Jag var hos min SSK idag på Bipolärcentrum. Hon sa att det var längesedan hon sett mig så nere, att hon ser hur jag kämpar, att jag aldrig blir sådär glad en längre tid utan att alltid falla tillbaka under ytan. Det känns inte som att jag kämpar men tydligen så gör jag det. Ingen annan än hon ser det, ingen annan. Jag fick fylla i lite papper, om hur jag känner mig. Jag visade tydliga tecken på hög ångest och depression igen. Och visst känns det så. Visst känns det så varje gång jag ska somna, varje gång jag ska göra någonting, varje gång, hela tiden, känner jag rastlöshetskänslan i kroppen och oron i magen. Matlusten och initiativförmågan är borta. Jag sover inte på nätterna. Jag känner mig sämst som aldrig lyckas med någonting, som har börjat tänka i dumma banor igen. För det skulle ju inte göra någon skillnad. Eller hur? Jag skulle bara må bättre för stunden. Det är dyrt i längden och jag vet ingen som säljer. Döden känns också lockande. För vad har jag att leva för egentligen? Alla skulle kunna gå vidare utan mig. Fåglarna skulle få det bra hos mina föräldrar. Men ärlig talat så är det mina små dunbollar som håller mig levande. Men bara levande. Jag lever, mer än så är det inte. Jag existerar.

Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna att må så som jag gör. Så elak har jag vär inte varit? Förtjänar någon att må så här? Mina tårar är slut, det finns inga mer. Jag kan inte gråta och jag ler bara på mina egna kommandon. Ler för att inte visa hur dåligt det egentligen är, för det känns som att jag bara klagar. Ingen tycks riktigt förstå. När någon frågar mig hur jag mår så blir det automatiska svaret "Bra!" och ett påklistrat leende. Om ni bara visste vad som döljer sig bakom min mask.

Jag misslyckas med relationer, jag misslyckas med jobb, jag misslyckas med att leva, jag misslyckas med allt. Det har gått så långt att jag inte ens vill försöka nya saker just för att jag är rädd för att misslyckas. För när jag misslyckas så skäms jag och känner mig ännu mindre än vad jag redan är. Jag kan inte dejta, för hela tiden måste jag förklara min situation. Om varför jag inte jobbar, om hur sjukdomarna fungerar, om varför jag inte klarar av att vara uppe länge på kvällen, om varför det är så viktigt att ta mina mediciner, om att jag inte är ett dugg farlig, om att jag faktiskt är som alla andra. Om och om igen. Jag orkar inte med den biten.

Min SSK berömde mig för att jag alltid tog mig till Bipolärcentrum hur dåligt jag är mår. Jag förklarade inte det för henne då men det är för att de är min sista chans till att få ett hyfsat liv. Fungerar inte det här så ger jag upp. Jag har nästan gett upp. Jag har inte mycket krafter kvar. Jag vill ju egentligen leva, men inte så som det är och känns nu. En till medicinändring är på gång och jag hoppas gudars att det hjälper, för jag är så trött på att leva som jag gör nu. Jag är så trött på att ständigt falla tillbaka. Jag är så trött på att känna mig misslyckad och dålig. "Men gör något åt ditt liv då!" Snälla nån, det är ju det jag gör. En person som aldrig har varit sjuk eller inte har kunskap inom området har ingenting att säga till om. För dessa människor är vi lata jävlar som bara vill gå hemma på bidrag. Nej lilla människa. Min önskan är att orka och kunna arbeta. Jag har inte valt att leva så här, lika lite som någon väljer att få cancer, diabetes, reumatism m.m

I morgon har jag möte med en handläggare i kommunhuset. Jag har ansökt om boendestödjare igen. Man känner sig så liten när man måste ta till sådana saker, men det måste göras. Det och medicinändringen är mina sista chanser. Sedan ger jag upp. Då vill jag inte mer.

Jag gör verkligen allt i min makt för att det bipolära inte ska ta över mig helt, men ibland misslyckas jag. Vissa dagar är jag svagare psykiskt och har ingen ork att kämpa emot. Idag är en sådan dag. Den psykiska tröttheten tar över min kropp och det påverkar mig också fysiskt. Träningen blir inte som jag vill att den ska bli och de vardagliga sysslorna blir jobbigare att genomföra. Att jag ändå har gått 3km, tömt diskmaskinen, plockat upp saker från golvet och ätit lunch är en stor bedrift även om det för er kommer helt självklart. 

