Jag är ute, hemma. Såklart började jag första kvällen med en överdos igen. Det var sista gången det hände, jag kände det. In på sjukhus mitt i natten, ut igen. Mamma och pappa hämtade och körde hem mig. Jag har sovit oroligt sedan dess, men nu är jag i alla fall hemma. Igår var jag på Affektiva och fick träffa min nya sjuksköterska och min arbetsterapeut, vi ska ha mycket tätare kontakt nu så att jag inte hamnar i skiten igen. Vi har gjort upp en krisplan och dessutom har jag mina boendestödjare 2 gånger i veckan.

Jag orkar ingenting just nu, och måste acceptera det. Mitt minne är riktigt kasst efter ECT:n och stackars N får utstå mycket. Jag hade glömt att jag har lånat hans brors dator till exempel. Chocken har nu lagt sig. När jag tittar in i mitt skafferi så blir jag lika förvånad varenda gång för jag glömmer alltid vad som finns där. Jag köper 2 paket mjölk i atället för 1 paket och ett smörpaket, jag glömmer av hur man sätter igång diskmaskinen och jag tappar bort kläder. Dessutom glömmer jag av lösenord! Ett under att jag kom in här.... En liten del bara.

Än har jag inte vågar ta mina tabletter och lite ändringar har det blivit. Ergenylen är borta, och i stället har vi satt in Lamotrigin. Lithium finns kvar, Theralen v.b, och de andra har jag glömt. Kommer en bättre lista sedan när jag har hämtat ut skiten. Ska börja med tabletterna ikväll för då är nog det mesta ute ur kroppen.

Idag är jag på krigsstigen, nästan så att jag letar efter konflikter med vårdare och patienter. Hittills har det inte hänt något och det är ju tur. Får hoppas att dagen fortsätter så här och att morgondagen blir bättre.

Angående ECT:n igår: Några av er vet redan upp att jag vaknade upp i min rumsgrannes säng och kände mig magsjuk hela dagen. Men men, på måndag får jag nog en illamåendespruta innan och några panodil. Då måste det gå bättre. Idag har jag faktiskt känt mig vimsig, jag känner hur minnet sviktar! Det är lite läskigt när man ser en person som man känner igen så väl men inte kan placera varken vad personen heter eller var jag har sett h*n innan. Lite andra småsaker som bortglömda lösenord och de fasta tiderna vi har, försvinner också ibland. Men jag är inte orolig, det är övergående och är det inte det så är det så. Då har jag gjort mitt bästa för att bli frisk genom att testa olika metoder.

Träningsvärk har jag också, i nacken och hela ryggen ner till rumpan. Halsen gör också ont. Också det är från behandlingen. Jag måste ha krampat väldigt, haha.

Mamma har varit här en liten stund, men jag blev så himla trött efter en stund så hon fick gå. Min lilla mamma. OCH pappa såklart!   

Ångest till tusen, men får inte ta mer ångestdämpande. Lika bra det kanske. Snart ska jag hämta min mobil som ligger på laddning och om en timma är det mat - IGEN. Jag har redan gått upp 2 kilo på 11 dagar. Får ta igen det när jag kommer hem. N har mina små dunbollar hemma hos sig och jag vågar inte sakna dem för mycket av rädsla för att bli ännu mer ledsen. Men de har det bra och det är jag riktigt glad över.

Jag har nu varit inlagd i en vecka och 2 dagar, varav en vecka på Sahlgrenska och 2 dagar på Östra Sjukhuset. Att komma till Östra kändes lite som en lättnad och efter mitt andra läkarsamtal angående behandligen så somnade jag tidigt utan att behöva ta Theralen som jag har tagit alla andra dagar. Nu blir jag kvar här ett tag, ingen mer flytt och det känns skönt. Jag har nu lite lättare att faktiskt slappna av även om jag fortfarande känner oro och ångest. Miljön är bättre, personalen är bra och jag har tillgång till frisk luft när jag vill.

