det riktigt svårt att se när jag är i ett hypomant skov. Det man märker det på är att jag sover mindre eller inte alls och är med social än vanligt. Jag pladdrar på om allt och inget, med vem som helst. I vanliga fall är jag blyg i folksamlingar men när jag är hypo så kan jag prata inför hur många som helst.

Ett ex till mig märkte det på mina uppspärrade ögon, att jag pratade fort och mycket samt att jag alltid ville möblera om. Då sa han alltid lite suckande: "Nu är du manisk igen." Dock var jag inte manisk, utan hypomanisk. Mitt senaste ex såg aldrig när jag var hypo. Han tyckte bara det var "bra" när jag var "glad", men och andra sidan förstod han sig inte på känslor över huvud taget.

Jag har flest depressiva skov, och på senaste tiden har de varit värre än vanligt. Jag kämpar verkligen för att sköta min medicinering och mina rutiner för att slippa hamna där igen. Jag vet att det är omöjligt att undvika men och andra sidan vet jag nu hur jag ska hantera det. Och det är INTE genom att svälja massa piller, hamna på MAVA och sedan psyk. Är det riktigt illa så har jag min krisplan och fungerar inte den så är det psykakuten och 2 veckor på psyk som gäller. Hoppas dock att jag slipper fler ECT-behandlingar.

Den här gången känns det verkligen som att jag har fått rätt hjälp. Jag har boendestödjare, läkare, arbetsterapeut, sjuksköterska, fina vänner och framför allt hela min familj som står bakom mig. Det börjar förhoppningsvis att ordna upp sig och idag är jag så himla glad! :)

Just det, jag brukar ju uppdatera medicinlistan och nu är det dags igen! Styrkorna har jag glömt av och jag orkar inte ta mig till köket för att kolla upp det, så viktigt är det inte. Här kommer dem:

*Lithionit (Stämningsstabiliserande)

*Lamotrigin (Stämningsstabiliserande)

*Fluoxetin (Antidepressiva)

*Seroquel (För mig är dom mot oro/ångest, GAD)

*Levaxin (Sköldkörteln, vanligt när man går på Lithium)

Nu känner jag hur min huvudvärk blir värre och ögonen går snart igen. Tycker att det kan bli  morgon snart! :) God natt från mig, Pipen och Mini

Vad härligt att vakna upp och faktiskt vara lite glad! Ingen ångest och jag sov ända till 06:45. Hade dock en del mardrömmar, men det gör inget så länge humöret är hyfsat nu. Idag ska jag göra ett veckoschema, träna Mini, motionera Pipen, ta en promenad, göra lite övningar från "My fitness Coach" och bara ta det lugnt. Det var något jag tänkte skriva, något viktigt, men mitt ECT-minne sa stopp! Haha.... Det kommer kanske tillbaka senare! God morgon!

Åh gud. Jag somnade riktigt tidigt igår kväll, sedan vaknade jag med ett ryck runt 22-tiden. För första gången som jag kan minnas var jag så förvirrad att jag inte visste var jag befann mig. Riktigt läskig känsla faktiskt. Efter några minuter förstod jag att jag befann mig hemma i min egna lägenhet, i min egen sköna säng och inte på ett sjukhus.

Jag tänker och tänker och just nu, när jag är som jag är och mitt humör är som det är, innan jag är tillräckligt frisk för att jobba, innan jag kan ta hand om mig själv på riktigt, innan jag tycker om mig själv, innan dess tänker jag fortsätta mitt singelliv som vanligt. Ta hand om mig själv, umgås med mig själv, träffa mina fina vänner och min familj när jag orkar, umgås med mina söta undulater och bara försöka tillfriskna. Jag kan inte ge mig in i någonting med någon, inte på riktigt länge, inte på flera år. Det spelar ingen roll att människan skulle kunna stå ut med mig även om jag är sjuk, det spelar ingen roll hur mycket jag än längtar efter en partner, JAG måste stå ut med mig själv, JAG måste veta hur jag ska leva, JAG måste kunna förstå och hantera mina egna känslor. För kan inte jag det, så kan ingen annan det heller. Och ja, det är lättare att skriva här för då ser jag vad jag själv har beslutat mig för.

Nu är jag hungrig - IGEN. Bara att äta. Sedan ska jag besöka farmor och farfar och i eftermiddag ska jag gosa marsvin! <3

Det här med minnet alltså. Närminnet. Det finns liksom inte längre. 

*Jag berättar saker för folk flera gånger

*Jag har helt glömt av doseringen av mina mediciner

*Jag glömmer att mata fåglarna (Såklart får de mat varje dag, men på olika tider)

*Jag glömmer vad jag har berättat och inte berättat

*Jag glömmer vilka jag har pratat med

*Jag glömmer av vem jag har fått vissa kläder av (Känner igen lukten, men kan inte placera personen)

*Jag måste ställa alarm på allt

*Jag måste skriva upp allt

För det mesta skrattar jag åt det, och jag har säkerligen glömt av vad jag har tänkt skriva nu. Ibland blir det bara jobbigt men eftersom jag vet att det i de flesta fall är övergående så väljer jag att tänka framåt. Min depression är trots allt bättre och det är huvudsaken just nu.