Jag är ingen dålig människa bara för att jag har några psykiska diagnoser men jag ber er ändå att ha överseende med mina handlingar som tillkommer med hela min situation. Att jag ibland ligger i sängen och inte kan, vill eller orkar ta mig upp är inget val jag gör. Att min lägenhet ibland ser ut som ett slagfält är ingenting jag kan hjälpa. Att jag är hemma från Fontänen ganska ofta är ingenting jag är stolt över. Jag är inte hemma av lathet även om ni kanske tror det.

Jag vill inget hellre än att kunna jobba och försörja mig på egen hand, jag vill inget hellre än att ha ett fungerande socialt liv, jag vill inget hellre än att bli frisk. Men jag blir aldrig frisk. Inte från min bipolära sjukdom, den är kronisk. Däremot kan jag göra det bästa av situationen, men att få allt jag strävar efter tar kanske lite längre tid än för er andra. Bara det är med att gå in i en relation känns jobbigt för mig. Hur ska jag kunna förklara att jag inte fungerar som alla andra, att jag måste äta mediciner livet ut, att en graviditet måste vara planerad till punkt och pricka på grund av skadorna mina mediciner kan ge och att jag faktiskt vill dö ibland? Hur ska jag kunna förklara det här utan att bidra med en stor rädsla hos personen i fråga? 

Hur ska jag i framtiden skydda min familj mot mig själv? Hur ska jag kunna skydda mina barn så att de inte får tag på mina mediciner? Hur ska jag kunna skydda dem mot verkligheten? Hur ska jag kunna skydda dem mot den onda världen? Hur ska jag kunna skydda dem mot psykiska sjukdomar? Hur ska jag tala om för min dotter eller son att hen har ärvt sin bipolära sjukdom från mig? 

Idag är en dag av tankar. Jag håller mig inne, borta från telefonen och borta från människor. Idag är jag svag men i morgon är jag kanske starkare. Idag är idag och i morgon är en annan dag.

Igår kväll tröttnade jag på att inte kunna sova så jag stoppade i mig 2 seroquel. Två. Det hade räckt med en, för när jag vaknade kände jag mig som en misshandlad zombie. Klockan TOLV gick jag upp. Det är SEX TIMMAR senare än vad jag har vant mig vid. Dåsigheten har hållt i sig hela dagen men jag har försökt att sysselsätta mig i alla fall. Jag tvingade mig in i duschen, tvingade mig själv att städa, tvingade mig själv att laga mat, tvingade mig själv ner till apoteket. Allt har gått trögt, men jag vet att det blir värre om jag bara lägger mig ner och låtsas som ingenting och flyr in i sömnens värld. Då tar det ännu längre tid för mig att komma tillbaka. 

Fick nästan en hetsätningsattack förut också. Men eftersom jag använder mig av ShapeUp igen så såg jag att jag hade fått i mig på tok för lite kalorier och förstod att det var orsaken, kroppen sade alltså ifrån. Lite vaniljyoghurt och Pauluns sockerfria kanelflingor och sedan vänta ut suget fungerade bra. Ingen skada skedd. Yay! Har lite kalorier kvar att utnyttja så det får bli en god kvällsmat så att sötsuget inte kommer tillbaka.

Ingen träning idag, bara en cykeltur till och från centrum. Kroppen måste få vila och jag är fortfarande riktigt dåsig efter seroquelen. Så nu har jag bestämt mig för att inte ta fler sådana. Hellre att sova dåligt och vara pigg än att sova för länge och vara trött.

Jag har nu definitivt bestämt mig för att flytta och söker lägenheter lite här och var. mest i den här kommunen men också inne i Göteborg. Jag är kräsen så det får ta den tid det tar för jag har egentligen inte bråttom. Det är mest att jag inte riktigt trivs här i området men jag är såklart jätteglad över att ha en så fin lägenhet som jag faktiskt har. Vi får se när det händer! Jag och mina fina små djur ska hitta det perfekta stället för oss.