Efter första läkarsamtalet igår blev jag faktiskt ledsen, jag fick inte fram det jag ville få fram och jag kände mig överkörd. Jag tror det kan bero på att jag faktiskt var inställd på en behandling som var spikad på Sahlgrenska men att det inte var säkert att jag skulle få den här. Efter att hon läst igenom journalerna och pratat med min läkare på Affektiva så gav hon mig två alternativ. 1, ECT och 2, Medicinändringar - IGEN. ECT fick det bli. Jag har liksom inget val känns det som och jag hoppas verkligen att det ska fungera utan problem på mig. Jag har inget att förlora. Idag ska jag göra massor av undersökningar bla EKG för att se så att allt står rätt till och gör det det så blir det antagligen redan i morgon.

Anledningen till att jag inte har uppdaterat här är dels för att jag inte har haft tillgång till dator, men den största anledningen har varit att jag vill framföra de tankar jag har till SSK, skötare och läkare i stället för bloggen. Jag vill få så bra behandling som möjligt och då kändes det som ett bra val. Jag kommer fortfarande att skriva här men så länge jag är inlagd så blir det bara information om behandling och ytliga känslor.

Jag längtar så efter att få må bra, men jag vågar verkligen inte hoppas allt för mycket. Jag är så rädd att en än gång bli besviken. Håll tummarna, det gör jag.

Tack för ALLT stöd ni ger mig, jag är så glad över att så många tänker på mig. Jag får till och med pussla ihop besökstiderna för att jag vill träffa er alla som vill hälsa på! Det är inte illa! Man tänker inte alltid på hur många man har runt omkring sig, men den här veckan har jag verkligen fått se med egna ögon och känna all kärlek från er, på riktigt.   

Tröttheten är enorm. Jag darrar. Sover. Går knappt upp ur sängen. Jag hatar mitt liv. Funderar. Ligga här tills det går över, om det någonsin gör det? Försöka ta mitt liv? Åka till Östra och tala om för dem att inte släppa mig förrän de har hittat en fungerande behandling?

Jag kan inte gråta, inte skratta. Jag känner inget mer än värdelöshetskänslor. Är det så här någon planerade mitt liv? För inte har jag bestämt att det skulle bli som det råkade bli. Mina fåglar tittar på mig, kvittrar och försöker få uppmärksamhet. Jag tittar på dem och lägger ner huvudet på kudden igen. Orkar inte. Jag känner mig som världens sämsta matte.

Jag har tagit mig till den stationära datorn. Det känns som att jag knappt kan sitta upp utan att falla ihop. Jag tittar ut, ser det fina vädret men har ingen lust att sätta fötterna utanför dörren. Apoteket beställde in mina Seroquel i torsdags men jag har fortfarande inte gått ner för att hämta dom. Jag vill inte.

Har sovit från och till sedan i lördags kväll. Orkar inte svara på samtal, sms eller inlägg på facebook. 

Jag har tagit ett lån i hopp om att bli gladare, men nu får jag bara ångest av det. Vad ska jag göra med lånade pengar, som jag inte har tjänat själv? Köpa prylar? Blir jag gladare av det? Formodligen inte. Nu får jag stå ut med ytterligare en skuld att betala av. 4 år och hög ränta. Tackar för den, dumma hjärna.

Jag får gå tillbaka till stadiet där jag inte bryr mig. Vad som händer med mig tänker jag inte längre påverka. Varför ska jag gång på gång försöka bli glad när jag alltid misslyckas? Det är nog det enda jag någonsin har lyckats med: Att misslyckas. Tror ni att det fungerar på ett CV?

Jag har en dag då jag bara vill svälja alla seroquel jag har, svälja ner alla tabletter som finns i min medicinlåda för att få ro. Kroppen orkar inte, den säger ifrån. Ändå har jag ingen lust att sova för jag kan inte slappna av. Med 100g seroquel i kroppen borde det kännas lättare, men det gör det inte. Just nu önskar jag att jag låg under jorden på kyrkogården där jag bor, det hade nog varit mer rogivande än vad det känns för tillfället. Jag står inte ut. Oron i kroppen är konstant och jag mår illa. Jag kan varken koncentrera mig eller sitta still och jag har inte lust att göra någonting. 