I morgon ska jag hälsa på farmor, det får jag se till att komma ihåg. Nu ska jag döva min ångest (dumma GAD) med lite Theralen och en Seroquel, sedan ska jag spela lite mer WoW för att efter det lägga mig under det tyngsta täcket jag har. God natt!

ECT:n har gett mig dåligt närminne, men förhoppningsvis kommer det tillbaka inom 2 månader. Just nu får jag skriva upp ALLT och speciellt lösenord och användarnamn är svåra att komma ihåg. Igår kväll fick mamma berätta för mig att jag hade varit på permission hemma hos dem för ett par veckor sedan,det hade jag helt glömt av. När hon berättade lite mer detaljer så kom jag ihåg det.

En mening som cirkulerar runt i min hjärna hela dagarna är narkosläkarens ord precis innan sövningen: "Då får du sova så gott, J" eller bara "Sov gott J" därefter känner jag en konstig smak i munnen, den smaken jag minns från narkosmedlet, eller så känner jag den dä maskenöver munnen. Jag kan inte riktigt släppa det, 6 gånger på ca 2 veckor. Och minnesrubbningar på det. Ja, det löser sig.

Idag har jag inte ställt mig på vågen över huvud taget, även om det känns lockande. Och nu orkar jag inte koncentrera mig mer. (Också en biverkning av ECT-behandlinngarna)

Min högsta dröm är och har i många år varit att ha ett jobb och vara självförsörjande, när jag inte har lyckats med detta så har jag självskadat genom tablettöverdoser, rispor i armarna och lite för mycket alkohol. Jag har liksom inte varit värd annat. Efter en månad på sjukhus har jag kommit fram till att det nu får vara nog med självskada och i stället måste jag nå dit jag vill nå. Det får ta den tid det tar, jag är än så länge bara 26 år och har förhoppningsvis långt kvar att leva. Jag får inte vara rädd för att utmana mig själv och framför allt INTE SJÄLVSKADA! 

Det spelar ingen större roll vad det blir för jobb, bara det passar mig. Fast det får ske i framtiden, nu måste jag bara ta hand om mig själv.

Efter sista tablettöverdosen har jag kommit fram till att det inte är rätt utväg. Jag är inne på helt fel spår i mitt liv och kommer därför att satsa stenhårt på det jag faktiskt vill göra, jobba. Med vad vet jag inte men det kommer jag att komma på under tiden jag tar mig dit. Först måste jag fixa till mig själv, ta mina mediciner som jag ska och sakta ta mig framåt i livet. Just nu kommer mina dagar gå ut på att ta hand om fåglarna och mig själv. Jag måste bli bättre än vad jag är. Jag måste lita på att de beslut jag tar är rätt och jag måste bli friskare.

*Tät kontakt med boendestödjare

*Tät kontakt med SSK och arbetsterapeut

*Lära känna mig själv

*Lära mig att leva

*Kunna hantera dumma impulser så som överdoser 

*Kunna hantera jobbiga känslor 

*Våga lita på att jag faktiskt kan lyckas

Jag mår fortfarande rätt kasst efter sista tablettintoxen, men det går över. Idag kommer min ena boendestödjare och då ska jag kolla med henne om vi kan åka till apoteket och hämta ut mina mediciner. Egentligen ska jag få en apodos, som jag kan hämta ut en gång i veckan men först måste ansökningen gå igenom så nu får det bli så här. 

Jag loggade in på min bank nyss och insåg att jag hade betalat för en månad till på WoW, det var ju bra för då har jag lite tidsfördriv. Annars är jag rätt pank, mer pank än vad jag trodde. Det löser sig. 

Jag är ute, hemma. Såklart började jag första kvällen med en överdos igen. Det var sista gången det hände, jag kände det. In på sjukhus mitt i natten, ut igen. Mamma och pappa hämtade och körde hem mig. Jag har sovit oroligt sedan dess, men nu är jag i alla fall hemma. Igår var jag på Affektiva och fick träffa min nya sjuksköterska och min arbetsterapeut, vi ska ha mycket tätare kontakt nu så att jag inte hamnar i skiten igen. Vi har gjort upp en krisplan och dessutom har jag mina boendestödjare 2 gånger i veckan.

Jag orkar ingenting just nu, och måste acceptera det. Mitt minne är riktigt kasst efter ECT:n och stackars N får utstå mycket. Jag hade glömt att jag har lånat hans brors dator till exempel. Chocken har nu lagt sig. När jag tittar in i mitt skafferi så blir jag lika förvånad varenda gång för jag glömmer alltid vad som finns där. Jag köper 2 paket mjölk i atället för 1 paket och ett smörpaket, jag glömmer av hur man sätter igång diskmaskinen och jag tappar bort kläder. Dessutom glömmer jag av lösenord! Ett under att jag kom in här.... En liten del bara.

Än har jag inte vågar ta mina tabletter och lite ändringar har det blivit. Ergenylen är borta, och i stället har vi satt in Lamotrigin. Lithium finns kvar, Theralen v.b, och de andra har jag glömt. Kommer en bättre lista sedan när jag har hämtat ut skiten. Ska börja med tabletterna ikväll för då är nog det mesta ute ur kroppen.