Jag vill slå ett slag för kontaktpunkten, dit man ringer om man vill få tag på sin läkare, psykolog, sjuksköterska m.m Eller om man bara behöver en receptförnyelse. Och receptförnyelse behövde jag så det är bara det jag kan uttala mig om. Jag ringde ganska sent, för jag visste att jag eventuellt inte hade något recept kvar redan för några dagar sedan. Jag borde alltså ha varit nere på apoteket i veckan i stället för i morse, dessutom hade jag kunnat ringa tidigare än 14:30 idag. Ja, så blir det när jag skjuter upp saker. I alla fall så ringde jag och kom fram nästan ditekt, ingen kö med andra ord. Jag berättade att jag har Fluoxetin kvar till på söndag och hon skulle meddela sjuksköterskorna där men kunde inte lova att de hann med idag. 10, TIO minuter senare ringer en SSK upp och säger att det kan ta upp till 48 timmar (arbetsdagar) innan receptet finns men att hon skulle sätta det som "akut" samtidigt som jag skäms lite och ursäktar mig för att jag var så sent ute. Jag är nöjd.

Idag har jag bara tagit hand om mig själv. Gick en morgonpromenad på 6km i morse, tvättat, städat och tagit en kaffe med faster. Jag planerar en cykeltur senare när det har svalnat lite ute så fram tills dess ska jag läsa min bok som jag lånade på biblioteket: "Sankta Psyko" - Av Johan Theorin. Det är så bra att jag knappt vill slita mig ifrån den och det är så skönt att jag kan koncentrera mig lite igen! Idag är en J-dag och det betyder att jag bara ska ta det lugnt, göra allt i min egen takt och bara försöka slappna av. Jag sov lite bättre i natt. Hade svårt att somna men vaknade bara en gång vid 03.30, nästa gång jag vaknade var kl 06.30 och då steg jag upp, hungrig som vanligt! Åt min gröt och försökte somna om, men det var omöjligt så då tog jag min promenad!

I morgon åker jag, brorsan och svägerskan till stranden. Det ska bli 29 grader fast det ska också åska. Vädret är lurigt! Får väl hoppas att jag kan ta årets första dopp i alla fall. Jag är säker på att det hade skett tidigare om jag inte hade spenderat en vecka på MAVA och dårhuset, men och andra sidan behövdes det. Jag kämpar fortfarande varje dag och kommer att få göra det hela livet. Även om planer om självmord är borta så finns ändå självmordstankarna lite då och då. Framför allt när ensamheten smyger sig på och när jag tänker på det liv jag har jämfört med andra. Jag är avundsjuk, men samtidigt kan jag inte göra någonting mer än att kämpa tills jag får det jag vill ha ut av livet. Inget går på en sekund. Jag har börjat tänka så, om jag känner mig otränad till exempel: Så här ser jag ut nu, jag kan förändra det men det tar tid. Det är inget som kommer att ske över en natt och det finns ingen anledning över att ha ångest över gårdagen eller allt som har varit. Jag kan inte vrida tillbaka tiden, jag kan bara kämpa NU och varje dag framöver. Jag kommer att ta steg bakåt men jag kommer också att ta många steg framåt. Man kan inte låta någon annan göra jobbet och man kan inte heller bara förlita sig på medicinerna. Jag som bipolär måste ha rutiner. Mat, sömn, motion, sysselsättning m.m Jag måste fungera som Skalman med sin mat-och sovklocka.

Den man som väljer att leva med mig måste acceptera att jag inte kan frångå det här. Jag har provat många gånger men jag vet att jag mår bäst av rutiner. Mitt ex (sorry om du läser det här men jag måste) sa ofta till mig att jag var så tråkig som vill gå och lägga mig tidigt, flera gånger i veckan fick jag höra det och han förstod inte riktigt varför det här var viktigt för mig, hur mycket jag än försökte förklara. Ofta slutade våra diskussioner med storgräl och jag fick nervsammanbrott och grät hejdlöst för att jag var så ledsen över att han inte ville förstå. Efter att vi gjorde slut har jag fått ETT utbrott och det var när jag låg inne nu senast. ETT på 5 månader jämfört med flera i veckan. Vi mådde inte bra tillsammans och jag ville bli singel. I sommar har jag haft lite flörtar men ingenting som har lett till något jag vill ha. I vissa fall har det dött ut, i vissa fall inser man att det inte kommer att fungera och varje gång jag ens tänker mig in i ett förhållande så blir jag livrädd. LIVRÄDD. Jag ska nog vara singel länge!