I morgon kanske blir bättre. Ska jag stå ut och undersöka det så som jag brukar göra? Eller ska jag bara göra slut på allt här och nu? Jag orkar inte. jag orkar inte ha det så här och jag orkar inte vänta på att min läkare ska vilja träffa mig innan han _kanske_ föreslår en medicinändring. Tycker han att jag ska ha det så här? Onsdag. Det är dagen då jag ska till honom. Lever jag då? Eller har min kropp lagt av? 

Jag vill inte ha något puttinuttande så som "åh vad synd det är om dig" och en klapp på axeln. Jag vet inte vad jag vill. Jag förstår inte vad andra ser hos mig som jag inte kan se, som jag aldrig har sett. Jag vill inte se folk i ögonen, jag vill inte kramas, jag vill inte prata med någon. Jag vill bara stänga in mig och ge upp. Ger jag upp så är det mitt val, mitt eget val. Ingen annans. och om jag bestämmer mig så ska ingen ta på sig skulden för det finns ingenting ni kan och kunde ha gjort. Ingenting. Hör ni det? Ingenting.

Mina önskningar har en tendens att aldrig slå in. I hela mitt liv har jag misslyckats med allt jag har tagit mig för. Så jag undrar varför jag ens ska tro på att jag kommer att lyckas med drömmarna jag har. Ni vet dom som försvinner längre och längre bort ju mer man sträcker ut handen. Jag ser dom knappt längre. Jag kan visa mig obrydd. "Det kommer fler chanser, nu kämpar jag, klart jag klarar detta". I själen är sorgen över att jag är dålig så stor. Det tynger mig.

Det är så komiskt att jag till och med funderar på om jag ens kommer lyckas ta mitt liv om jag bestämmer mig för det.

När jag bloggade igår upptäckte jag en viktig sak om mig själv. Jag känner inte mer ångest nu än vad jag har gjort tidigare år, skillnaden mellan då och nu är att jag hanterar ångesten med tankens kraft i stället för självskadebeteende. För många år sedan var rakbladet i närheten hela tiden, sedan kom alkoholen, drogerna och därefter var kombinationen ett faktum. Den farliga kombinationen av Xanor/Stilnoct/Imovane blandat med alkohol, då slapp jag känna. Jag kunde låtsas att allt var bra, att jag hade kul, att mitt liv var bra. Att fly från verkligheten har länge varit min medicin och det är det fortfarande, fast kanske på ett bättre sätt. Det jobbiga nu är att jag i min ensamhet inte ens kan låtsas att allt är bra. Men jag vill vara ensam när det är som värst, jag vill stänga in mig, jag vill inte prata med någon. Jag vill bearbeta på mitt egna lilla vis och så länge det inte skadar mig så måste det väl få vara okej?

Kanske reagerar folk på att jag försvinner titt som tätt, att jag uppdaterar min facebookstatus och meddelar att jag vill vara ensam. Ni har rätt att reagera hur ni vill men att jag skulle sluta vara era vänner eller sluta bry mig om er är helt fel. Jag har förändrats, alla förändras. Jag har mognat, jag har tagit tag i mina problem. Det kommer inte att vara så här för alltid, i alla fall inte lika mycket. 

Jag äter inte ens ångestdämpande längre. Efter överdosen och efter att jag kom hem valde jag att ta så lite Seroquel som möjligt. Sömnen är bättre nu och jag har fortfarande tabletterna nära till hands för jag vet att det kan komma dagar då jag inte sover alls, då måste jag ta en för att undvika att min bipolära sjukdom blir instabil igen.

Att ha konstant ångest är krävande för kroppen, jag har min GAD (generell ångest) som för mig innebär en ständig oro, social fobi och agora fobi bland annat. Jag har katastroftankar i princip hela tiden och ibland kan jag bli så paranoid att jag är helt säker på att min tid är kommen. Jag får för mig saker som egentligen är helt fel och sedan förstoras känslan upp till det dubbla.

Ni ser det inte på mig, ni märker det inte alltid. Mina diagnoser sitter djupt inne i mitt huvud och mitt psyke har kraschat totalt efter allt som har hänt i mitt liv. Jag är så osäker på mig själv och osäker på andra människor. Jag är osäker på livet över huvud taget. Jag klarar inte av för mycket fysisk kontakt längre och jag klarar definitivt inte av intensivt umgänge. Det är me, myself and I för tillfället och jag vet inte hur länge jag kommer att känna så. Kanske livet ut, kanske några månader, kanske år eller veckor.

