Skrivlusten finns här hela tiden. Ständigt kommer jag på nya saker som jag bara vill skriva en hel bok om. Men det finns ett problem, ett väldigt stort problem. Jag har ingen energi, inte ens litegrann. Och när jag väl tänker: NU ska jag sätta mig, så har jag glömt av vad det var jag tänkte skriva ner. 

En sak ska jag tala om för er; Tala aldrig, ALDRIG om för mig att jag har gått upp i vikt. Aldrig någonsin. Om ni tycker det så kan ni hålla det för er själva för annars kan jag gå och grubbla på det i evigheter och min ätstörning kan även bli värre. Till saken hör den att jag faktiskt bara har lagt på mig 1,5kg som jag nu de senaste dagarna har kämpat för att gå ner. Jag ligger nästan under 59kg sträcket igen och det känns bra. Det som känns värre är nog att den här orkeslösheten beror på att jag, under flera månader, har varit väldigt dålig på att äta som jag ska. Jag försöker, tro inget annat! Men bland har jag veckor då matintaget består av frukost och lite middag. Just idag är en dag då jag verkligen måste tänka till. När jag kom hem efter en promenad så kunde jag knappt stå på benen, kroppen och händerna skakade och jag höll på att svimma. När hungern kom med full kraft så förstod jag att det här inte är bra alls. Jag gick direkt in till köket för att bre mig ett knäckebröd medans jag kallsvettades och försökte stå upp och att inte skaka för mycket så att jag kunde få i mig maten så fort som möjligt.

Så när någon påpekar för mig att jag ser större ut än förra gången, då tar jag det hårt. Riktigt HÅRT!

En sak som jag också har tänkt lite på är att jag skäms aning över att tala om vilken storlek jag har och hur mycket jag väger. Jag är stolt över att ha tappat mycket, men samtidigt är det som att det inte ens syns. När jag hade storlek 38 berättade jag för min jobbcoach att nästa mål var att få komma i ett par byxor i stl 36 varav hon kontrade med: Vad får dig att tro att du kommer i ett par byxor i den storleken? Jag blev inte bara ledsen, jag blev också fundersam. Syns det inte på mig att jag har gått ner i vikt? Håller jag upp ett par byxor i st 36 kan jag tycka att de ser så små ut, men när jag tar på mig dem så märker jag att jag snart får ta till skärpet igen. Jag får alltså för mig att folk tänker: Hon kan verkligen inte ha så små kläder! Hon ljuger bara. 

Är det bara mina hjärnspöken som är igång, eller kan jag läsa andra människors tankar om mig?

(Och nu oroar jag för att ni ska tänka: Hur kan hon ha storlek 36 när hon väger 59kg? Dessutom ser hon ut att väga mycket, mycket mer!) Hej, GAD och Bulimi....