Och där var det igång igen. Den här gången gick det 10 dagar tills jag hetsåt igen. Jag har inte spytt, men jag mår illa. Klart jag mår illa då jag äter tills det är fysiskt omöjligt att få i sig mer. Det snurrar. Sockerkicken kanske? Jag har knappt någonting hemma. När jag har frukt och bröd, alltså mellanmål att äta så blir det lättare. Det blir också lättare med pengar på kortet då jag ändå har ett hum om vad jag får i mig om jag skulle köpa nåt. Nu var det bara en salig jävla blandning av marsankräm, smör, vatten, socker, söt müsli, vaniljpulver och kakao. Det smakade.... Sött. Hexblandning. Jag skäms. Fy fan vad jag skäms. Jag vågar mig inte in i köket. Vet inte hur jag tänkte. Tänkte nog inte alls. Skam. Jag har inte plockat undan efter mig och jag har spillt överallt. Desperation. Jävla, jävla, jävla bulimi. Jag försökte analysera känslorna som kom med suget. Jag kom på att det handlade om tristess och lite depression. I stället för att göra som det står i bokhelvetet, att ta tag i känslorna så gjorde jag detta. Ångesten är så jävla stark nu. Vill bara sova bort allt. Känner mig yr men förstår att det kan ha med sockret att göra. Stackars min kropp. Den måste bli lika chockad varje gång. Det känns så i alla fall. 

Fy fan vad värdelös jag är. Nu vill jag dö. Men det går över. FAN!!!