Bulimi-bibeln, Jag lånade den här boken på biblioteket idag. Jag har ju egentligen bara läst om Bulimi på internet och faktiskt inte fått överdrivet med information om min nyställda diagnos mer än att jag har haft den i många år och att den har eskalerat nu. Det är vad jag känner själv. Jag har hetsätit, eller känsloätit som jag säger, i ungefär 7 år men har haft en ansträngd relation till maten sedan tonåren. Att detta handlar om mer än bara äta och "kompensera" så som att spy, ta laxermedel och/eller att träna efteråt har jag inte tänkt så mycket på. Jag har heller inte tänkt på i vilken situation detta uppstod för första gången. Att jag nu i efterhand kommer på att båda mina senaste ex har försökt "hjälpa" mig genom att på något sätt pika och "förbjuda" mig sötsaker gör att jag förstår varför jag många gånger åt i hemlighet. Även skammen blev starkare ju mer de sade åt mig: "Ät nu inte upp allt på en gång, du vet hur du mår efteråt." "Vad var det jag sa!" "Nej, du ska inte ha något godis för jag får bara höra ditt klagande efteråt." För jag hade aldrig förstått att det hela tiden har handlat om Bulimi om de inte agerat som de gjorde, även om det har gjort fruktansvärt ont att höra det just då. Eller jo, med mitt senaste ex visste vi båda två vad det handlade om, men det är först nu när jag har läst boken som jag känner att jag inte är ensam och att jag vet lite mer vad Bulimi innebär.

Jag inser också att för att kunna bli frisk från det här så måste jag kämpa i, kanske, flera år. Och även om jag blir frisk så kommer ätstörningen alltid att ligga kvar, vilande i bakhuvudet. Alla dieter varvat med att stå böjd över toaletten, överträning, och hetsätning. Alla impulser och allt googlande om att bli smal och vältränad, alla nya "fitnessrecept", alla nya handlingslistor som ska göras. Tänk att få slippa det. För jag vill bli frisk! Alla känslor om misslyckanden, alla känslor om att "Jag kunde ha varit smal nu om jag hade hållt igång träningen". Mitt ex ord ekandes i öronen. "Vad var det jag sa!" -Varje gång jag hade hetsätit och fick ångest. Men han kunde ju inte veta. Hur ska han veta hur han ska hantera mig när jag själv inte visste. Men orden sårar. 

Tänk att kunna ha en dag då jag slapp tänka på mat och träning och allt vad det innebär. Att jag bara kan ta en hamburgare, pizza eller chokladbit utan att tänka på vilken skada det gör. Utan att det triggar igång känslorna: "Äh, har jag ätit detta så kan jag lika gärna äta lite till...." Att vara nöjd. Det skulle jag vilja vara. Men varenda eviga dag, tar fixeringen upp en stor de av min tid och hjärna. Jag tänker på det nästan konstant.

Jag har både fysiska och psykiska symtom av Bulimin, framför allt de psykiska som kan vara riktigt jobbiga och då blir ju även de fysiska besvärliga också. Vi kan gå så djupt inpå mig själv som att tarmarna (Jo, där blev jag lite väl personlig. Men det är sant!) blir i obalans i takt med att jag ofta byter dieter och matvanor, det kan många gånger göra att jag stannar inne och isolerar mig från omvärden. Nu är ju jag en människa som tycker om att vara ensam, men kanske inte "ofrivilligt ensam". 

Jag har redan nu när jag skriver börjat grunna på vad det kan vara för känslor, eller vilka händelser som gjorde att jag började "känsloäta". Det finns så mycket i mitt liv som har varit och är katastrof. Framför allt min tonårstid fram till nu. Nu när jag ändå har gjort ett aktivt val av att leva själv och för första gången trivs med det. Men under de här, kanske 10-13 åren har det hänt så mycket så jag själv inte har hängt med. Jag får ta mig tid att tänka mer ingående på det, men jag ska inte tänka ihjäl mig. För huvudsaken är att jag stannar upp och tar reda på vilka känslor jag har idag och i samband med vilka av dem blir min Bulimi värre?

Tack för den här boken, 38 sidor in och jag är redan fast. Jag läser nog ut den ikväll.

Och nej, jag är INTE min sjukdom!