Jag vaknade tidigt idag, åt frukost och gick och lade mig igen. Fick såklart för mig att sluta med koffein, tvärt, bara sådär. Det resulterade i en jädra huvudvärk som inte gick över förrän jag nyss fick i mig lite kaffe. 

Vid 9:00 snubblade jag utanför min dörr, hörde gapskratt och tittade mot min granne två dörrar bort. Där stod hon och två tjejer till, varav den ena i stringtrosor, korsett och strumpebandshållade. Eh. Varför ställer man sig i loftgången där alla kan se när man går klädd så? Jag skådade en rätt så fin rumpa i alla fall, en sådan skulle jag vilja ha. ;)

När chocken släppt lite så gick jag ner till terminalen, riktigt, riktigt sakta. Alltså, jag var dötrött och ville bara sova. Orkade ingenting. Men jag visste att jag var tvungen att träffa SSK idag, som konstaterade att jag "förmodligen" har ätstörningar. Tss.. Jag hade dessutom fyllt i mängder av papper som innehöll frågeformulär, tex självskattningsskala. Ja, de fyllde jag i för ca 2 månader sedan och där konstaterade hon att jag inte mår så bra. Nej, det gör jag inte. Jag lever med störningar i huvudet hela tiden, då är det inte så konstigt. JAG VILL OCKSÅ VARA NORMAL!!!

Jag kan uppfattas som elak, det vet jag. Men det är inte meningen. Jag blir irriterad när jag inte mår bra, då jag tappar fattningen och inte tänker på vad jag säger eller gör. Ärlig talat så står jag knappt ut med mig själv.

Inget kommer någonsin att lösa sig. Vet ni varför? Jo, för annars hade det löst sig för länge sedan. Jag orkar inte leva 10 år till med mig själv. Jag orkar inte.

På vägen hem studerade jag alla människor, jag såg att de var trevliga mot varandra och några ville äta lunch tillsammans. Samtalen flöt på, de visste vad de skulle säga. Nästan som om de hade ett manus att gå efter. Hur lär man sig att leva normalt? Hur lär man sig att bli en människa som går till jobbet varenda morgon, som människor tycker om och vill ha kontakt med, som är trevlig och lycklig hela tiden, som aldrig ställer sig på vågen och får ångest över några löjliga siffror, som inte gråter och blir irriterad när en människa väljer att bryta kontakten, som inte tar åt sig av allt, som bara gör det där normala på rutin. Hur blir man frisk?

Hur gör ni för att hitta viljan att gå upp varje morgon? Hur gör ni för att överleva?