Jag vände lite på dygnet i helgen, somnade senare och sov sedan mycket på dagarna. Så att stiga upp idag efter 6 timmars sömn var lite kasst. Kände mig illamående av trötthet på buss och spårvagn men när jag kom till Fontänen bet jag ihop och sedan var det över på en liten stund. Kom dit vid 9:30 idag och klampade rätt in i morgonmötet vilket jag brukar undvika. Jag gillar liksom inte när fokus ligger på mig. Men det gick bra. Sedan bakade jag en morotskaka som blev smaskens enligt mig, tror den kommer att uppskattas av de andra också! Lite tunn blev den, men nu vet jag det till nästa gång. 

Jag gjorde faktiskt mina övningar i morse och kan inte riktigt ta in att jag ska vila i morgon. Haha. 30 situps, (ska göra fler ikväll) en ryggövning som jag såg att Lofsan visade i Nyhetsmorgon igår och sedan 60 squats. Nu har jag äntligen börjat med utmaningen som "alla andra" också håller på med:

Får hoppas att jag klarar det. Just nu känns det bra i alla fall!

Snart ska jag ner till faster igen. Har kollat upp lite abonnemang åt henne som jag ska redovisa och förbarmar mig själv över att jag förlängde mitt dyra i stället för att byta till Telenor Small för 299:- i månaden i stället. Dumt gjort, men det är bara att gå vidare. Det var ju tur att jag inte fick lånet på datorn jag ville ha. Herregud vad jag är impulsiv ibland. Tur att jag kan inse det också. Fast när jag väl är i det stadiet så märker jag tyvärr inte av det. Jag kan bli jätteförtvivlad, arg och ledsen om inget går som jag vill just då. Och det kan vara de löjligaste sakerna som att jag vill ha en ny dator, fast att jag redan har två. Det kan handla om abonnemang, prylar över huvud taget. Egentligen är jag en person som inte vill ha allt nytt i hela världen, jag är så nöjd med det jag har. Men när min adhd/bipolär-impulsivitet slår in så kan jag inte tänka. Det som inte förstår vad det handlar om kan tycka att jag är riktigt löjlig som lipar över att jag måste vänta tills jag får mina pengar innan jag kan köpa just den saken jag har kikat in, men så är det. Efter någon timma eller till och med dagar så landar jag lite och förstår att jag inte ens är i behov av saken i fråga. 

Därför är det bra att ha en läkare som kan skriva intyg på att man får lämna tillbaka saker man köpt i sin sjukdom, som man kanske inte hade köpt annars. Som förstört ekonomin. Nu har jag inte nyttjat detta för än (peppar peppar) har det inte behövts, men det känns skönt att ha möjligheten.

I alla fall! Jag och min kära faster kanske åker en sväng till IKEA ikväll, dessutom ska jag ta fram ett recept på något nyttigt jag kan baka i morgon. Jag måste nog äta lite middag innan också. Har slutat räkna kalorier då jag inte vill veta av att kroppen hamnar i "sparläge" när jag får i mig "för lite" som alla säger. Jag äter hur lite jag vill! Jag orkar faktiskt inte bry mig om att jag måste få i mig si och så många kalorier. Jag vill gå ner i vikt och det till varje pris! Appen är dum och påminner mig om att jag har missat si och så många kalorier och det stör mig. Jag blir stressad av den. Detta blir skitbra! :)

