Att få sina korrekta diagnoser kan för många vara en stor sorg beroende på vad det är och vem människan är. För mig var det igår en stor lättnad att veta varför jag fungerar som jag gör och detta kan även hjälpa mig till rätt behandling. Bipolär 2 visste jag redan om, men att läkaren redan år 2002 frågade sig om så kunde vara fallet var en överraskning. GAD, visst, jag hade mina misstankar då jag alltid varit orolig och känt ångest samt social och agora fobi. MEN! Bulimi var nästan den största lättnaden då det förklarar ungefär 10 år av matproplem från och till, även kroppsfixering.

En tanke jag har haft länge nu är att jag ofta kan titta på ett par byxor i storlek S och tänka hur små de är. De här kommer jag aldrig att få på mig! Igår insåg jag att om jag går ner fler kilon så måste jag ha skärp på de byxorna. Det är helt stört! För när jag ser mig själv i spegeln så ser jag bara en stor valross. Eller ja. En stl M/38 i alla fall. Varje gång blir jag lika förvånad. (Och lite rädd faktiskt.)