En sak till som jag glömde ta upp, som jag gärna tar upp idag och inte i morgon då jag med alll sannorlikhet har glömt av det;

Jag har verkligen inte valt det här, ni som tror det. Ni som säger; Ryck upp dig och gå till jobbet, dagen blir bättre bara du kommer ut. Nej. Dagen blir inte alltid bättre. Och nej. Jag går inte till jobbet när jag mår som sämst, för i det läget kan jag inte, för allt i världen, BEHÄRSKA MIG. Tänk dig det här; Du mår verkligen apa, du har varken duschat eller städat på flera dagar, du orkar inte gå ut för du blir andfådd och trött av minsta ansträngning. Kan du då gå till ett jobb och föra dig normalt? Kan du lägga på en fejkat leende en hel dag, och låtsas vara glad? Nej, det kan du inte. Och säg inte att du kan, för du har inte varit så långt ner om du påstår att det går. Att gråta för allt och att känna sig värdelös för minsta lilla är inget du vill råka ut för. Du kan inte styra det, för det styr dig. Många säger att man kan ta sig ur en depression själv. Många har aldrig varit riktigt sjuka i depression. Jag har aldrig gjort valet att få en sjukdom. Jag har aldrig bett om att få må dåligt "bara för att få slippa jobba". Jag VILL. Men jag får inte och jag kan inte. HUR MYCKET JAG ÄN VILL. För kraschar jag, så är det kört. Snart får jag. Och då kan ingen bli lyckligare än jag. 

Jag känner mig som en jävla samhällsparasit med mina bidrag. Jag VILL INTE. Jag VILL jobba och tjäna mina egna pengar, för att gå hemma är pest och pina. Jag vill känna mig värdig, duktig och behövd. Jag vill kunna tjäna mina egna pengar och leva som de flesta andra människor. Jag SKÄMS över min situation och undviker gärna frågor från nya människor: Jaha, och var jobbar du? - Som om det skulle vara det naturligaste i världen. Lika naturligt skulle jag vilja att ni där ute reagerar när jag berättar: Jag är sjukskriven på grund av psykisk sjukdom för tillfället. 

Hej.

Mitt minne är likt en guldfisks minne. Totalt värdelöst. Jag har helt glömt av att jag ens har startat den här bloggen, än mindre att jag har försökt mig på att göra en header. Jag ska ta ner appen till min iPhone så att jag kan blogga därifrån men jag vet ju inte hur länge jag kommer att hålla på, med tanke på alla andra bloggar jag startar och sedan inte använder.

Mitt liv har varit utomordentligt bra i sommar, faktiskt så bra att jag nu funderar på om jag har haft en lätt hypoman fas under 2 månaders tid. Kraschat totalt nu och höjer min Seroquel idag, till hela 300mg. Ärlig talat så hatar jag mediciner och önskar mer än något annat att jag fick vara vid god hälsa, alltså frisk. Nu är så inte fallet, tyvärr och jag går under utredning på Affektivt Centrum i Göteborg. Egentligen skulle detta ha gjorts redan för 10 år sedan, kan jag tycka. Bättre sent än aldrig, dock. Det är inte sant vad glömsk jag är just nu, det är så att jag faktiskt blir lite orolig. Dessutom har jag börjat stöta bort människor igen, och jag är elak. Så elak att jag egentligen inte förtjänar att leva. Stackars min älskade pojkvän, stackars de bekanta jag anklagade för att vara elaka svin för att de aldrig någonsin hörde av sig. Stackars mig som får leva med mig själv. Jag har för övrigt rensat totalt på Facebook nu. Skulle faktiskt kunna ta bort de flesta, men det skulle ju se dumt ut. Eller hur?

Ni anar inte hur kasst det känns att försöka släppa in människor i mitt liv, när jag ständigt misslyckas. Jag kanske behöver att just DU ringer/sms:ar och frågar om jag vill ses? För jag vågar inte själv. Jag kanske inte behöver att ni slutar höra av er för att jag säger "Nej" varenda gång? Jag kanske VILL att ni fortsätter, för någon gång kanske jag tar mod till mig och vågar säga "Ja". Men allt det här som jag skriver, är skitsamma ändå, för ingen av er läser. Jag vill inte att just ni ska läsa egentligen, jag vill bara skriva av mig. 

Här ska ni få några fler problem jag har i vardagen, varsågoda;
* Jag kan, och FÅR INTE söka jobb för jag skulle aldrig kunna behålla ett med tanke på hur jag mår just nu.
*Även om jag fick, tänk er in i det här då; Jag söker ett jobb, men får inte ens komma på intervju för jag har inget CV. INGET CV?! - Tänker ni. Nej, ni läste rätt. Jag har inget CV. Jag är 25 år och kan inte redogöra för vad jag har gjort sedan jag SKULLE HA gått ut gymnasiet. Nej. Inte det heller, har jag klarat av. Inte det heller. För jag har varit sjuk. För sjuk för att kunna anpassa mig i er värld. Hur jävla gärna jag vill ut i arbetslivet: SÅ KOMMER JAG INGENSTANS!!! Du som har varit fysiskt sjuk, du som kanske har råkat ut för en olycka. Ni kan lätt som en plätt redogöra för era senaste år, utan att skämmas och kanske ändå få jobbet ni söker. För acceptansen är större. Det finns INGEN arbetsgivare, speciellt inte inom mitt område, som godtar en psykiskt sjuk människa. Eller; En människa med en psykiskt funktionshinder, som faktiskt är på bättringsvägen, men ändå inte kan få ett jobb. FÖR ATT MIN SJUKDOM ÄR KRONISK OCH JAG KAN BLI SJUK IGEN. Ja. Om jag missar mina mediciner; SOM JAG ALDRIG GÖR! När min utredning är klar och medicinerna är finjusterade, då är jag klar för arbetslivet. Förhoppningsvis har jag då fått en anställning genom min kommande praktikplats. FÖRHOPPNINGSVIS. Om jag bara kan hålla käften om min sjukdom, lära mig att behärska mig socialt och sköta mina arbetsuppgifter. - Inga problem.

Målet för den här veckan:
*Höja Seroquel

*Slippa fler aggressions/känsloutbrott där jag gråter, skriker och dunkar huvudet i väggen

*Ta mig igenom ett socialt sammanhang utan att förstöra för mig själv och andra

*Vara glad mot min käresta

*Träna och äta rätt

*Nå 62,5kg

Ojdå. Det är redan Torsdag. Kämpa, kämpa.