Jag visste det inte då, men för 10 år sedan hade jag faktiskt flyttat hemifrån för gott. Jag var 16 år och den 10:e Mars 2003 kom att bli den dagen då två socialsekreterare hämtade mig i Trollhättan och släppte av mig på Lilla Torp i Göteborg. Där började en resa som än idag inte är slut och kommer nog aldrig bli det heller. Det är Juni nu och jag räknar lite snabbt ut att jag nog bodde på Margretelunds utredning -och behandlingshem i Lidköping vid den här tiden. Det här stället var mer låst än Lilla Torp men jag var rätt busig ändå.... Jag minns inte så mycket av tiden. Smugglade in lite bensin för att sniffa, skar mig i mina armar när tillfälligheten gavs, träffade nya vänner som jag inte har kontakt med idag, rymde några gånger, var uppkäftig och gapig/bråkig mot personalen, lämnade drogtest på drogtest som var negativa, det enda testet som var positivt var det de blandade ihop mitt med den värsta missbrukaren av dem alla inne i huset så de trodde att jag hade tagit både det ena med det fjärde. Ingen ursäkt fick jag heller, bitter än idag. Jag vägrade ofta städa rummet och gick ofta upp för sent så att jag missade morgonmötet, båda resulterade i att jag fick stanna på rummet hela dagen. Det hände ganska ofta. Jag tror att jag (och de andra) ofta såg stället som en lekstuga. Vad skulle vi annars göra? Efter Lidköping flyttade jag till Villa Sunnerö i Alingsås men det är en annan historia och det skedde inte förrän i Augusti 2003.

Annars då? Jag har ett sånt fruktansvärt sug idag. Alltså riktigt jävligt. Jag har verkligen försökt att äta bra och undvika onyttigheter in i det sista, men för en stund sedan gick det inte mer. Jag var tvungen att baka chokladbollar i två omgångar, utan att baka ut dem. Jag åt bara smeten, vräkte i mig. Suget är inte borta men jag mår illa. En påse chips hade lätt gått ner. Jag hatar verkligen min äckliga Bulimi och jag önskar att jag hade styrkan att kontrollera suget när det blir för starkt. Men jag kan inte det än. Kommer förövrigt aldrig gå ner i vikt igen känns det som. Inte om jag ska hetsäta minst en gång i veckan.

Det positiva är väl att jag har blivit piggare överlag. (Tack Levaxin) Idag har jag dock varit trött men det får vara okej, det är ju alla ibland. Jag har ändå orkat tvätta kläder och städa för dådisarna.

Åh, jag blev så glad när jag var på Fontänen i tisdags. Jag har fått en alldeles egen receptpärm där jag ska samla allt jag gör. Vi pratade även framtid inom café/bageri och det var så roligt! Svävade på några små moln där ett tag, ska bara försöka visa framfötterna lite mer och våga ta egna initiativ. 

Jag äter, sedan spyr jag. Efter det gråter jag, hulkar. Känner mig äcklig och värdelös för att jag gör så här varenda gång jag inte mår bra. Jag får inte upp allt, försöker igen, gråter ännu mer. Jag fryser så att jag skakar. Jag hatar, hatar och hatar. Mest mig själv för att jag inte har någon kontroll. Min vikt höll på att bli bra, för att jag åt som jag skulle. Nu har jag förstört det igen och jag är förtvivlad.

Jag känner mig så ensam och övergiven. Tårarna bara forsar, på riktigt, för första gången på en månad. Det skulle ju inte bli så här. Varför har jag bara kastat bort mitt liv? Jag har tappat tron på människor, på kärleken, på mig själv, på allt. Jag orkar inte och jag vill inte mer. Men vad ska jag göra? Jag är för feg. Titta på mig. Ful, tjock, svag, äcklig. Högra handen pryds just nu av tandmärken i ett desperat försök att spy mer, få upp allt jag satte i mig. Jag mår illa, men jag lyckas inte mer än så. Värdelöst. 

Jag vill gärna visa mig stark och glad. Men jag är inte det. Jag är bara ensam och faller så lätt för frestelser. Jag vill bara känna mig uppskattad.

Dagen som började så bra, och vände till det katastrofala. Det värsta är att om jag inte går och lägger mig nu så kommer jag att fortsätta äta. Antagligen tills jag spyr igen.

I morgon ska jag till Affektiva och få diagnoserna. Jag bryr mig inte. Faktiskt. Jag bryr mig inte, för jag orkar inte.