Enligt min mening finns det ingenting som varar för evigt. Nothing lasts forever, det har jag lärt mig under åren som gått. 

Jag känner mig lite låg. Varför det? Helgen och fram till igår har ju varit bra. Fåglarna går mig på nerverna fast att de är så söta, huvudvärken kom idag också, orkeslösheten tär på mig. Jag orkar ingenting. Jag vet att jag måste tvinga ut mig själv, tvinga mig in i duschen, tvinga mig själv att äta. Ändå vill jag bara dra täcket över huvudet och försvinna för en stund. Jag håller mig uppe genom att se fram emot den här helgen. Åka hem till föräldrarna en dag och gå över till N den andra dagen för lite tv-spel och god mat. Jag kommer att gödas i helgen. Gå upp i vikt. Men jag orkar inte bry mig så mycket. 

Den här veckan har jag varit på Fontänen två dagar i rad och jag är faktiskt lite stolt över mig själv även om det var viktigt att dyka upp igår. Det gick bara inte. Och under dagen började det kännas som rätt beslut ändå. På måndag ska jag och fina tjejen planera inför vår resa till Kiel! Hon frågade mig om jag ville följa med och jag har nog aldrig varit gladare. Jag kände mig så speciell och vi kommer väldigt bra överrens så det kommer att bli roligt! Vi har ju varit i Stockholm tillsammans innan, då tillsammans med några andra, och det fugerade bra. Äntligen har jag lite mer att se fram emot. 

Nu sitter mina dunbollar helt tysta och putsar fjäderdräkten i takt. Jag tänker på Kiel och livet känns plötsligt lite lättare. Vänta nu. Var det så enkelt? Ja. Det var det.

Just det. Träffade boendestödet igår också. Jag fick de två jag hade förra gången så onsdagar och torsdagar har jag stöd. Vi ska prata mer om det nästa vecka. 

Nu har jag en liten undulatkille på axeln och en liten undulattjej inne i buren som ropar på honom. Han svarar. Rätt in i mitt öra. Ska ägna lite tid åt dem nu.

Idag är en dag då jag nog är i något förbannat mixed state, blandtillstånd. Det är inget nytt för mig, jag har varit där många gånger under min sjukdomstid. Det är ett av de jobbigaste tillstånden enligt mig. Jag är glad men ändå så nere. I mitt huvud går tankar om att jag aldrig kommer att klara någonting. Ena stunden tror jag att jag kan söka vilket jobb som helst, flytta utomlands och klara mig helt själv. För att sedan inse att det faktiskt inte alls går. Jag går in på platsbanken, tittar på alla möjliga olika jobb för att sedan stänga ner flikarna och tänka: "Vad lever jag för liv? Vem är jag? Varför finns jag över huvud taget?"

Jag vill jobba och tjäna pengar. Jag vill jobba och känna att jag gör någon nytta. Jag vill jobba och känna stolthet över att jag har lyckats Jag vill kunna betala mina räkningar utan att få ångest över hur lite pengar jag har kvar. Jag vill kunna betala räkningar utan en massa avbetalningsplaner, jag vill kunna spara pengar och jag vill kunna slösa lite utan att få dåligt samvete.

Jag vet inte om jag kommer att komma dit, jag vet inte hur jag ska göra för att ens nå halvvägs. Det känns som om jag står och stampar på samma plats även om jag faktiskt vet att jag har kommit en bra bit på vägen på bara ett år.

Nej, i stället ler jag. Låter glad. Ibland är jag glad, ibland ledsen. Ibland både och. Jag vill dö, men ändå kämpa för mitt liv och aldrig ge upp. Jag vill lägga mig i sängen och aldrig mer vakna upp samtidigt som min hjärna översvämmas av drömmar och förhoppningar för att i nästa sekund känna totalt mörker och misslyckande. Jag vill hoppa från en bro, lägga mig framför ett tåg, ta hundratals tabletter. Jag vill träffa den stora kärleken, brinna för mitt jobb och ha ett aktivt privatliv. Allt på samma gång. Jag vill älska mig själv, till fullo.