Vi bara ligger här, ångesten och jag. En oförklarlig oro som trycker i bröstet på mig. Hjärtat dunkar, jag mår illa. Dygnet runt. Ögonen känns tunga som bly, jag vill sova men lyckas aldrig komma till ro. När jag efter många om och men somnar på nätterna så vaknar jag flera gånger, ibland helt svettig. På dagarna är det omöjligt att falla i sömn även om jag så gärna vill. Jag försöker spela men det slutar med att jag loggar in och ut, in och ut. Jag läser några sidor ur min bok men måste snart sluta igen. Tankarna flyger genom huvudet och pulsen slår hårt.

Idag kom jag ut på en liten promenad i alla fall. Jag vill verkligen ut igen men kroppen säger stopp. Middag. Vad är det? Jag orkar inte.

Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att ha ett stabilt humör en längre tid. Jag undrar när depressionerna ska försvinna. I år har jag haft fler än vad jag brukar ha, fler och kortare men värre än någonsin. Det svänger mer än vad jag vill erkänna för mig själv så snälla, må de hitta rätt medicinering snart. Jag går under annars, jag överlever inte så länge till.