Jag har velat skriva i flera dagar men inte kommit mig för det. Min kropp är slut, likaså mitt psyke. I måndags hade jag en uppåtdag som jag tror började efter mötet med min SSK. Jag som ofta är blyg, klampade in på fontänhuset, hejade på alla, stannade upp och pratade helt frivilligt. Vid 12 sprang jag hem. Det kändes så i alla fall. Hela världen var för långsam för mig, spårvagnen gick långsamt, JAG var långsam även om jag gick så fort jag kunde. Tankarna rusade människor tyckte att jag pratade mycket och någon frågade om jag var manisk. Energin var hög, jag städade fort fort vilket resulterade i klumpighet och jag välte ner saker som var i vägen för mig. Jag minns inte samtalsämnen och jag minns knappt vad jag har sagt. 

På tisdagen hade det släppt och jag blev så trött. Först trodde jag att jag var trött på grund av att jag hade jobbat dagen innan, men den här fruktansvärda orkeslösheten har verkligen hållt i sig och sitter fortfarande kvar. Gick till jobbet i onsdags men var inte där lika länge som jag skulle ha varit. Motivationen fanns inte där, jag fanns inte där. Det gick bara inte. Jag har varit hemma sedan dess. Kroppen är tom, jag är tom. Varje gång jag reser mig upp svartnar det framför ögonen, benen skakar när jag ska gå upp och ner för trappor, ögonen vill gå igen men jag vill vara vaken. Min kropp kan inte slappna av och tankarna är mer negativa än positiva. Jag vet att det går över, jag vet bara inte när. Det är så svårt att kämpa när motivationen och orken för en liten promenad bara tryter. Det är så svårt att tänka positivt när det känns som att ingenting någonsin kommer att lösa sig. 

Min älskling finns verkligen här för mig, tröstar, skojar, uppmuntrar utan att tjata, berättar för mig att han ser hur jag kämpar, att han tror på mig. Han är verkligen det bästa stödet. Ändå kan jag inte se mig själv med ett välbetalt jobb som jag går till varje dag. Jag kan inte se mig själv med en egenköpt villa eller lägenhet, inte heller ser jag att jag någonsin lyckas ta mig ur det här. Jag försöker, jag försöker hela tiden. Men när jag inte ens orkar vara motiverad på jobbet, eller ens att gå dit 3 dagar i veckan och 2-3 ynka timmar per tillfälle, då tvivlar jag ännu mer på mig själv. Alla jag träffar säger att jag kommer att klara av den här rehabiliteringen fortare än vad jag tror. Men jag litar inte alls på att de dem säger är sant, för jag ser mig själv som ett misslyckande. Eller är det samhället som har misslyckats med mig? Om de hade lyckats fånga upp mig betydligt tidigare hade jag kanske inte befunnit mig i den här situationen.

Vem vill ha mig? Vem vill jobba tillsammans med mig? Jag är inte ens värd den här chansen. Jag vill bara vara frisk. Jag vill att någon ska göra mig frisk. Jag vill att medicinerna ska bota, inte bara ta bort symtom. Jag hade gått igenom vad som helst i behandlingsväg, bara jag fick bli frisk och slippa det här. Jag vill inte leva med det här. Jag vill inte leva med vetskapen om att humöret kan svänga lite hur det vill om jag inte tar mina mediciner som jag ska, om jag inte sköter sömnen och alla andra viktiga rutiner. Och även om jag tar medicinen regelbundet så finns fortfarande risken att jag kan hamna i ett skov, om än väldigt liten.