Hej.

Mitt minne är likt en guldfisks minne. Totalt värdelöst. Jag har helt glömt av att jag ens har startat den här bloggen, än mindre att jag har försökt mig på att göra en header. Jag ska ta ner appen till min iPhone så att jag kan blogga därifrån men jag vet ju inte hur länge jag kommer att hålla på, med tanke på alla andra bloggar jag startar och sedan inte använder.

Mitt liv har varit utomordentligt bra i sommar, faktiskt så bra att jag nu funderar på om jag har haft en lätt hypoman fas under 2 månaders tid. Kraschat totalt nu och höjer min Seroquel idag, till hela 300mg. Ärlig talat så hatar jag mediciner och önskar mer än något annat att jag fick vara vid god hälsa, alltså frisk. Nu är så inte fallet, tyvärr och jag går under utredning på Affektivt Centrum i Göteborg. Egentligen skulle detta ha gjorts redan för 10 år sedan, kan jag tycka. Bättre sent än aldrig, dock. Det är inte sant vad glömsk jag är just nu, det är så att jag faktiskt blir lite orolig. Dessutom har jag börjat stöta bort människor igen, och jag är elak. Så elak att jag egentligen inte förtjänar att leva. Stackars min älskade pojkvän, stackars de bekanta jag anklagade för att vara elaka svin för att de aldrig någonsin hörde av sig. Stackars mig som får leva med mig själv. Jag har för övrigt rensat totalt på Facebook nu. Skulle faktiskt kunna ta bort de flesta, men det skulle ju se dumt ut. Eller hur?

Ni anar inte hur kasst det känns att försöka släppa in människor i mitt liv, när jag ständigt misslyckas. Jag kanske behöver att just DU ringer/sms:ar och frågar om jag vill ses? För jag vågar inte själv. Jag kanske inte behöver att ni slutar höra av er för att jag säger "Nej" varenda gång? Jag kanske VILL att ni fortsätter, för någon gång kanske jag tar mod till mig och vågar säga "Ja". Men allt det här som jag skriver, är skitsamma ändå, för ingen av er läser. Jag vill inte att just ni ska läsa egentligen, jag vill bara skriva av mig. 

Här ska ni få några fler problem jag har i vardagen, varsågoda;
* Jag kan, och FÅR INTE söka jobb för jag skulle aldrig kunna behålla ett med tanke på hur jag mår just nu.
*Även om jag fick, tänk er in i det här då; Jag söker ett jobb, men får inte ens komma på intervju för jag har inget CV. INGET CV?! - Tänker ni. Nej, ni läste rätt. Jag har inget CV. Jag är 25 år och kan inte redogöra för vad jag har gjort sedan jag SKULLE HA gått ut gymnasiet. Nej. Inte det heller, har jag klarat av. Inte det heller. För jag har varit sjuk. För sjuk för att kunna anpassa mig i er värld. Hur jävla gärna jag vill ut i arbetslivet: SÅ KOMMER JAG INGENSTANS!!! Du som har varit fysiskt sjuk, du som kanske har råkat ut för en olycka. Ni kan lätt som en plätt redogöra för era senaste år, utan att skämmas och kanske ändå få jobbet ni söker. För acceptansen är större. Det finns INGEN arbetsgivare, speciellt inte inom mitt område, som godtar en psykiskt sjuk människa. Eller; En människa med en psykiskt funktionshinder, som faktiskt är på bättringsvägen, men ändå inte kan få ett jobb. FÖR ATT MIN SJUKDOM ÄR KRONISK OCH JAG KAN BLI SJUK IGEN. Ja. Om jag missar mina mediciner; SOM JAG ALDRIG GÖR! När min utredning är klar och medicinerna är finjusterade, då är jag klar för arbetslivet. Förhoppningsvis har jag då fått en anställning genom min kommande praktikplats. FÖRHOPPNINGSVIS. Om jag bara kan hålla käften om min sjukdom, lära mig att behärska mig socialt och sköta mina arbetsuppgifter. - Inga problem.

Målet för den här veckan:
*Höja Seroquel

*Slippa fler aggressions/känsloutbrott där jag gråter, skriker och dunkar huvudet i väggen

*Ta mig igenom ett socialt sammanhang utan att förstöra för mig själv och andra

*Vara glad mot min käresta

*Träna och äta rätt

*Nå 62,5kg

Ojdå. Det är redan Torsdag. Kämpa, kämpa.

 

Karin Kaka

23 augusti 2012 19:13

Kära Johanna! Blir arg när jag läser det du skriver....inte på dig el ja kanske lite, för jag tycker du är så hemsk mot fina fina du men mest blir jag nog arg på "hjälparna" runt dig. Hur kan det ta sån tid?

Har mkt åsikter men jag sparar dem för att inte göra dig mer förvirrad!

Försök tänka på din fina sommar. Den blev bra för att DU såg till att göra den bra. Du kan göra det igen! Många känner sig ensamma och utanför när vardagen kommer och dina nära vet att du inte menar det du säger. Hellre några få RIKTIGA vänner än en massa ytliga.

Stor kram!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är dags för mig att gå vidare, här finns inte lägre något att hämta. Jag är i en tillfrisknandefas och jag känner det med hela hjärtat. Det som står i den här bloggen är inte längre jag, den här bloggen tillhör mitt förflutna och dit vill jag ald...

Okej. Så här är det: Jag har ingen aning om hur jag ska lägga upp bloggen längre så det får väl bli att jag skriver då och då i stället tills jag har en aning om hur jag vill göra. Jag fick ett förslag om att starta en bak/mat-blogg, vilket jag for...

"Du var ju väldigt sjuk under en längre tid i somras." Jag tittar på mamma, håller med på ytan men på insidan kan jag inte riktigt ta in det. Jag förtränger, det har jag alltid gjort och det är för det mesta en bra lösning för stunden. När depressi...

Jag har snart varit (hyfsat) stabil och pigg i 3 veckor. *Peppar peppar* Det är helt underbart att vakna upp i princip varenda morgon utan ångest och utan att känna de där värdelöshetskänslorna i kroppen. Förra veckan var jag hos min arbetsterapeut...

Jag lever! Lite mycket just nu bara. Vänner, boendestödjare, Bipolärcentrum, IKEA, vänner, vänner, boendestödjare, WoW, läka mig själv, m.m   Återkommer kanske i morgon.      ...