Det här med rutiner är inte riktigt min grej, men jag försöker så gott det går. Jag tror att förra veckans besvär var psykiska även om de satte sig fysiskt. Hela tiden försöker jag att på något sätt överträffa mig själv och att lägga på fler timmar eller fler dagar bara två veckor in på en ca 3 år lång rehabilitering var riktigt korkat. Jag SKA vara ledig tisdagar och torsdagar och det finns en anledning till det. Jag SKA inte göra mer än 2-3 timmar per arbetstillfälle, för jag kraschar annars. Många av oss som är bipolära vill gärna ut i arbetslivet för snabbt vilket i de flesta fall leder till "misslyckande" och ännu fler sjukskrivningar. Det är bättre att skynda långsamt även om det suger.

Idag är jag helt slut. Min hjärna tänker att jag ska ta en promenad och sedan baka bröd. Min kropp säger att jag ska ligga där jag ligger, i soffan, hela dagen. Det är frustrerande att inte ens orka starta datorn. (Mobilbloggar nu) Men dagen var underbar igår. Vi åkte först hem och firade pappa, åt lite god mat och bara njöt. Hela familjen samlad. Mamma, pappa, lillebror, hans festmö, jag och min älskade pojkvän som gör mig så lycklig. Efter det handlade vi gott och åkte hem, sedan kom min bästa vän på besök och stannade ett bra tag. När hon sedan åkte så var jag och söt uppe till 01(!) och myste. Jag brukar annars stensomna runt 22:30.

I morgon väntar en intensiv dag så att jag bara vilar idag gör nog bara gott! 8:30 ska jag vara hos ssk på affektiva och sedan måste jag vara på jobbet lite innan 10 för då får jag besök. Jag slutar 12 och sedan ska jag tvätta på eftermiddagen.

Det är så skönt att medicinerna börjar verka nu. Litium tar ju ett år ungefär, det är först då man verkligen märker skillnad och jag har ju höjt min Ergenyl så humöret är både glädjande och stabilt. Det svänger fortfarande men inte lika kraftigt. Jag har ju många andra svårigheter i vardagen, men dem är lättare att jobba med nu när humöret är bättre. Egentligen har jag fortfarande inte accepterat min sjukdom, faktiskt inte. Men jag försöker tänka på att eftersom medicinerna hjälper så bra så måste jag ju ha en bipolär sjukdom, annars hade de ju inte gjort någon skillnad. Eller hur?